söndag 30 mars 2014

Premiär!

Det är premiär idag. Premiär för årets Allsvenska.
Så nu börjar nerverna att spänna sig, stelna och vara på sin vakt, oavbrutet fram tills det spelas kvalmatcher för att något lag ska åka ur Allsvenskan och försvinna i en gärdsgårdsserie,
Antingen bryr man sig om fotboll, som jag själv, eller så har man inte en aning om att det nu pågår en serie som avslutas först i höst, som Blondinen. Hon bryr sig bara då hon irriteras över att det är sport, sport och sport i radion, när hon vill lyssna på musik. Så hon rattar in någon närradiokanal som spelar skräpmusik, "men hellre det än att höra sportfjantarna", säger hon.
Men vi som älskar fotboll gör det bland annat för att att fotbollen är så stor världen runt. Det är den mest spektakulära idrotten vi har. Fotbollen drar mest publik och fyller sportsidorna i pressen med analyser och spekulationer. Ingen annan idrott har samma förmåga att engagera oss i våra favoritlag.
Jag har alltid haft Halmstads BK som mitt favoritlag.
Det började när jag kunde cykla hemifrån till Örjans vall, där vi smågrabbar fick ligga på magen bakom målen och heja. Det fanns inga bollkallar, det var vi publikgrabbar som sprang och hämtade de bollar som målvakterna inte lyckades klistra. Målvakten hette Ludde. Ute på planen fanns favoriter som Sylve, Östen, Hallström och morsans kusin som hette  Göransson. De var kungar  i Halmstad och till och med de som struntade i fotboll, visste att HBK ett år höll på att vinna hela Allsvenskan och ta hand om guldmedaljerna. Det blev till slut "bara" stora silvret, guldet tog vi hand om senare, i modern tid, och tredje gången var faktiskt under 2000-talet. Inte alls dåligt för ett lag utanför storstäderna.
Halmstad är ingen storstad, men har vid mer än ett tillfälle haft två lag i Allsvenskan samtidigt. Dels HBK, naturligtvis, och dels Halmia. Jag var på Örjans vall  under ett lokalderby med de båda lagen och lyckades inte se bollen mer än vid de tillfällen någon spelare slog iväg den som en höjdboll långt över alla de bortåt 20.000 huvuden som trycktes samman runt hela planen. Tyvärr förtog sig Halmia under sitt senaste lokalderby i Allsvenskan och laget har i decennier harvat omkring i seriesystemets lägre divisioner. Men nu får vi glädja oss åt Falkenbergs FF, i alla fall i en säsong. Ett lag från Falkenberg i Allsvenskan... det trodde man inte!
Idag börjar 2014 års största idrottsshow. Det är nervöst. Det känns skakigt. Och man hoppas bara att laget man håller på slipper ligga i botten och kämpa vid nedflyttningsstrecket.  
Jag vet inte vilket som är värst: att laget hamnar vid strecket där nere, där risken är att man åker ut, eller där uppe, där man har chans att ta guldet.
Det är långt dit, men redan idag har Falkenbergs FF möjlighet att spöa Malmö FF.
Och det måste väl bli tre poäng för HBK mot Örebro på Örjans vall?

INGENTING BLEV RÄTT.
Sammanfattning av premiäromgången i Allsvenskan 2014 blir att FFF var chanslösa mot MFF, att HBK misslyckades mot ÖSK men att fotbollens hela grundidé var det som drabbades av den största förlusten, när ett gäng idioter som kallar sig fotbollsfans skapade våldsamheter i Helsingborg, så hänsynslöst att en fyrabarnspappa miste livet.
  

onsdag 26 mars 2014

Krisen i skivhyllorna.

Jag menar inte den kris som har fått massor av skivbutiker att slå igen.
Jag menar den kris som vi skivsamlare befinner oss i. Den är lika djup som skivhandelns
För fem år sedan skrev jag här om hur jag hade organiserat mina skivhyllor. Tanken var kanske att jag skulle komma på något sätt att placera alla 5-6.000 plattor, CD och LP, på ett så överskådligt sätt som möjligt. Sen dess har samlingen vuxit ytterligare med 100-tals nya CD. Inspelningsbranschen är tydligen befriad från krisen: det vimlar numera av småbolag som hela tiden släpper ut plattor med artister som ingen har hört talas om. Främst i USA.
Nu ska dessa också in i arkivet. Men det går  inte.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Så här ser grundprincipen för min skivsamling ut:
1. Det måste gå snabbt att plocka fram plattan man vill höra. Därför har jag delat upp plattorna i kategorier, CD för sig och vinyl för sig.
2. Störst plats tar "Blandat", vilket betyder rock, pop och dylikt. Och här kom jag på en genial idé: man kan ju dela upp denna grupp i ett A- och ett B-lag. A-lagshyllan är de blandade plattor som det är troligt att jag spelar mest. Här finns även lite udda artister och band som NRBQ och Los Lobos och tunga favoriter som Ray Charles och Delbert McClinton. I B-laget finns plattor med från Steve Almaas till ZZ Top. Allt i "Blandat" är ju instoppat i bokstavsordning.
3. Det finns massor av plattor som jag spelar ännu mer än de som har hamnat i A-laget. Därför har Willie Nelson, Jerry Lee Lewis och Frank Sinatra egna hyllor.
4. Svensk pop och rock har fått egna hyllor. Det har även skånsk musik fått.
5. Andra specialhyllor är "USA-tjejer", "Country" och "Jazz" (här har Thelonious Monk fått den största platsen).
6. Mer special: "Samlingsplattor", "Klassiskt" och "Diverse".
7. Och så den största spepcialgruppen av dem alla: "Texas". Här finns allt med Doug Sahm i olika konstellationer.
Gör sedan en likadan uppställning för vinyl-LP, så är samlingen komplett  och jag bara undrar; finns det något bättre sätt att organisera sin skivsamling?
Häromdagen fick jag plötsligt för mig att jag ville höra en fin "gammal" låt med The Sinners: "Heading South". CD:n där låten ligger fanns inte på "Skånskt" och inte på svenska "Blandat". Jag skickade iväg ett par rader till Facebook och fem minuter senare hade jag både en video med låten och ett inslag från ett TV-program med samma låt.
Dagen efter hittade jag plattan under "Blandat", men på den utländska avdelningen.
Jag undrar: är det dags att skrota sin skivsamling? Är det verkligen Spotify som gäller? HJÄLP!                                              

söndag 23 mars 2014

Snart tillbaka!

Det har varit lite körigt senaste veckan.
Men lugn - bloggen vaknar snart igen.
Håll utkik, vi ses!
/L

måndag 17 mars 2014

Reklamfilmsdramatiken fortsätter:

Dramat fick ett slut. Men först hände detta:
Det stod ca 25 tysta och stelbenta filmmedarbetare på en gårdsplan utanför London, där det egentligen borde råda full aktivitet. Jag var en av dem som stod där. Jag skulle ju se till så att de båda aktörerna, divan och posören som hela  Sverige kände till från TV, bio, radio, Dramaten osv, jag skulle se till så att de höll sig till manuskriptet och inte hittade på några egna repliker.
Men här kom nu posören med nedsänkt blick tillsammans med den dynamiske regissören, vars ögon var kolsvarta av förmodligen ilska.
–Vi blåser av, sa han. Vi river ner allt!
Sen upprepade han samma enradare på engelska. Vår AD och jag trängde oss fram till honom för att få veta vad som hade hänt.
–Han gör inte rollen. Vi får ställa in dagens tagningar.
Marknadsfolket från kunden såg chockade  ut. De tänkte naturligtvis på alla kostnader och vad de skulle säga till sina chefer när vi var tillbaka i Stockholm.
Divan tände en cigarrett, skakade på huvudet och mumlade något om att "han är inte riktigt klok".
På kvällen satt vi, de närmast sörjande, i den lilla restaurangen på hotellet i London och diskuterade vad vi skulle göra. Vi frågade inte posören om han ville följa med. Han fick sitta i karantän. Vi skulle träffa honom först dagen efter, då vi skulle spela in film nummer två. Den hade han lovat regissören att agera i.
På morgonen dagen efter satt han vid ett stort frukostbord. Han nickade åt alla som kom, en efter en, men ingen sa något. Inte förrän alla hade anlänt. Då började han tala.
–Jag måste få be om ursäkt för mitt beteende igår, sa han. Jag drabbades av en slags blackout och var fortfarande så inne i rollen som jag avslutade dagen före på Dramaten. Jag kunde inte hoppa rakt över till att bli en simpel lantbrukare. Här gjorde han en kort paus.
–Men igår kväll låg jag på mitt rum och jobbade fram en idé, som jag tror vi hinner med innan hemresan. Sen gickk han fram till Divan och viskade i hennes öra. Hon förvandlades av denna behandling från butter till munter och sken upp i ett stort leende. Vi andra bara stirrade och Posören njöt av uppmärksamheten. När han hade fått en puss på kinden av Divan, var han beredd att visa upp sin idé för oss alla. Och han njöt av uppmärksamheten. Vi var förvandlade till hans publik, en tyst och förväntansfull publik.
Och Posörens monolog var inte dålig. Vi fick veta att han visste att Divan var en ovanligt vig kvinna för sin ålder. Detta skulle vi utnyttja. Produkten vi skulle lansera var en mjukare variant av en gammal klassiker, så mjukheten måste vi utnyttja till vår fördel. Vi förstod inte exakt hur detta skulle gå till, men Posören fortsatte och kom till en oväntad gimmick, som vi alla direkt insåg skulle få biopubliken att reagera.
–Jag skulle gärna vilja spela kvinna..., sa han, för det har jag aldrig någonsin gjort... och det skulle förmodligen har ett visst underhållningsvärde för publiken. Eller vad tror ni? avslutade han sin monolog och den fick spontana ovationer från oss i publiken.
Så filmen spelades in dagen efter. Storyn är enkel, men effektiv: Divan får besök av Posören i långklänning och har en ny bytta på bordet. Posören undrar vad det är och Divan visar omedelbart hur mjuk och fin man blir i leder och muskler, genom att göra två baklänges kullerbyttor på golvet. Lika elegant går det inte för Posören, som ju inte har provat den nya produkten. Han fastnar i ryggläge med benen rakt upp i luften och hör hur den nyinköpta klänningen spricker i sömmarna.
Det blev faktiskt den roligaste filmen av de tre vi hann att spela in.

fredag 14 mars 2014

När stjärnan från Ystad sabbade en reklamfilminspelning i London.

Vi skulle spela in tre 45-sekunders TV-spottar på en gård utanför London.
Det blev billigare där med ett stort engelskt team än att spela in filmerna hemma i Sverige. Så vi engagerade Sveriges genom tiderna störste och mest belönade reklamfilmsregissör. Han hade jobbat med produkten ända sedan den lanserades på 1960-talet, då hans reklamfilmer bara fick visas på biografer. (Sverige och Albanien var de enda länderna i Europa som inte tillät reklam i TV. Men det är en annan historia.)
Med på resan till England var, utöver två skådespelare från Dramaten, en regissör, två medarbetare från kundens marknadsavdelning samt byråns team med projektledare, art director och copywriter, d v s jag. Åtta personer från Sverige alltså, som skulle vara med under inspelningen av totalt tre 45-sekundare. För att klara detta behövde det engelska produktionsbolaget ett antal medarbetare på plats under inspelningarna: två ljussättare, två snickare, två byggnadsarbetare som skulle klara att lägga en räls för kameraåkningar, två dekoratörer, två ljudtekniker, två kameramän, en sminkös, en skräddare, en sekreterare och slutligen en cateringkvinna, som stod för matlagning och servering av allt som vi kunde behöva. Totalt runt 25 personer för 45 sekunders film, alltså.
Det var förresten de engelska fackföreningarna som krävde att det skulle finnas minst två medarbetare inom varje yrkeskategori. Så om t ex en snickare blev sjuk, kunde arbetet fortsätta.
Den första filmen skulle spelas in på en stor svenskägd gård som omfattade stallbyggnader och en herrgårdsliknande huvudbyggnad. Här födde man upp trav- och gallophästar. För de andra två filmerna hade någon i det engelska teamet föreslagit andra, lika spektakulära, platser i närheten.
Jag tog ett tidigt morgonplan från Köpenhamn och skulle anlända till inspelningsplatsen när det var tid för skådespelarna att börja agera. Och det var inte vilka skådisar som helst. Det var kvinnan och mannen som hela Sverige kände till och som alla hade sett i TV-produktioner, på bio eller på de stora scenerna. De tillhörde den allra översta elitklassen.
Jag steg ur taxin jag och såg redan på avstånd att alla tycktes vara på plats.
Men det var något som inte stämde.
Det förekom ingen aktivitet. Alla stod still eller vankade lite hit eller dit utan mål. Långt bort i bakgrunden såg jag byråns art director sitta på en stol och stirra rakt ut i luften.
Ännu längre bort, på andra sidan en grön hage, såg jag två personer som tydligen diskuterade något viktigt. Det var den stora skådespelaren och den berömda regissören. Vad höll de på med?
Den första personen som jag kom alldeles i närheten av, var divan själv, den mångomtalade, celebra och ryktbara Stjärnan, som stod en bit bort från de andra, med en cigarett i handen, sminkad och klädd för sin roll. klar för att börja agera.
–Vad pågår? frågade jag henne.
–Det får du fråga min moatjé, svarade hon. Det är han som har stoppat upp alltihop, fortsatte hon och tog ett bloss. Han vill inte göra rollen. Han backar ut.
Är det någon som vill veta slutet av historien?

måndag 10 mars 2014

Ännu mer reklam.

Medan jag kommer ihåg det: här följer några ytterligare några sanningar om reklambranschen. Mest om hur det var på den tiden reklambyråerna var drömfabriker, där medarbetarna kunde bli stjärnor i en egen liten värld. Det är inte lika kul i den branschen idag.
Men man har kvar sitt eget språk i branschen.
Man säger t ex inte reklamskribent. Det heter copywriter. Eller copy director om man tycker sig vara bättre än genomsnittet. Ja, om man har fått några guldäggsdiplom, typ.
Man säger inte konstnärlig ledare. Det heter att man är art director. Vilket är underligt, för i reklamens värld sysslar ingen med konst. Det handlar bara om att hitta på visuella uttryck som ska locka betraktaren i morgontidningen eller framför teven att köpa en pryl av något slag. En knasig bild eller en seriös bild går lika bra, det gäller bara att utforma den så att den ser fin ut. Art directorn samarbetar då med en fotograf eller en illustratör som levererar bilden. Under tiden har copywritern hittat på en trevlig rubrik, om den nu inte ska vara uppseendeväckande eller produktnära, så att målgruppen stannar upp, läser och sedan går och köper produkten.
När art directorns och copywriterns arbeten ska visas för kunden, medverkar också projektledaren, en yrkesgrupp som tvingas jobba under svensk titel. Men han/hon kan välja mellan två titlar: projektledare eller kontaktman. Kvinnliga kontaktmän kallar alltid sig för projektledare.
Det är i princip dessa tre personer som ser till att reklambyrån levererar färdiga kampanjer. Om ett team visar sig kunna prestera mer än en kampanj som belönas med guldäggsdiplom, så växer teamet ihop och jobbar tillsammans i så stor utsträckning som möjligt, ibland under flera år.
Till slut blir de emellertid fastlåsta i vissa positioner och var och en i teamet börjar tycka att det är dags att hoppa av och försöka hitta några andra att jobba tillsammans med. Då visar det sig ofta att det är nästan omöjligt att hitta någon ny som man kan åstadkomma resultat tillsammans med. Jobben som kommer fram blir inte bättre än vilka vanliga reklamjobb som helst. Copywritern tappar förmågan att skriva en uppseendeväckande rubrik, art directorn kommer bara fram till mediokra bildlösningar, projektledaren vågar inte säga vad han/hon tycker, alla i branschen pratar om det nya teamets misslyckade kampanjer och till slut splittras också det nya teamet, när någon byter byrå, någon startar eget och ingen gör någonsin ett jobb igen som ger guldäggsdiplom.
Så går det till i reklambranschen och det är värre idag än för 10-15 år sedan.
När DN, GP och SDS kom till prenumeranterna i jätteformat, hade byråerna sidan tre som mål. Kunde man få sina kunder att satsa på en eller flera helsidor på sidan tre, så var men med i loppet. Idag är en helsida i morgonpress inte större än en kvällsblaska och har ingen status alls. Dagens art directors gör sina jobb utan att känna någon spänning inför möjligheten att bli berömd för sin annons på sidan tre. Annonserna hamnar ofta istället i någon lekstuga på internet.
Det är inte lika kul idag i reklambranschen, som det var för inte så längesedan.

torsdag 6 mars 2014

Mer reklam!

Flickan som tänkte på framtiden gjorde reklam för Grumme Tvättsåpa, som vi lanserade med en liten 30-sekunders film. Den visade först en liten 9-årig flicka i närbild. Hon höll sin monolog om den nya tvättprodukten, som var mycket mer miljövänlig än de gamla vanliga tvättpulverna.
Under tiden hon pratade började kameran att lyfta mot skyn och det visade sig att hon stod på en mycket liten ö. Kameran fortsatte uppåt och åskådarna fick till slut en vacker bild med en liten röd stuga och den lilla flickan som argumenterade om tvättsåpan. När helikoptern till slut stannade uppe i luften, hade flickan kommit fram till sin slutreplik: "Och det tycker jag verkar bra för framtiden".
Det tyckte teve-tittarna också. Grumme Tvättsåpa blev snabbt en stor framgång för tillverkaren Mölnlycke och vi på byrån fick massor av beröm från alla håll och kanter. Vi hade fått fram en reklamidé som teve-publiken älskade. Och än idag kommer folk ihåg filmen...

Det kan gå snett också, när man skapar effektiv reklam.
Det värsta som kan hända är att produkten inte håller måttet, att reklamen lovar mer än vad produkten tål. En säljsuccé blir i så fall produktens fall. Ingen köper en produkt två gånger, om den inte håller måttet vid första köpet. Ingen tror på reklamens löften, om det visar sig att produkten inte går att använda.
Vi fick en förfrågan från en nystartad kassettbandsfabrik, om vi kunde designa en kassett, hitta på ett bra namn och producera en lanseringsskampanj. Och det kunde vi. Mitt namnförslag "Track tape" testades och godkändes, art directorns fräcka design av kassetten med A:et i "Track" som fönster fick alla på gott humör. Och sedan visade vi upp vår kampanj, som bestod av mer än tio olika 2-sidiga annonser i kvällspress. Först en sida med en flinande japan, som tyckte det var så kul att vi skulle börja tillverka kassetter i Sverige. "Ska ni tillverka kassettband i Sverige? Ha, ha, ha!" sa han. Och så vände man på bladet och på nästa sida stod japanen och grät. Och rubriken löd. "Ja. och vi har redan börjat".
I brödtexten berättade vi snabbt att vi skulle visa Japan och hela världen att vi kunde producera lika bra som alla andra – eller t o m bättre! Detta 2-sidiga sätt att vända på begreppen gjorde att konsumenterna stod i kö utanför radiohandlarna när de öppnade sina butiker. Alla köpte Track.
I alla fall en gång.
För de hade två fel: ljudet morrade när man skulle lyssna på det man hade spelat in. Och basen var totalt överdimensionerad, så diskantljud hördes knappt. Rena mardrömmen för hii-fi-vännerna. som gick tillbaka till TDK och Sony omedelbart. Och det hjälpte inte med att vi gjorde nya kampanjer, nu med enorma sumbrottare som blev rädda för den lilla svenska utmanaren, som hade hittat felet och nu kom med kassettband som fungerade, både i basen och diskanten. Ingen trodde på vad Track sa, loppet var kört och fabriken fick stänga.

måndag 3 mars 2014

Reklam!!!

Skulle skriva lite om min skivsamling idag, lovade jag igår.
Men det finns så mycket att skriva om när det gäller musik, att det får ligga till sig några dagar. Jag har ett annat favoritämne att dyka i när som helst och det gör jag nu, dyker alltså, rakt ned i reklamens underliga värld.

Jag har skrivit en hel bok om mina äventyr i reklambranschen – "Var snäll och köp" heter den.
Den handlar om hur vi i reklambranschen jobbade när branschen var som mest betydelsefull och lockade kreativa art directors, copywriters och projektledare med topplöner och ett behagligt leverne.
Det enda som betydde något för den som ville lyckas i branschen, det var att ha gjort några jobb som det pratades om och som luktade framgång lång väg. En reklambyrå som låg bakom mer än en stor och framgångsrik kampanj blev omtalad och drog nya kunder till sig, växte och blev ännu mer framgångsrik.
Reklamen syntes på ett helt annat sätt än idag. Enorma summor gick till helsideskampanjer i morgon- och kvällspress, för det var där man mötte konsumenterna. Reklam-TV var något nytt och oprövat, men kom mer och mer och syntes bättre och bättre. Men det var i dags- och kvällspressen de stora kampanjerna tog för sig.

Idag har vi ingenting liknande. Helsidorna, som trots allt finns, är totalt ointressanta, ingen bryr sig, det är reklam som inte gör någon nytta. Nu läggs stora summor på att "synas på nätet" i olika underliga medier som drar till sig datanördar som inte går att påverka, eftersom de är så fastklistrade i frågor som rör datorkapacitet, programvara och annat som kretsar i skallen på dem.
Men för inte så länge sedan, under 1980- och -90-talet, gjorde vi reklam som gav annonsörerna nya kunder, nya försäljningsrekord och nya målgrupper.
Men det gällde att tänka och plocka fram argument som fungerade.
Min roll i det hela var att skriva texter som skapade intresse och köpsug, nyfikenhet och habegär. Och lyckades jag med det, vilket hände några gånger varje år, så behövde jag inte be om löneförhöjning. Den fick jag automatiskt.

Ett par exempel på mina jobb som blev succé:
En svensk tillverkare av kontorsmaskiner kände behovet att sälja så många räkneapparater som möjligt innan allt blev digitalt. Deras tangentbord var specialdesignat för att fungera 100% perfekt för de snabba fingrarna hos kontoristerna i Europa och USA. De hade funderat i veckor på hur de skulle få annonsläsarna att direkt begripa fördelen med det unika tangentbordet. Jag kom nyanställd till byrån och fick genast en projektledare över mig som bad mig att komma med förslag.
Samma eftermiddag hade jag en färdig rubrik, på engelska, som jag tänkte mig skulle läggas tvärs över en handflata. Projektledaren och art directorn sken upp, läste den om och om igen och undrade bara om man kunde säga så? Kan man använda "please" på det sättet? Och sen faxade vi runt den till alla dotterbolag världen runt. Och när svaren knattrade in visade det sig att alla var överlyckliga.
"Designed to please the hand" blev rubrik världen runt.

Idag upptäckte jag att en text som jag skrev för 15-16 år sedan och som användes vid en produktlansering med hjälp av TV-reklam, fortfarande diskuteras, hyllas, fördöms, får beröm och koms ihåg. Det är den sista meningen i en 9-årig flickas monolog, som hon avslutar med "Och det tycker jag verkar bra för framtiden".
Kommer du ihåg vad som lanserades?

söndag 2 mars 2014

Ont om tid.

Hinner inte med så mycket idag. Måste bara konstatera att jag återkommer imorgon med lite mer tips om musik som inte får fattas i en modern skivsamling.
Så vi ses imorgon, same place, same time!

lördag 1 mars 2014

Glöm Peggy Bundy!

Våren har stannat upp. Den väntar kanske på bättre tider?
Men den håller i alla fall vintern på avstånd.
Och vi kan inte göra någonting för att hjälpa till. Våren måste klara sig själv.
Så det är ingen idé att prata väder.
Det är bättre att prata musik. Musik hjälper i alla väder.
Och den senaste veckan har alla pratat om Jill Johnsons TV-serie om Nashville.
Sista programmet  i serien kommer i veckan som börjar nu. Jag vet aldrig när en vecka börjar. Är det på måndagen eller lördagen? Det spelar ingen roll, håll utkik bara efter Jill Johnson!
Hon sjunger ju country lika bra som vilken amerikansk countrytjej som helst!
Och jag har inte en enda platta med Jill! En skivsamling med vinyl och CD, totalt flera tusen plattor, och där saknas Jill Johnson! Jag måste rätta till det.
Under tiden spelar jag en färsk CD med Katey Sagal. Hon är den amerikanska countrytjejen som låter nästan som Jill.
Och kommer du ihåg en TV-serie med en hemmafru som hette Peggy Bundy, så vet du vem hon är.
Jag gillar hennes nya platta, där hon gör egna versioner av gamla fina kanonlåtar.
Så glöm Peggy Bundy och kom ihåg Katey Sagal, så ska jag ut och jaga Jill Johnson under tiden.