onsdag 27 februari 2013

Avundsjuk? Nä... men jo.

Lite vår i luften idag.
Solen jobbade bort de sista snöresterna i Malmö i alla fall.
Ljust ute lite längre dag för dag.
Grannar och vänner och bekantas bekanta föredrar tydligen att uppleva våren någon annanstans. De reser hit och dit och långt bort och ännu längre bort.
Blondinen blir avundsjuk, det säger hon rakt ut.
Det blir inte jag. Jag har inte den minsta lust att kånka iväg till Thailand. Låt dem som tycker det är  kul att sitta inklämd i ett flygplan i timme efter timme för att komma till en badstrand, låt dem fara!
Ingenting att bli avundsjuk över.
Men så kommer det en jäkel som jag känner och viftar med biljetter som tar honom till Austin, Texas.
Det är då jag blir alldeles tyst och grå och full av suckar, avundsjuk kallas det visst.
Austin, Texas, väcker avunden som finns ändå någonstans därinne och att en resa dit börjar med en flygresa i timmar via Amsterdam och Minneapolis, det är bara chict. Speciellt nu, när våren känns i luften över Malmö och det ändå är kallt och man kommer till sommaren.
På flygplatsen i Austin börjar det man reser dit för. Det finns numera alltid ett levande band som står och spelar i ett hörn. Ett countryband eller ett bluesband eller något annat band. Det spelar och markerar att nu är alla som anländer i "The Live Music Capitol of The World".
Förr bodde vi alltid på Hyatt Regency en bit från absoluta citykärnan. Men alldeles intill det andra stora turistnöjet förutom musiken: under bron på vägen in mot city bor över en miljon fladdermöss. De får samtidigt för sig att det är dags att jobba till sig lite nattamat och varje kväll står där en lika stor publik som HBK har på Örjans vall i en match som inte gäller mer än äran. Fladdermössen ska ut och jaga insekter och fyller hela den kvällsblå himlen som blir alldeles svart och tycks röra sig som en ridå.
När man har sett detta har man varit i Austin.
Det är ingen riktig storstad. Austin är inte ens störst i Texas, trots att det är huvudstaden och har en kongressbyggnad som liknar den i Washington, men som naturligtvis är några decimeter större till ytan. På dagarna finns det inte mycket att göra. Man kan sola vid hotellpoolen eller ta en taxi till något av de enorma köpladorna som finns utplacerade en bit från stan i alla riktningar. Hyr man en bil, så kan man ta en tur till San Antonio eller till den tyska staden Friedericksburg, som har både ölhall och en wildwestshop. Eller till lilla Elgin, där man kan känna igen gatorna från gamla westernfilmer man har sett på bio. Men det är hela tiden musiken som hägrar.
Så när kvällen kommer och man har kollat i The Chronicle vad som bjuds, då intar man sedan något av de närmare 100 ställena i stan som lockar oss med amerikansk rotmusik av bästa kvalitet.
Man kanske hamnar på countrypalatset The Broken Spoke utanför stan, på Hole In The Wall i kvarteren uppe vid universitetet, på bluesklubben Antone´s, som har flyttat in till centrala stan efter att ha legat en bit bort i många år, på Liberty Lunch, Saxon´s Pub, Babe´s, La Zona Rosa, The Louisiana Kitchen, Continental Club eller var som helst på Sjätte gatan som sjuder av musik kväll efter kväll.
När jag träffar på någon som börjar snacka om sin nya Austin-resa, då blir jag avundsjuk.
Men det är väl bara naturligt?

söndag 24 februari 2013

Vad heter dom...?

Är det fler än jag som har svårt för att komma ihåg namn?
Det kan gälla namn på internationella världskändisar lika gärna som vad grannen på andra sidan staketet heter. Namn blir mer och mer tomma luckor i hjärnans minnesfunktion. Vad beror det på? Och hur rättar man till det?
Det måste finnas ett knep som hjälper minnet. Åtminstone så verkar det finnas något i USA som funkar. Amerikaner minns alltid vad man heter.
Jag satt en gång med Blondinen på Saxons Pub i Austin Texas, ett ställe en bit från centrum av stan där det alltid spelas bra musik. Och pratar man svenska på en bar i Austin, så får man snabbt nya bekanta som undrar var ifrån man kommer och hur man har hamnat där man är. Den här kvällen hade vi tagit en taxi till Saxons för att kolla Omar & The Howlers. Och i pausen blev vi omringade av stamgäster som ville bjuda på en drink eller en öl.
En kis i cowboyskjorta och med hatten på huvudet ville inget hellre än att konfrontera sig med de utländska gästerna och berättade snabbt varför Saxons är ett så bra ställe att tillbringa kvällarna på.
–Här spelar bara bra band, sa han, och här spelas det ofta in liveplattor. Ni borde komma hit på torsdag, för då spelar en lokal kille som är nånting i hästväg. Rusty Weir heter han. Förresten, här kommer han ju!
Och vår nye cowboyvän, jag har glömt vad han heter, pekade på en annan cowboy som trängde sig fram i baren. Men inte nog med det, han vinkade till sig Rusty och presenterade honom för oss. Vi hejade på honom och sa våra namn.
–Vi kommer på torsdag, sa jag. Kul, tyckte Rusty. Sen fortsatte han sin vandring genom barlandskapet och försvann i mängden. Omar klev upp på scenen igen med sitt band och det blev en typisk Austin-kväll med nice people och great music.
Man kan välja mellan typ 100 ställen i stan där det spelas live music varje kväll. Och det är alltid bra musik. Country, blues, rock, texmex och allt som brukar kallas americana.
Så man behöver inte gå till samma ställe mer än en gång under ett Austin-besök. Vi gjorde det i alla fall, för att kolla Rusty Weir, som vi hade blivit lite nyfikna på.
I baren denna torsdagskväll var det lika trångt som vid första besöket och där fanns också vår cowboy-vän, som jag hade glömt namnet på.
-Hello! ropade han, när han fick syn på oss i folkmassan. Hello Kicki, hello Larz! So nice to see you again! Och så presenterade han oss för nya bekanta som alla verkade nyfikna på Sweden.
Det dröjde bara en stund, så kom Rusty med sitt band på väg mot scenen. De skulle passera oss, men stannade till när de fick syn på oss.
–Hello Kicki! Hello Larz! sa Rusty.
Är det någon som kan förklara hur i helskotta han kunde minnas våra namn?
Är det någon som vet hur de bär sig åt?

lördag 23 februari 2013

Alla bara reser och reser....

Dagligen kommer det glada mejl från vänner och bekanta som är ute på resor världen runt.
Det dröser in mejl med bilder från Thailand. Bilderna föreställer palmer och färgglada drinkar.
Det kommer mejl från olika flygplatser. Avsändarna vill påpeka att nu är de ute och far precis som alla andra. Några kommer från USA, andra från Gran Canaria. London är tydligen också ett stort resmål hela vintern. Men nu börjar snart säsongen för alla badorter runt Medelhavet, framför allt ii Italien och Spanien.
Kanske får man alla sådana här hälsningar för att man ska bli avundsjuk?
Det är bara som så att jag bryr mig inte. Jag längtar inte efter en sötsliskig drink i Thailand eller en billig Rom & Cola på en Kanarieö. Jag saknar inte en pool med blått vatten eller en blå himmel med en stor gul sol.
Framför allt dessa turistorter gör mig bara trött.
Att sitta där nere i 14 dagar utan tillgång till vare sig dagens morgontidning eller kvällsblaskan är en ren tortyr. Att bara sitta på en solstol och låta timmarna gå är outhärdligt. Jag blir bara nervös och har hemlängtan hela tiden.
Jag vet när detta började. För ganska många år sedan fick jag i uppdrag att skriva Vingresors katalog och det började med att jag tvingades besöka ett stort antal semesterbyar i Europa och dessutom en tripp till Florida. Vart jag kom i Italien eller Grekland eller Turkiet eller Spanien eller var det nu var så såg det likadant ut. Att beskriva dessa platser så att det verkade vara någon skillnad mellan dem, det var en nästan omöjlig uppgift. Havet var lika blått, bergen var lika skimrande i solnedgången, utelivet var exakt detsamma överallt på kartan, maten var lika god och så vidare.
När katalogen var klar var jag för all framtid botad från att vara avundsjuk på dem som flyger iväg på semester. Thailand ska vi inte bara tala om. Att ge sig iväg på en så lång flygresa för att komma till en strandremsa med turisthotell, det är plågsamt bara man tänker på det.
Däremot blir jag avundsjuk på alla som sticker iväg till Austin, Texas.
Men det är en annan historia.

tisdag 19 februari 2013

Paus.

Det är aldrig speciellt intressant eller spännande att dammsuga.
Sak samma som att klippa gräset när den tiden kommer.
Men nu dammsuger jag egentligen. Tar bara en paus och funderar på vad det finns att blogga om idag.
Det brukar komma av sig självt när man sätter sig vid tangentbordet.
Få se nu... Vädret?
Det är ju alltid intressant. Det pratas ju om vädret varje halvtimme dygnet runt i radion till exempel.
Alla vill veta hur det ska bli. Ingen vet, alla bara gissar. Även meteorologerna.
De meteorologer som vi ser i TV-rutan är alltid lika självsäkra, trots att de säkert känner till att vi som tittar är synnerligen tvivlande på deras profetior.
Jag har sett meteorologer på nära håll, eftersom jag gjorde lumpen på en av flygvapnets väderstationer. Chefen på stationen, en riktig vädergubbe, slog en gång vad med alla som ville om att regnvädret som vi kunde se några kilometer bort, skulle anlända till flygflottiljen om exakt 15 minuter.
Ingen vågade sätta emot, men regnet kom aldrig. Det stannade där det var tills molnen upplöstes och solen tog hand om kommandot. Meteorologen gick hem för dagen. Han skulle klippa gräset sa han, för nu var ju gräsmattan torr och fin.
Så är det med vädret. Experterna bara gissar hur det ska bli och ibland gissar de rätt.
Men man kan ju inte blogga om vädret. Det måste finnas något annat.
TV-programmen? Det pratas och det skrivs i tabloiderna om schlagerfestivaler, viktiga fotbollsmatcher,  nya såpaserier och allt annat som får plats i burken.
Jag upptäckte en ny dansk serie om en kvinnlig journalist som jag har glömt namnet på. Men det är en välgjord och nästan trovärdig historia med bra skådisar och man slipper se fortsättningen i nästa vecka, för varje avsnitt avslutas och i nästa vecka råkar hon ut för något annat. Minns inte vilken kanal den går i, men håll utkik på måndagar, tror jag att det är.
Det går en ny svensk serie också om en..., ja vad är han? Dirigent? Han sysslar med musik i alla fall och har flyttat från storstadslivet i Stockholm med hela sin familj, till en liten håla som heter Alingsås eller nåt liknande. Här blir det också intriger, förvecklingar och oväntade upplösningar. Den heter något svenskt efternamn, håll utkik. Tror det är på måndagar.
MASH går som vanligt på Sjuan, kanalen heter så, flera sena kvällar i veckan och även om man har sett alla avsnitten förut, så skrattar man till ibland. Radar försvann för ett par månader sedan, det var lite synd. Men före MASH kan man också se den galna kärringen mrs Bucket, som ska uttalas Bouquet, annars blir hon retad till vansinne. Hur som helst är de kul, halvtimmarna flera sena kvällar i veckan med den galna damen före MASH.
Ja, nu måste min paus vara slut.
Nu måste jag klipp gräset. Nä, dammsuga var det ju jag höll på med!

fredag 15 februari 2013

Nu är det klippt!

Det tutade fram brandbilar, en polisbil och en ambulans på gatan där jag gick mot frisören från Orienten. Det hör liksom till när man besöker Möllevången. Man känner sig precis som är man är i en storstad någonstans i utlandet. Möllevången känns närapå som en förort till New York. Hemmagjorda skyltar berättar om butikernas utbud, felstavat, och utanför grönsakshandlarnas butiker har man byggt stora träkonstruktioner där man har fläskat på med färska grönsaker och andra färgglada specerivaror så att trottoarerna knappt är gångbara.
Möllevången är inte Malmö, det är mycket mer. Det är människor som säljer och köper varor som man inte hittar i Limhamn eller Slottsstaden. Det är nya synintryck hela tiden, det är dofter och det är ljud som man inte vet vad de betyder.
Här passerade jag en frisersalong, tittade in medan jag gick förbi och såg två medelålders sitta och prata. Den ene studerade mig med hjälp av två svarta ögon. "Behöver klippas", såg jag att han tänkte. Och när jag hade gått en bit till upptäckte jag att jag inte skulle hitta fler frisersalonger på den här gatan. Så jag gick tillbaka igen och klev in på salongen som hette något som bör ha varit ett förnamn på något arabiskt språk.
Jag hejade, han som hade sett mig gå förbi för en minut sedan pekade på en grön stol framför en spegel. Sedan hängde han ett slags skynke över mina axlar.
Han pekade med hela handflatan och sa något konstigt. Det lät som "långt", "kort" och "lagom".
Lagom, sa jag. Sen sa vi inte mer under tio minuter, men hans verktyg fick snabbt upp farten. Den tredje mannen i lokalen pratade emellertid oavbrutet om något som jag inte känner till.
Jag såg hur testarna försvann till höger och vänster. Det fanns ingen återvändo nu. I detta ögonblick fick jag förmodligen ett helt nytt utseende. Det gick inte att stoppa.
Du kan i alla fall bara låta det växa, sa jag till mig själv. Trendfrisören uppe i city kostar visserligen tre och en halv gånger så mycket, men jag vet ju vad jag får för pengarna. Här visste jag ingenting.
Till slut tog han fram en liten nackborste och en handspegel.
Jag undrade bara en sak: om jag hade sagt "kort" istället för "lagom", hade jag fått en äkta snagg då?
Jag undrade en sak till: känner fol igen mig nu?
När jag kom ut på gatan, kom det fram två unga grabbar. De sa ingenting om frisyren.
–Vet du var Bagdads kött ligger? var det enda dom sa.

torsdag 14 februari 2013

Det var på håret.

Ursäkta, men det blev ingen blogg idag.
Jag hade tänkt gå och klippa håret.
Men inte som vanligt.
Normalt går jag till en het klippare i city. Han är ett superproffs. Han klipper kändisar. Och han är bra på att ta betalt.
Jag tänkte gå till en helt annan typ av klippare, som ett rent experiment. Det finns klippare på Möllevången som håller en helt annan prislista (70:- har  jag fått veta) och som aldrig har sett en kändis i stolen. Jag tänkte gå dit idag, men det kom annat i vägen.
Så nu ska jag försöka leta upp en typisk Möllevångssalong imorgon fredag istället och sedan berätta här vad det är för skillnader mer än i priset...
Vem vet, jag kanske måste skaffa en keps, i värsta fall, om den arabiske klipparen har en annan syn på frisyren än jag själv.
Vi får se imorgon.

tisdag 12 februari 2013

Krogbjudning.

Har precis kommit hem från ett krogbesök på Malmös västra sidan, några hundra meter från Öresund med utsikt mot Köpenhamn. Det ligger några krogar här, med utländska namn som antyder att man är bra på kött eller fisk eller pizza eller grekiskt eller vad man nu vill stoltsera med.
För någon vecka sedan var det fullt kaos på vår franska kvartersrestaurang. Lokalen var full av matgäster och varken bord eller stolar räckte till. Någon i personalen hade dubbelbokat eller möjligen trippelbokat ett bord som vi skulle ha och istället för att tjafsa gick vi ut på Regementsgatan och klev in på en nyöppnad fiskrestaurang som visade sig vara av högsta malmöklass, både när det gäller service och god mat. Vi saknade inte en sekund vår gamla f.d. stamkrog på andra sidan gatan, medan vi åt och njöt av den läckra fiskmenyn.
Två dagar senare ringde man från den överbokade krogen och hälsade oss välkomna till en gratis förrätt och en lika billig huvudrätt, så att de kunde kompensera vår uteblivna middag. Drickat fick vi stå för själva, antingen vi valde Ramlösa eller ett gott vin.
En flott gest, eller hur?
Jag trodde inte ett sådant bemötande var möjligt att få nuförtiden, då det finns hur många krogar som helst och gäster så att de nästan räcker till.
Tisdagen då vi utnyttjade vårt erbjudande möttes vi av en nästan tom lokal. Tisdagar är tydligen inte de dagar man går ut på krogen och äter i Malmö.
Fredagen var det slagsmål om stolar och bord i samma lokal. Fredagar är tydligen den dag man måste boka i förväg och komma i tid.
Detta sagt till ovana och orutinerade kroggäster, som vill veta vilka knep som gäller.
Alltså: trängsel eller t o m fullsatt på fredagar på gamla goda och namnkunniga krogar.
Tisdagar: gott om plats, lätt att få bord.
Måndagar, onsdagar, torsdagar, lördagar och söndagar får jag återkomma till.
F ö var jag hos tandläkaren på fredagen.
Då var det inget problem att få en sittplats.

lördag 9 februari 2013

Är CD slut?

–Att du inte gör dig av med dina CD-plattor, sa ljudgeniet. De är ju lika omoderna som de gamla kassettbanden...
–Sälj dem! sa Blondinen.
–Finns ingen som köper CD-skivor, sa ljudgeniet. 
–De ska inte säljas, suckade jag. Här finns historiska plattor. De är värda guld!
–Det viktiga är att vi kan få bort de gamla omoderna hyllorna, sa Blondinen. Hela rummet skulle få ett lyfta om vi fick bort det mesta av hyllsystemet...
Jag suckade.
–Detta är en samling som innehåller det bästa som har spelats in när det gäller rock, blues, country, pop, en del jazz och annat som är kul att lyssna på.
–Men du kan ju få varenda låt du vill lyssna på hos Spotify, försökte ljudgeniet. Du behöver inte ha en hel vägg med plastaskar.
–Dessa plastaskar är resultat av genomtänkt grafisk design där fotografer, illustratörer, formgivare och textförfattare har anlitats för att ge lyssnaren information om musiken och de som framför den, sa jag. Var får jag allt detta av Spotify?
–Det kan du få på internet, sa ljudgeniet. 
-Ha! utbrast jag. Titta på Andi Almqvists senaste. Kolla bilderna! Se här hur människan på bilden hjälper till att skapa stämningen som finns i musiken! Kolla den lilla infobroschyren som finns i askens ena fack! Ska man behöva jaga detta på nätet? Och vad händer med bilderna? Katastrof!
–Men du kan inte hitta en låt du vill höra, när den finns nånstans på en hylla, sa Blondinen.
–De är inlagda i ett system med A-lag, B-lag och C-lag. Alltså står de bästa plattorna i A-laget, o s v. Sen finns det vissa artister som har fått eget hyllutrymme där de är lätta att hitta, t ex Willie Nelson, Doug Sahm, Frank Sinatra och flera andra tungviktare. Jag vet precis var låtarna finns!
–Men CD-skivor finns snart inte längre! sa Blondinen. Var har du alla dina kassettband, förresten?
–De ligger i facken på hyllan men bakom CD-skivorna, så de syns inte.
–Det är bättre att satsa på vinyl, den kommer tillbaka nu, sa ljudgeniet. Har du någon vinyl att sälja?
–Det har jag säkert, suckade jag. Men jag har inte samlat på mina plattor för att tjäna pengar på dem. 
Någon föreslog att vi skulle se vem som kunde plocka fram en låt snabbast, CD-samlaren, d v s jag, eller Spotify-experten, d v s ljudgeniet.
–Vi tar Carrie Rodriguez med Whiskey Runs Thicker Than Blood, sa Blondinen.
Jag visste omedelbart att den låten ligger på Carries nya album och kunde dra fram den från hyllan på mindre än fem sekunder. Den finns i en specialavdelning för speciellt suveräna tjejer.
–Hur stavar hon sitt efternamn? sa ljudgeniet när jag visade upp plattan framför näsan på honom.
Men diskussionen kommer nog att fortsätta.

tisdag 5 februari 2013

Tankar om hur man tankar.

Just nu är vi i en sådan där period där bensinpriset hoppar upp och ner som en studsmatta.
Är man smart tankar man bara halvfullt och sjunker sen priset dagen efter, kan man fylla på resten. Eller så stiger priset och då har man i alla fall en halv tank. Och har man tur så hinner priset gå ner igen innan man har kört slut på soppan.

Jag måste förbereda alla tankningar hemma innan jag kör till macken.
Måste leta upp plastkortet i plånboken. När jag har hittat det måste jag försöka komma ihåg den hemliga koden. Mitt system är att ta mitt tresiffriga lyckotal och skriva dessa tre siffror ihop med den  hemliga koden på en liten papperslapp, som jag tar med mig i en ficka i jeansen eller på jackan.
Låt oss anta att jag har 222 som mitt lyckotal. Detta minns jag alltid. Om då den hemliga koden är till exempel 304, så ska jag alltså väva in denna kod med mitt lyckotal. Just i detta fallet kan jag skriva 230422, 223042 eller 304222. För mig är det då lätt att hitta den hemliga koden. Det är bara att ta bort tvåorna, så har jag koden kvar!

Fiffigt, va? Lite krångel kan det bli om den hemliga koden innehåller en tvåa. Men låt oss inte gå in på alla detaljer här och nu. Jag skulle ju också köpa frysfritt vatten till fönstersprutorna fram och bak.
Då gäller det först att hitta spärren som hindrar motorhuven att öppna sig själv när man far fram på motorvägarna. Denna lilla spak brukar sitta tydligt markerad nere vid vänsterfoten i framsätet. Det har den gjort i alla bilar jag har haft – i japanska, svenska och amerikanska. Men nu gällde det Blondinens franska bil. I denna finns massor av konstigheter, bland annat brukar det tändas en gul varningslampa med en motorsymbol. Den går sedan inte att släcka utan att man kör till en verkstad, där personalen inte är det minsta bekymrad över att en motorsymbol på en varningslampa borde innebära stor genomgång av hela motorn. Men nej, de släcker lampan, som man inte kan släcka själv, och sedan är det bara att köra.

Men nu gällde det att hitta spärren som måste avspärras för att jag skall komma in och fylla på frysfritt vatten. Jag kände med händerna utmed plåtväggen, jag kröp baklänges in under instrumentpanelen och jag försökte hitta en liten hake genom att sparka lite ovanför kopplingspedalen. –Måste få hit en expert, tänkte jag och gick in på macken och blev hänvisad till en ung tjej som brukar stå i kassan. –Skönt med en expert, tänkte jag. Efter fem-sex minuters letande och famlande gav hon upp. –Jag måste hämta en annan, sa hon. Och så kom en kis som jag brukar se på macken, men jag har aldrig fattat vad han gör.
Strunt samma. Nu kom han och han gick raka vägen till motorhuven, stack in ett finger i springan som jag aldrig hade sett förut, det sa "klick" och så öppnade han hela huven.
–Du har varit och ryckt i den lilla spaken nere vid golvet utan att märka det, sa han. Det såg jag med en gång, att huven inte låg i stängt läge.

Sen var det bara att fylla på vatten.
Ja, inte riktigt. Jag fick hämta honom en gång till, för locket på påfyllningsröret gick inte att öppna.
D v s han hade inga problem, men han hade väl gjort det förut.

måndag 4 februari 2013

Har alla varit på kurs?

–Tack för det och ha nu en bra dag, sa damen bakom disken på apoteket.
–Varsågod och så önskar jag dig en trevlig måndagskväll, sa pizzabagaren.
–Ha en skön weekend! sa den unga grabben på Systembolaget.
Har alla varit på kurs?
Det verkar så. Eller så har alla varit på weekendresa till New York eller Florida och upplevt hur man bäst ska bemöta sina kunder.
Alla bakom en disk har i alla fall plötsligt blivit artiga, glada och trevliga.
Nja, alla är kanske att ta i. Det finns fortfarande gamla trötta herrar och damer som hellre skulle vilja sitta hemma vid teven än att asa sig ut till sina gamla butik. Där får man sällan ett leende.
På de nya köpcentralerna verkar nästan alla anställda med uppgift att ta hand om kunder fått en snabbkurs i vad man ska säga och hur man ska se sina kunder i ögonen när man har fått betalt. Hur ska leendet växa fram naturligt? Hur ska man undvika att känna sig fånig när man tilltalar sin kunder? Allt sånt finns detaljbeskrivet i kursen.
Men visst är det trevligt? Man får nästan känslan att man kanske ska stanna en stund vid kassadamen och prata lite väder och vind.
Det känns nytt och fräscht. Internationellt.
Speciellt för oss som var med på den tiden då varuhuset hette EPA, låg i city och betjänades av damer med gröna rockar. De, damerna alltså, pratade med sina kolleger medan de stoppade ner allt man hade köpt i en påse och brydde sig aldrig om att leverera ett leende riktat mot sina kunder.
Det har tagit en jäkla tid innan det blev modernt att önska kunderna en trevlig dag.
Hoppas det håller i sig.
Har du förresten tänkt på att fler och fler bilister har börjat använda sina blinkers igen?

fredag 1 februari 2013

Om att skratta sig fördärvad.

Såg Johan Glans i en handbollshall som kallas arena i Lund.
Han kan vara riktigt rolig ibland och han måste vara det roligaste som kommer ifrån Eslöv, även om man räknar in Felix rödbetor.
Under en lång sekvens skrattade jag så mycket att det gjorde ont i käkarna. Jag vågade knappt lyssna, men det skulle ju se så dumt ut att sitta på en stand up-comedyshow och hålla för öronen. Så jag skrattade och led.
Bara en gång har jag skrattat mer.
Det slutade med att jag gick till doktorn dagen efter.
Den jag skrattade åt var fransmannen Jaques Tati, som i sin andra långfilm, "Semestersabotören", betedde sig så sagolikt galet att det inte gick att sluta skratta.
Ett tag låg jag på golvet mellan stolraderna på biografen. Det var i Halmstad på Röda kvarn.
Och när jag skrattade som mest, hörde jag inne i huvudet att det knakade varje gång jag öppnade munnen.
Det var käkarna som hade kommit ur sin normala position.
När vi, min fästmö och jag, promenerade hemåt genom stan, knakade det i skallen hela vägen hem.
På morgonen dagen efter knakade det lika mycket så snart jag skulle säga något.
–Det är nog bäst att jag går till doktorn, sa jag.
Och på den tiden var det inte så noga med att boka tid långt i förväg. Det var bara att sätta sig i väntrummet och..., ja, vänta.
–Käken har hoppat ur led, sa doktorn. Det är inget att göra mer än att vänta.
–Ska jag sitta i väntrummet? sa jag.
–Du kan vänta hemma, sa doktorn. Om ett par dagar släpper besvären. Men skratta inte under tiden du väntar. Har du förresten hört historien om hembiträdet och... Nej, den tar vi sen nån annan gång..
Så jag gick hem och läste en tråkig bok.
Och sen dess har käkarna hållt sig på sin plats, men jag tror att Glans var nära att rubba dem igår i Lund. Det var i alla fall längesedan jag skrattade så mycket!