måndag 31 december 2012

Hej då 2012!

Det var väl ett ganska okej år, 2012.
I vilket fall som helst är det inget att snacka om, för det som har hänt det har hänt och det lär inte gå att ändra på något nu. Vi får ta emot 2013 och göra det bästa av det.
Just nu sitter jag och undrar om jag har feber. Blondinen hade 40 grader för tre dagar sedan och det vore väl konstigt om inte jag skulle få en släng av detta?
Så jag tar ledigt idag, letar efter febertermometern och återkommer imorgon.
Ha en fin nyårsafton!

lördag 29 december 2012

Mellandagssnack.

Julen är slut och nu väntar vi bara på nästa skäl att ställa till med hullabaloo.
De värsta nyårsfirarna har redan börjat. Redan på julaftonskvällen kunde man här i Limhamn höra smällare och se raketer fara upp i skyn.
Det måste vara det dummaste sättet som finns att göra av med pengar: man tänder en tändsticka, låter stubintråden fatta eld och sen backar man snabbt några steg bakåt. Då säger det SWWWWIIISSSSCCCHHHH i fyra sekunder medan raketen far upp i luften. Och innan den börjar ramla ner igen släpper den iväg några gnistrande småstjärnor. I bästa fall säger det PANG också och då är det väl extra roligt för den som har betalat.
–Jamen, det är väl ball att skjuta upp raketer! säger de som tycker det är ball att skicka upp raketer.
–Jamen, säger jag, jag ser ju raketer över hela himlen! Jag behöver ju inte skjuta upp en enda, när jag får se några hundra ändå. Det kostar inte ett öre!
Då får man höra att man är snål och gniden och om alla skulle resonera på det viset, då skulle det ju inte skjutas upp några raketer och hela nyårsaftonen skulle bli som vilken jävla lördagskväll som helst. Ska man inte få ha lite kul när det är ett nytt år som börjar?
–Äsch, säger jag. Det var väl  inga större fel på det gamla året...Vem vet hur det nya blir? Det kanske inte alls blir något att fira!
Men man har redan börjat. Det smäller lite varje dag, som sagt var.
Det är sånt som tydligen hör mellandagarna till. Precis som mellandagsreorna över hela stan, både i city och ute på fälten där P-platserna inte räckte till. Det verkar gå lite hackigt för nya Emporia. När de har som mest kunder, då går brandlarmet igång. Alla måste ut på samma gång. Det blir så klart stökigt. Och det värsta är att det inte brinner någonstans! Man ska alltså ut ur huset för att larmet går, men larmet går helt i onödan. Och det har hänt flera gånger nu. Och går inte larmet, så är det något annat som ställer till det. P-platserna räcker inte till. Man får köra runt och leta och leta efter en ledig ruta. Många ger upp och kör in till city. Och hur blir det med P-avgiften om man inte har parkerat utan bara kört runt en massa minuter? Det finns också många kunder som tror att Emporia fortfarande har kvar den gratisparkering man lockade med första veckan...
Mellandagarna innebär massor av spring. Man ska byta julklappar så att man får dem i rätt storlek, man måste ha hem mat till nyår och man får inte glömma skumpan på Systembolaget.
Är det fler än jag som tycker att personalen på Systemet har blivit trevligare och gladare än förr? Jag minns hur man kände sig som en brottsling varje gång man var inne för att köpa en pava Zinfandel. Personalen var som fångvaktare, de blängde och såg ut som om de ville sparka kunderna på smalbenen.
Nu ler de hela tiden, morsar som om man vore en gammal kompis, kommer med tips, skämtar och ser  ut som om de trivs med sitt jobb. Detta är något nytt. Hoppas det håller i sig.
Och på Systemet finns vin som bubblar. När man drar loss korken säger det PANG och  är man inte beredd med en handduk säger det SWWWWIIIISSSSSSCCCHHHH när dropparna far ut ur flaskan som små gnistrande stjärnor.

onsdag 26 december 2012

Heja Sverige!

Har precis sett ett TV-program om Roxette.
Tidigare i kväll visades ett annat om ABBA.
Och då undrar man: hur många andra småländer i världen kan visa upp sådana superstjärnor?
Det var ju helt otroligt att se och höra publikens mottagande av de här två popbanden på planetens alla hörn. När man ser banden inför publik, så inser man hur bra de är och varför de klarar sig över alla trender.
Det var två mycket bra program, som sagt.
Och jag ställer frågan: om ABBA och Roxette är de två största popbanden i Sveriges historia, vilket band är då nummer tre?
Är det någon som har en idé?

tisdag 25 december 2012

Lugna gatan.

Det blir lite kortfattat här under helgerna.
Det händer ju ingenting som är värt att skrivas om.
Allt var sig likt igår på julaftonen.
De två barnbarnen var visserligen ett år äldre än i fjol. Men bara grabben, nu 5 1/2 år, tror på tomten. 8-åringen, flickan, avslöjade för sin del tomten 2011.
–Det är en flicka! Hon har ju hästsvans i nacken, viskade hon till sin moder. Och sen lade hon märke till en rad detaljer, som alla fick henne att inse att hela tomtegrejen var ett påfund från vuxenvärlden.
Men hon höll tyst om sina iakttagelser när lillbrorsan, nu 5 1/2, var i närheten. Så han har gått i förvissning om att jultomten är en riktig tomte och när han skulle skriva önskelista rubricerade han den mer affärsmässigt med "Beställningslista". Jodå, han skriver själv och läser allt som intresserar honom. Men att avslöja tomten, det tycks inte ligga inom hans intresseområde.
Så nu får vi vänta ett år igen, för att se hur tomtefarsen ska sluta.
För övrigt gick allt lugnt tillväga. Jag fick en för stor träningsdress, en 700-sidig roman och en nyckelhållare av läder, där man stoppar ner nycklarna i ett fack med dragkedja.
Annars var det bara lugnt.

måndag 24 december 2012

God Jul alla tomtar!

Idag får det bli några snabba rader bara.
Julen är ju över oss och det är mycket som ska hinnas med.
T ex köpa julklappar innan dom stänger. I värsta fall får det bli Statoil-macken, som håller ut när alla andra har gått hem. På Statoil kan man hitta mycket som behövs, t ex en flaska bromsolja, ett paket tändstift, en chokladkartong, en långfilm, en snöskyffel eller det bästa av allt: Phil Spectors gamla julskiva från 1963.
Den är fortfarande oöverträffad. Phil Spector släpper fram alla sina artister i odödliga julsånger: The Ronettes med Frosty The Snowman, I Saw Mommy Kissing Santa Claus och Sleigh Ride; Darlene Love med White Christmas och två till. Boby B Soxx and The Blue Jeans, The Crystals o.s.v. fram till slutlåten Silent Night med Spector själv framför hela hopen.
CD-versionen har naturligtvis Spector remastrat själv.
Hittar du den, så köp! En bättre julklapp går inte att hitta så här dags.
Det är en så bra julplatta att jag spelar den året runt.
God Jul på dig!

söndag 23 december 2012

Semester? Eller tvärtom?

Det har inte varit någon fart på bloggen den senaste veckan.
Men det blir lätt så i jultider. Man behöver all tid för att tänka ut julklappar, springa i butiker, stå i kö, leta efter P-plats, hinna till Systembolaget, mata småfåglarna, skrapa bort is från bilrutorna, skicka analoga julkort, leta efter julklappspappret, klä granen, betala räkningar, kolla brevlådan, hänga upp juldekorationer, läsa morgontidningen innan det blir kväll, ta en promenad till macken där man kan köpa godis, städa, diska, skotta bort eventuell snö på trottoaren, köra till Bilprovningen, vattna blommor och granen, ta ännu en snabbtur in till city för att hitta ännu en julklapp, gå på releaseparty, leverera ett jobb, kolla Rolling Stones på teve, spela wordfeud, ta en tur till med dammsugaren, skriva ett kåseri och sen försöka hinna med att blogga...
Ibland går det inte alls.
Men jag har inte tagit semester.
Jag återkommer så ofta jag kan.

söndag 16 december 2012

Snart är det jul...

Ja, det lackar vidare mot julhelgen och jag har inte köpt en enda julklapp än.
Jag minns när jag första gången hade egen ekonomi och förväntades köpa klappar till halva släkten som firade jul hemma hos oss. Trots att min ekonomi baserades på en elevlön. Den brukade räcka i 10-12 dagar i en normal 30-dagarsmånad.
Och nu skulle jag köpa julklappar...
Det fick bli billiga paket. Hemma hade vi som alla andra vant oss vid hårda och mjuka paket. Nu lanserade jag nymodigheten billiga paket.
En paket tändstickor. Alltså tio eller 12 askar, jag vet inte hur många askar det finns i en paket. Men många rökte på den tiden, så det var en användbar julklapp till rätt mottagare. Min morfar rökte pipa, han fick tändstickorna.
En väggalmanacka med hela det kommande året i rätt ordning. Man fick den gratis på en bensinmack. Så det var bara att tänka ut vem som bäst behövde en almanacka och slå in den i rött julpapper. Jag minns inte vem som fick den.
Jag tog också, på julafton, en tur till Resia på Brogatan. Dom hade öppet till klockan ett, typ. Där fanns allt möjligt.
Ett paket synålar i olika storlekar.
Ett set smörknivar av trä.
Anteckningsblock.
Kulpennor.
Pennvässare.
Där fanns allt! Och det var billigt.
Sådana butiker finns inte idag, så jag vet inte var jag ska leta efter årets julklappar.
Jag vet bara att till och med minsta knatten, Calle 5 år, tänker sig paket i en helt annan prisklass.
Han har skrivit sin önskelista själv.
Men han kallar den inte "önskelista".
"Beställningslista" har han lyckats klottra ner med en blyertspenna.
Och första paketet som han beställer kostar lika mycket som min månadslön låg på första gången jag skulle köpa julklappar till halva släkten.

måndag 10 december 2012

Kan du öppna en banan utan verktyg?

Har du också upptäckt att de flesta förpackningar som ingår i köpen vi gör har blivit svårare och svårare att öppna?
OK, en kaviartub behöver man bara vrida av den lilla hatten på, så kan man klämma fram en klick Kalles eller vad man nu har köpt. En tub kaviar har sett likadan ut sedan Medeltiden.
Men allt annat? Kommer du in i ett glasspaket utan att plocka fram vassa knivar?
Kan du öppna ett paket flingor med bara händerna?
För att inte tala om en låda vin från Systemet... Hur bär du dig åt för att få kranen på plats? Och hur lång tid tar det?
Först ska man hitta kranen inne i pappkartongen, där den har gömt sig i mörkret omgiven av plast. Hittar du den, så vågar du inte plocka fram något föremål som kan hjälpa dig att dra ut kranen. Du måste lita på fingrarna. Och medan du håller på med att leta och peta med pekfingret inne i lådan, så inser du att denna konstruktion är ämnad att trötta ut Systembolagets kunder, få dem att avsky boxarna och därmed minska sin vinkonsumtion. Detta måste vara anledningen till att man vägrar komma fram med något resultat i sin produktutveckling.
Men vad har alla andra tillverkare för anledning att leverera sina produkter i förpackningar som är så idiotiskt konstruerade att man som konsument inte kommer åt varan man har köpt utan verktyg?
Jag begriper inte detta.
Och allra mest konfunderad är jag när jag ska skala en banan.
Vad har hänt? Förr tog man bara bananen i ett bastant grepp och vred av toppen.
Nu måste man hämta en kniv och skära upp en springa i skalet, så att man kan komma in med ett finger och dra isär det. Eller helt enkelt skära av toppen så att skalet öppnar sig.
Hur har dom fått fram denna produkt? Och varför? Vad ska det vara bra för?
Det finns hemligheter här och jag vet inte vem som ligger bakom eller vems syften det tjänar.
Är det kanske dags för en ny bananfilm? 

tisdag 4 december 2012

Nettorock. Mycket mer än Spotify.

 
Jag kommer aldrig att befatta mig med Spotify.
Tack alla ni som skickar egna listor med låtar, hämtade från Spotify, men de hamnar fel. Jag vill inte ha dem. Det är så klart kul med bra musik samlad i en hög som vem som helst kan få ihop och klicka iväg till vänner och bekanta.
Men det är alldeles för enkelt. Det skapar ingen känsla av att man har fått något unikt och genomarbetat när man tar emot ännu en lista.
Spotify är helt enkelt inget för nördar. Spotify är Svensson.

Annat var det när Nettorock härjade.
Vi var ett gäng musikgalningar som startade klubben, en extremt ideell klubb med tre medlemmar i Stockholm, två i Malmö och en i Halmstad.

Grejen var att vi skulle producera blandband med musik som vi gillade, designa konvolut och eventuellt ett tillhörande informationsblad om låtar och artister. Allt skulle kopieras i sex exemplar och levereras efter ett rullande schema.

En gång om året skulle vi träffas för att hålla vår eget Grammy Award och dela ut priser för bästa kassett, bästa låt, bästa design, årets Aha-upplevelse och flera andra priser i olika kategorier. Främsta utmärkelsen var att få bli Årets Nettorockare. För att få detta pris måste man ha presterat något utöver det vanliga.

Vi lät sy upp sex glittrande kavajer, varav fyra var röda och en guldglittrande. Guldkavajen fick bäras av den senaste vinnaren av titeln Årets Nettorockare när helst han ville under det kommande året.

Efter våra prisutdelningar, som ofta hölls på spektakulära ställen, t ex i en svit på översta våningen i Hilton-skrapan i Malmö, gick vi ut på stan och roade oss i våra kavajer. En gång i Stockholm kom det fram en kis och frågade mig vad vårt dansband hette. Det var inte exakt den effekten vi ville uppnå, men den visade i alla fall att vi lades märke till.
Diplomen vi delade ut var inramade och eleganta. Vi arbetade två och två med att hålla i våra Award-träffar och försökte överträffa varandra med allt, bl a med att få kändisar att underteckna diplomen. Så framför mig på väggen har jag en samling Nettorocks-diplom signerade av Per Gessle, Svenne & Lotta, Magnus & Brasse, Nisse Hellberg, Rock-Olga och Owe Thörnqvist.

Men det var kassetterna som var viktigast.
Fem av oss jobbade på reklambyråer och hade oanade möjligheter att få snits på de designade konvoluten. Den femte medlemmen var läkare och hade betydligt svårare att genomföra ett elegant designkoncept för sina kassetter. Men det var aldrig något fel på hans musikval.

Efter ett tag hade vi en fantastisk samling kassettband, en samling som bara växte hela tiden. Vi hämtade låtarna från våra extremt välfyllda skivsamlingar men vi tvingades också hela tiden att köpa nya plattor, för att kunna variera konfekten och överraska varandra med nya namn eller gamla bortglömda artister, som vi tyckte att de andra borde lyssna på.

Tar man sig en djupdykning i kassettsamlingen idag, så ökar pulsen och man inser att dessa lådor är värda sin vikt i guld. Vi gjorde bättre samlingar än vad något skivbolag har lyckats prestera och de omdiskuterade Feber-plattorna förbleknar när de jämförs både i kvalitet och i kvantitet: Nettorock producerade över 100 förstklassiga musiksamlingar!

Självklart gillade man sina egna samlingar bäst. Det är ju inte alls så konstigt. Vi valde ju efter vår egen smak. Men vi blev samtidigt glada när vi fick något som gav oss en kick.
Läkaren skickade t ex ut »Skivor till kaffet«, en blandning som fick i alla fall mig att upptäcka Jayhawks, Matthew Sweet, Posies och Del Fuegos.

Ute i Bandhagen producerades »Hammarlund Hits«, där vi kunde vräka i oss band som Blur, Kula Shaker, Reef, Seahorses och Fun Lovin´ Criminals blandade med allt från Pretenders till Metallica! Tro det eller ej, men det var rätt flyt!

Läkaren kom också med en »ren vinyltripp«, titulerad »The Golden Years«, vilka enligt honom var 77–79 och omfattade hits med Springsteen, Blondie, Clash, XTC, Talking Heads och t o m Undertones. Rena medicinen.

Från Halmstad fick vi bl a »Tour de Princess«, en schlagerkavalkad med Ricky Martin, Ace of Base, Madonna, Wille Crafoord, World Party och flera andra namn som vi andra aldrig skulle få för oss att köpa, men som i det här sammanhanget gav en läcker inblick i vad som fanns utanför vårt hörselområde.
Och från Malmö rullade det in den ena superkassetten efter den andra. »The Beat Goes On – smells lika 1967« är hopsatt med fingertoppskänsla och drar oss med på en tur med allt som var bra det året, från Jimi Hendrix, Stones, John Mayall och The Doors till Beatles, Shanes (!), Jefferson Airplane och JJ Cale.

Vi som var medlemmar i Nettorock sitter på en skatt idag.

Men varför slutade vi? Varför fortsatte vi inte med denna sanslösa hobby, som gav oss så mycket skaparglädje, nöjen och insikter i musikvärlden?

Jo, plötsligt kom det en hemmabränd CD.

Det var inget fel på innehållet. Den var snyggt designad. Och den hade ett genomtänkt koncept.

Men vafan... Nettorock var ju en kassettklubb! Och en av oss hade mage att skicka ut en CD!!!

Någon respekt måste man väl visa för stadgarna! Och grabbar är barnsliga, så vi lade ner föreningen.

Sak samma hade hänt om någon av oss hade satt ihop en lista med musik från Spotify. Vi andra skulle fnysa och lämna klubben.

Spotify är inget för nördar. Spotify är Svensson.

lördag 1 december 2012

...eh... Is he dead?

Förmodligen har jag berättat en del historier från mina Texas-resor förut.
Kanske har du läst om den här lilla bilutflykten i Austin, som slutade på en så udda inrättning som en begravningsbyrå? I så fall råder jag dig att läsa den en gång till.
Alltså: vi, Blondinen och jag, hade av en händelse blivit bekanta med ett äldre par, vi kan kalla dem Gus och Margie. Han visade oss bland annat ett område som heter New Sweden, som vi aldrig hade hört talas om. Men han kände varenda kotte som bodde där på små trevliga gårdar cirka en timmes bilfärd från Austin. Alla som bodde där var svenskättlingar, alla de äldre kunde prata en svenska som byggde på småländsk accent och ålderdomliga uttryck.
Men det är en annan historia. Nu skulle det handla om att Margie gärna ville visa oss sin arbetsplats.
–Jag jobbar på en begravningsbyrå, sa hon. Jag gör liken vackra i ansiktet och håret.
Vi kunde inte göra något annat än att hänga med.
Begravningsbyrån fanns i en flott och modern byggnad. När vi kom in, upptäckte vi kunder som satt och grät eller tröstade varandra. Stillsam musik skapade stämning, Margies arbetskamrater kom fram och hälsade. De var glada och trevliga, skrattade högt när de hade sagt något småkul. Allra bullrigast var chefen själv, som också kom fram och hälsade och gärna ville ta oss på en rundvandring. Då kom vi bland annat in i stora hallen där man kunde välja kista.
Det fanns både billiga plywoodkonstruktioner och svindyra lyxlådor i Cadillac-stil.
–Alla är vattentäta, sa chefen. Se här!
Och så visade han ett slags akvarium med en modell av en kista på botten. Han vred på en kran så att det började rinna in vatten i glaslådan. När den var full, tryckte han på en knapp som öppnade en ventil där allt vattnet rann ut igen. Då tog han upp kistmodellen, öppnade locket och visade stolt upp insidan.
–Look! Completely dry! sa han och log sitt största leende.
–Men vad ska det vara bra för? undrade jag.
–Inte vet jag, svarade han. But it sells!
Så fortsatte vi rundvandringen tills vi kom till en stängd dörr.
–Här inne jobbar jag! sa Margie och öppnade dörren. Och vi stirrade in i rummet, där det låg en man på en brits i en kal och neutral miljö. Jag blev helt ställd. Jag kände hur ögonen växte.
–Är... är han död? stammade jag fram till slut.
–Dead? Of course he´s dead, fnös Margie fram. Rundturen var slut.
Det är bara i Texas man kan få vara med om nåt liknande.

torsdag 29 november 2012

Tre välkända främlingar...?!

Var inne på en lunchkrog i Malmö häromdan. Plötsligt reser en annan gäst sig upp, går fram till mig med utsträckt näve, tar min hand i sin och utbrister: Fan vad kul att se dig! Det var ju längesedan sist! Hur fan mår du?
Jag känner igen honom. Har säkert träffat honom åtskilliga gånger. Men var? Och varför?
Jag spelar ett spel där jag vet vem han är, men vågar inte ställa några frågor som avslöjar att han i detta ögonblick är för mig totalt okänd. Vad heter han?
Funderar på detta både länge och väl vid olika tillfällen de kommande dagarna. Men det kommer inget svar på mina frågor. Jobbar han i krogbranschen? Jag kan se honom framför mig när han står bakom en disk av något slag och med ett bländande leende berättar något som jag skrattar åt. Men var? Och när? Och varför.
Bara några dagar senare stannar en cyklist på gågatan där jag befinner mig på väg mot en annan lunchkrog. Han tittar  på mig och utropar Tjenare! Hur mår du nuförtiden? Det var ett tag sedan vi sågs...! Jag känner igen honom. Men varför? Vad har vi gemensamt? Är han en f.d. kund på reklambyrån där jag har jobbat i 100 år eller har han rent av varit anställd där? Jag slänger ur mig en fråga, vars svar kan ge mig en ledtråd. Gör du nåt kul nuförtiden??
Han flinar och säger något som mynnar ut i ett utländskt ord som jag inte begriper eller kan stava till. Nä, det är det vanliga nu, säger han, mischswcwraj! Jag ser ut som ett frågetecken. Ja, fram till påsk alltså, precis som vanligt! säger han.
Vi tycker det var väldigt roligt att träffas och hoppas att vi ses snart igen. Men varför? Jag har fått ett nytt objekt att fundera över och jag trodde det skulle vara nog.
Men sen var jag uppe i Halmstad och käkade lunch på Storgatan. När det var dags att fortsätta, gick jag en promenad mot Stora torg och upptäcker plötsligt en leende man som går i riktning rakt emot mig och Blondinen. Han har en dam bredvid sig, som ser hur han slänger fram kardan mot mig och nämner det klassiska uttrycket: Nämen tjenare! Det var längesen!!
Ja, sen följer en repris på tidigare händelser och när vi skiljs undrar Blondinen vem det var vi pratade med.
Har inte en aning, sa jag ärligt. Vet bara att jag kände igen honom.
Det är lite kusligt, det här och jag undrar naturligtvis om några andra råkar ut för liknande möten.
Är det något man ska söka för?

onsdag 21 november 2012

Det vilda kroglivet i Malmö.

Käkade lunch med Fotografen och Ljudmästaren häromdagen.
Fotografen ville tvunget gå till Mando, krogen som är känd för sina lövbiffar och för att Tom Jones brukar sitta där, när han är i Malmö. Det är ju inte så ofta, men det noteras av övriga besökare och växer i betydelse hela tiden, när alla talar om det.
Men vad är det som är så märkvärdigt med Mando, frågar jag Fotografen.
–Det är en krog som ser likadan ut idag som när den öppnade en gång i tiden för 40-50 år sedan. Ingenting är ändrat och inredningen är unik. Mando ser ut precis som en krog i New York. Det är den världsberömde arkitekten Arne Jacobsen som har ritat den.

När jag flyttade hit, var Malmö "Sveriges krogtätaste stad" och här fanns ett par restauranger för de verkliga finsmakarna:  det var Savoy och Kockska krogen som placerade Malmö som nummer ett i krog-Sverige. Bara i Stockholm fanns det något liknande som hette Operakällaren. Framför allt Savoy glänste likt en diamant i krogdjungeln, eller vad man säger. Här blev man i alla fall behandlad som en VIP, framför allt om man var ute med sina kunder och skulle bjuda på lunch eller middag. Krogkungen själv, han hette Lendrop, gick runt och kollade allt, bockade och bugade mot alla och såg han något som kunde bli bättre, kallade han till sig någon av hovmästarna, som genast kom och ställde allt till rätta. Sten Broman och Fritjof Nilsson Piraten hade stambord. Var de inte i stan, så stod deras bord tomma, ingen fick sitta där.
Det fanns några andra krogar i stan som var okej, men ingen kunde så klart jämföras med Savoy. Och skulle man välja ett lite billigare alternativ, blev det kanske köttrestaurangen Falstaff, Kockska som sagt, eller kanske den gamla journalistkrogen Sturehof.
Efter hand som tiden har gått, har hela krog-Sverige förändrats, blivit mer mångfacetterat, fått in nya impulser utifrån och fått en mycket större publik. Malmö har över 470 krogar idag, Savoy finns inte längre och listan kan göras lång för finsmakarna. Idag talar man om Bastard, Kalk, Skeppsbron 2, Di Renco (om man gillar pasta)l, Smak, Årstiderna, Salt & Brygga och den mycket speciella kinesiska krogen Kin Long.

Turistorganisationen TripAdvisor listar kroglivet i varje stad. I Malmö ligger fortfarande Trio på första plats, trots att krogen har gått omkull. Men på listan finns också flera av de ovan uppräknade  – samt Mando på 8:e plats. Så Fotografen var inte helt snett på det.

söndag 18 november 2012

Gratis filmvisning!

Har du sett Ingvar Bergmans "Speglingar och ljud"?
Annars har du chansen nu!
Filmen hade premiär i slutet av 70-talet och väckte uppmärksamhet vid diverse Super 8-festivaler som arrangerades på den tiden när det inte fanns videokameror och andra nymodigheter.
Super 8 var ett nytt filmformat som gav lite större bild än vanlig dubbelåtta och hade möjligheter att ta ljud också.
Så jag fick för mig att spela in en "Ingvar Bergman-film" och letade skådespelare i närmsta bekantskapskretsen. Det blev min fru Kicki i huvudrollen samt den i Malmö välkända f.d. rockidolen Rock-Chrichan och hans fru Monica i de två övriga rollerna.
Jag skrev manus, tog jobbet som fotograf, regisserade i bästa Bergmansstil och gjorde hela redigeringsarbetet.
All inspiration hämtades från den dynamiske filmkonstnären Ingmar Bergman.
Vi spelade in filmen under en helg i Malmös västra områden, typ Limhamn, Klagshamn (som ser ut som Gotska Sandön) och andra platser i närheten.
Exakt vad vi skulle ha den till vet jag inte. Men när jag hade visat den färdiga filmen för några Super 8-entusiaster, blev den vid flera utlånad för att presenteras utom tävling på flera festivaler.
För något år sedan lade jag ut den på YouTube och här kan man se den. Den är ca 12-13 minuter lång, tror jag.
Prova den här adressen: http://www.youtube.com/watch?v=yRXV_ATrMvs
Funkar det inte så Googla på "speglingar och ljud"!
Och var beredd på en vacker film i lusigt tempo med skådespelare av främsta kvalitet!

måndag 12 november 2012

Gamla tider.


Hittade en gammal hifi-tidning i en garderob. Den var daterad 1975, men verkade snarast antik.
Den stora frågan i det upphittade numret var om vi skulle införa "radiostereo" i Sverige. En lång artikel hävdade att det var dags att upptäcka Harry Chapin, en amerikansk låtskrivare/sångare, som väl är ungefär lika okänd idag som då.
Och många annonser handlade om kassettband och högtalare.
Enligt reklamen var Maxell Ultra Dynamic en  mycket bättre kassett än alla andra och den passade alla bandspelare. "Alla kassetter ser nästan likadana ut", säger man i texten. "Men det är stor skillnad i praktiken. En del kassetter trasslar bandet och/eller ger svaj". Så klart köpte man väl Maxell då?
En notis påpekar att eftersom de två skivbolagen Polydor och Phonogram nu ingår i en gemensam organisation, så har, "som första svensk", Lasse Berghagen skrivit världskontrakt med dessa bolag. Bland annat kunde vi räkna med att få se Berghagens namn på skivor från både Phonogram och Polydor – och kanske på TV-kassett "vad det lider"! Så vitt jag vet är han ännu inte etablerad på världsmarknaden, så de jobbar väl  på det fortfarande.
I en av annonserna försöker högtalartillverkaren Salora lansera sitt helt nya ljud:
Rymd-Stereo! "Ett avancerat alternativ för musikvänner som utöver den streofoniska bredden önskar djup och perspektivverkan i musiken". Vitsen med detta är att man "upplever konsertsalens rymdakustik hemma" och "du behöver inte sitta mitt emellan högtalarna". Dessutom får man "stereoverkan även vid låg volym". Fantastiskt!
Luxor har en tvåsidig annons med en byline som lyder "Det svenska ljudet" och en stor färgbild på dansken Svend Asmussen. Han säger att han har spelat in musik i över 40 år och "nu börjar det låta något när den kommer ut också". Mer säger han inte, men i annonstexten konstaterar Luxor att "det fantastiska med musik, är ju att den är så levande".
37 år är en lång tid i vissa fall. Speciellt när det handlar om tekniska prylar.
Vissa ord finns inte längre. Vem hör talas om laddremsor nuförtiden?
Eller grammofonstift.
Ja, eller ta saker som petmoj, färgband eller stencilapparat.
Fullständigt nödvändiga prylar när det här numret av Stereo HiFi kom ut 1975.
Inte ett spår av dem idag.

måndag 5 november 2012

Moderna tider.

-->
Den senaste tiden har jag retat mig bland annat på omslagsplast.
Ja, eller vad det heter. En extra förpackning utanpå den riktiga förpackningen. 
Man tillverkar alltså en produkt och lägger den i en förpackning som sedan får ett extra omslag av tunn genomskinlig plast, som är nästan omöjlig att få bort utan verktyg, som till exempel en vass kniv.
En vanlig tablettask, typ Läkerol, går inte att öppna i vissa lägen.
Sitter man på bio och blir sugen på en tablett, så missar man en stor del av filmens intrig. Istället tvingas man att koncentrera sig på att försöka hitta den tunna plastremsa som ska öppna omslagsplasten. Den är svår att hitta i dagsljus. I mörker finns det inte en chans. Till slut får man använda tänderna och bita sig in i asken.
Vad ska detta vara bra för? Finns det ett konsumentbehov av omslagsplast? Varje gång man har varit i butiken och handlat fylls sophinken av plast, omslagsplast som växer när det tas av, och man försöker trycka ihop det till en liten boll. Men så fort man släpper den lilla bollen får den oanade krafter och sväller upp till sin egen tredubbla volym.
Det finns förresten andra moderniteter som jag retar mig på.
Har du råkat ut för den moderna toalettpappershållaren på offentliga toaletter? En elegant designad väggmonterad plåtlåda med plats för två rullar. När den nedersta är slut, ramlar den översta ner ett steg och det är dags att stoppa in en ny.
Säkert rätt tänkt av formgivaren, om det bara fanns någon som fyllde på. När jag kommer, finns det alltid bara några decimeter kvar av den enda rullen i plåtlådan. Men häromdan hade jag tur. Var ute med Blondinen i bilen och hade en stund känt ett trängande behov av ett toalettbesök. Vad skulle jag göra? Vad fanns det för alternativ ute i Malmös södra förorter?
–Vi går in och tittar på en ny bil, sa jag, när jag såg en skylt längre fram på gatan. Där finns nog en kundtoalett!
Så vi kom in i en bilhall där det stod en stor amerikanare i förgrunden och jag kände att jag måste försöka uppfattas som en seriös kund, innan jag frågade efter toaletten. Så när det dök upp en säljare inledde jag samtalet med en fråga.
–Är den inte lite liten?
–Tja, den här storleken är ju den absolut vanligaste på en bil idag, sa säljaren.
–Jaha, sa jag. Men det är väl en V8:a?
–Nä, det är en V6-motor i den här modellen.
–Då får det vara, sa jag. Har ni en kundtoalett?
På toaletten fanns en väggmonterad elegant designad plåtlåda med två rullar.
Men när man skulle ha ut en bit papper, revs det sönder av plåtlådans konstruktion. Allt man fick tag i var en liten skrynklig sönderriven remsa.
Jag försökte gång på gång. Det var nog tyngden från den översta rullen som gjorde att den nedersta inte kunde rulla runt som en pappersrulle är tänkt att göra. Den segades fast och när jag drog i den lilla ändbiten jag kunde komma åt, sprack det ömtåliga papperet. Till slut stack jag in en kam i springan och petade sakta ut centimeter efter centimenter. Det tog lika lång tid som att få upp en Läkerolask med omslagsplast i biomörker. Men det fick duga.
Utanför, i bilhallen, försökte säljaren under tiden få Blondinen att inse att det räckte med en V6:a. Hon sa efteråt att hon inte hade en aning om vad han pratade om.
–V6, är inte det ett tuggummi? sa hon. Ett sånt där som är inplastat så att det är omöjligt att öppna asken om man inte har en kökskniv i närheten?
–Precis, sa jag.
     
(Först publicerat som kåseri i Hallandsposten, nov. 2012.)

torsdag 1 november 2012

Sista besöket i Vellinge.

Hur hamnade vi här är det ingen idé att jag utbrister.
Blondinen och jag har lovat Calle 5 och Maja 8 att de ska få träffa skelett och vampyrer, för det är ju den helgen då alla skelett och monster är ute bland vanligt folk och de flesta monstren bor i Vellinge utanför Malmö.
Här finns Vellingeblomman, ett köpcentrum för något så dekorativt och väldoftande som blommor och andra växter av alla de slag.
Men en gång om året lockar man hit kunder med hjälp av monster.
De finns i ett mörkt rum innanför svarta skynken och exakt vad de håller på med vet jag inte, för jag har helt enkelt aldrig tagit mig in bakom dessa skynken. Det är ju för barn. Inte kan en vuxen människa ha något nöje av att studera hur Vellingeblomman förhåller sig till monster. Och gör man inget besök bakom skynkena, så får man ändå se läskiga kläder med blodfläckar, löständer med sylvassa gaddar, vapen av olika slag, dödskallar i naturlig storlek och mycket annat fint, som man kan titta på medan barnbarnen gör ett besök bakom skynkena.
Men i år hände något oväntat: de ville inte ta sig in till monstervärlden.
–Vi har ju sett det. Vi behöver inte gå in. Ingen kan tvinga oss, sa 8-åringen. 5-åringen höll med.
Jaha, men det blev ju ändå en tripp till Vellinge. Och det finns ju så mycket annat att se på denna anläggning, vars område för P-platser växer för varje år.
Jultomten kommer hit redan i oktober. Och han kommer i tusentals.
Kunder kommer i tiotusentals. Det säljs förmodligen mer och mer julprylar här för varje år.
Besöker man anläggningen, och bara går förbi alla monstren, så hamnar man snart i en labyrint där det finns massor av möjligheter att gå i cirklar eller att hamna i återvändsgränder med samma trängsel hela tiden. Men vet snart inte var man är, man känner vanmakten ta tag i sig och runt omkring finns prylar av plast och glas, tygtrasor och träbitar, metaller och porslin och det är vansinniga julprydnader, juldekorationer, julserviser, julklappar, julglitter och man går och går tills man måste stanna och undra hur många gånger man har gått förbi stearinljusen eller julgranskulorna eller julljusstakarna och hur många gånger man har mött samma människor med samma stirrande frågande blickar.
Jag känner plötsligt ett behov av att besöka en toalett och vet att de finns under ett jättelikt ekipage med ett par renar som i förstenad version drar på en vagn där jultomten sitter och myser när han ser hur många köpsugna kunder som varje timme gör entré. Dit ska jag alltså ta mig på egen hand och sedan hitta Blondinen med småttingarna igen. Det låter omöjligt, men det är nödvändigt.
Och nu upptäcker jag ännu starkare hur Vellingeblomman har byggt upp sin köpmiljö på ett sätt som gör det omöjligt att förflytta sig mellan två punkter utan att ha sett allt. Allt!
Efter en stund lovar jag mig själv att aldrig mer åka hit.
Och jag inser att även om man inte går in bakom skynket, så hamnar man i det yttre helvetet som är mycket större och lika läskigt.
Eller ännu värre. Mycket värre.

tisdag 30 oktober 2012

Större än Ullared.


Nu har jag varit på Emporia.
Det består bara av en väldig massa butiker, några kaffebarer och några lokaler som väl skall föreställa restauranger av olika sorter. Ja, jag såg förresten bara en restaurang och den saknade all information om vad man kan äta där. Gästerna får stå i kö tills de kommer fram till disken där de får veta vad man kan beställa. Inte ens dagens rätt kunde jag upptäcka i anslutning till restaurangen, vars namn jag inte lade på minnet. Och det ska finnas fler matställen, men jag vägrade efter 1 1/2 timme att fortsätta irra omkring inne på Emporias konsumtionsstråk.
Blondinen får ta sallskap med någon väninna nästa gång.
Emporia är stort, ja gigantiskt . Mycket större och speciellt mycket dyrare än GeKås i Ullared.
Konstigt nog finns det inga trafikskyltar som tydligt visar hur man ska köra för att komma in till de olika P-platserna. Man får gissa. Och man får ta en liten biljett som hoppar ut ur en automat när man trycker på en knapp. Detta låter inte så märkligt – men hör här: på biljetten finns ditt bilnummer tryckt tydligt och fint!
Jag stirrade tre gånger på biljetten, men kunde inte räkna ut hur de hade fått in våra  tre bokstäver och tre siffror. Hur i helskotta går det till? Ska man misstänka att någon har varit i Las Vegas och köpt ett trollerinummer?
Sitter Labero i styrelsen?
Inne i varuhuset kan man promenera runt hur länge som helst i tjusig plastmiljö utan att veta exakt var man är. Rulltrappor går upp och ned till olika plan, men inga skyltar talar om vilken våning du är på. Kunderna åker iväg och hamnar på olika våningar varenda gång och letar hela tiden efter något.
Det är stort men trångt. I nästa vecka är det nog bara stort.
När alla nyfikna har sett Emporia, så stannar de nog inne i stan.
Själv har jag sett cirka halva och ska väl åka dit en gång till. Sen får det räcka.
Då ska jag titta på leksaksbutiken Hamley´s, som man alltid besöker när man är i London. Nu finns den i Malmö också.
Allting verkar genomtänkt. Två apotek ligger strax intill Systembolaget. 
Nu har jag varit där en gång och jag tror att jag har nedre planet kvar att vandra runt i.
Det består nog bara av en väldig massa butiker, det också.

fredag 26 oktober 2012

Den Kungliga Veckotidningen!

Fick av en händelse syn på en veckotidning som jag aldrig hade bläddrat i förut.
Svensk Damtidning hette den. En fantastisk tidning, om än totalt obegriplig för mig som inte är det minsta intresserad av kungligheter och kanske i grund och botten inte förstår vad vi ska ha dem till?
Men i den här tidningen får tydligen alla som är nyfikna på prinsessor och olika sorters prinsar veta vad dessa onaturliga människor har för sig.
Damtidningen drar till med feta rubriker redan på framsidan. Numret jag fick syn på hade en bild på en alldeles vanlig liten baby och den för mig svårtolkade rubriken "Familjens privata höstmys på Haga SÖT-CHOCK!" Vad detta betyder har jag inte lyckats komma fram till. Är det möjligen en artikel inne i tidningen som berättar om att en familj firade höstens ankomst med för mycket intag av sötsaker och därmed chockskadades? Men vem är ungen? Vet alla som läser damtidningen detta? I ena hörnet på tidningens framsida står det ett flinande par, som har fått dela utrymme med en annan rubrik, vilken lyder "Stort kungligt BRÖLLOPS-EXTRA från Luxemburg". Det flinande paret har dessutom fått en egen rubrik lagd tvärsöver tjejens byst: "10 sidor". På babyns högra axel står det av någon anledning "Victoria & Daniel" och längre ned på sidan har man lagt en lista med lockbeten, som ska dra in läsarna i tidningen, t ex "Vigseln", "Juvelerna", "Klänningarna" och "Gästerna". Klart man blir nyfiken?
Går man in och bläddrar får man veta allt om ett kungligt bröllop i Luxemburg, där bruden visade sig i en klänning med "50 000 pärlor och 90 meter spets". Det svenska paret från framsidan visas här också, fortfarande med samma bländvita leenden.
Jag bläddrar vidare och får massor av intressant information: "Drottning Silvia är inte rädd för att be om hjälp. På väg in i katedralen frågade hon artigt efter sin plats." "Stackars drottning Anne-Marie, hon slog huvudet i biltaket när hon skulle kliva ur bilen. Den chica hatten hamnade på sned."
Längre in i tidningen får jag förklaringen till babyn på framsidan. Hon heter Estelle och är dotter till det evigt leende paret. Om jag orkar får jag också veta vilka frisörer som har kungligheter som kunder. Jag orkar inte, men medger att rubriken "De kungliga löshåren bakas i ugn" nästan får mig att läsa om detta. Prinsessan Laurentien av Holland, vem nu detta är, har förresten ny frisyr, som har blivit omtvistad om man ska tro damtidningen. Och prinsessornas nya älsklingsfärg är nu för tillfället grönt, meddelas i en annan artikel, som kompletteras med bildbevis.
Ja, det var en upplevelse att få bläddra i ett nummer av den kungliga veckotidningen.
Nu tror jag att jag vet vad vi ska ha kungahusen till.

tisdag 23 oktober 2012

Omringad som i Homeland

Jag sitter vid datorn i ett rum där jag är omringad av hantverkare.
Dessa skickliga karlar ska få samtliga värmelement i villan att avge den värme de är avsedda för.
Ett par av dem har motsatt sig detta. Varenda vinter de senaste 4-5 åren har vi fått undvika dessa rum för att slippa frysa häckarna av oss.
Nu sitter jag här och når knappt fram med fingrarna till tangentbordet, för alla prylar som låg på fönsterkarmen har nu flyttats över till skrivbordet och nästan täckt allt som har med datorn att göra. Den syns knappt. Rörmokaren som kryper omkring under fönstret bankar emellanåt på elementet för att få kontakt med en annan rörmokare, som befinner sig i källaren vid värmepumpen, och denne tar då fram sin mobil och ringer upp kollegan i mitt arbetsrum.
–Ja, det låter fint här nu, säger denne. Det hörs att det rinner på, men det är inte samma tryck som i de andra rummen.
Vad kan man göra åt detta undrar jag och känner mig glad över att jag inte valde rörmokare som yrke.
Tänk att komma hem till folk, ställa till en jädrans röra i alla rum de har, banka och lufta, vrida och vända, byta slangar, dra åt muttrar, köra iväg mitt i arbetet till en butik som säljer muttrar och slangar som behövs men inte finns i väskan... jisses, vilket jobb!
Jag hade tänkt att skriva något om den pågående serien Homeland, en TV-såpa som håller mig vaken ända tills sista bildrutan, trots att avsnitten inte börjar förrän kl. 22:00.
Har man sett något mer spännande på TV? Är det någon som kan räkna ut hur de ska fylla tio avsnitt till, nu när det verkar som om alla trådar håller på att nystas ihop och slutet är nära för hjälten som egentligen är skurken nummer ett, den värsta av dem alla man har sett på TV någonsin och om nu börjar bli omringad utan att han vet om det?
Homeland ger mig hjärtklappning och får mig att svettas. Har det gjorts någon bättre TV-serie? Ta alla stora titlar och jämför!
MASH var bra en gång i tiden, rolig men inte trovärdig. De flesta rollerna var kariktatyrer, inga personer att ta på allvar. Men de var roliga. MASH visas fortfarande på två svenska reklamkanaler och man kan fortfarande roas av Alan Alda & Co.
Sopranos kändes nästan äkta och var spännande. Kanske den serie jag har tyckt bäst om, fram tills Homeland kom och fick allt annat att blekna.
Rörmokarna får det att bubbla i elementen, blobbblippblipp säger rören. Jag når knappt fram till tangenterna och känner mig omringad. Kan inte koncentrera mig och kommer inte på några andra TV-såpor som är värda att nämnas. Dallas, Falcon Crest, Varuhuset, Rederiet och allt vad de hette var färgglada sagor för vuxna som följdes av en massa andra serier. De flesta har man glömt bort.
Men Homeland och rörmokarna kommer jag att minns länge.

torsdag 18 oktober 2012

Virrigt värre...

Ett tecken på att man inte längre befinner sig i tonåren, eller t o m i den yngre medelåldern, är att man blandar ihop saker som inte hör ihop och har svårt för att hålla reda på sådant som man bör hålla reda på.
Häromdagen riktade Blondinen och jag in oss på ett göra ett fynd i en butik som skickade ut direktreklam med veckans torsdagserbjudande. Vi hängde på låset och rusade in i butiken när dörrarna öppnades och sedan genomsökte vi hela lokalen för att finna fyndet.
Fanns ingenstans.
Vi beslöt oss för att istället leta upp någon från personalen, så att vi kunde läxa upp denne person.
Helst skulle vi väl velat ha alla anställda framför oss när vi sarkastiskt tänkte ställa en stilla undran över var de hade gömt veckans torsdagserbjudande, men vi fick nöja oss med denne yngling som representant för hela yrkeskåren.
–Varför har ni gömt undan veckans torsdagserbjudande, sa jag och spände ögonen i honom.
–Därför att det är onsdag idag, svarade ynglingen.
Vad säger man då?
–Ja, vi skulle bara kolla så att ni inte säljer slut på hela erbjudandet redan idag...
–Nä, det är ingen risk, sa ynglingen. Se bara till att ni är här i morgon bitti!

Sånt händer väl.  Alla har säkert tagit tagit fel på dag någon gång i livet.
På lunchen samma dag skulle jag möta en gammal journalistbekant i ett P-hus mitt i Malmö city för att överlämna tre papperskassar fulla med gamla fina nummer av tidskrifterna Schlager och Slitz. De tog alldeles för stor plats i våra utrymmen för sånt som man sparar på men aldrig ens tittar på. Bättre då att ge bort samlingen till någon som har nytta av den.
Så jag körde in till stan från Limhamn, rullade in i P-huset och gick ut i solskenet för att invända mottagaren av denna skatt.
Han kom inte de första tio minuterna. Men jag väntade, för han hade långt att köra och var kanske inte helt bekant med smågatorna på Gamla väster, där det för övrigt finns minst två P-garage på samma gata. Har han kört till det andra stället? undrade jag. Var jag tydlig nog i min beskrivning av den rätta vägen? Klockan gick.
Efter 20 minuter hade han fortfarande inte kommit. Och nu var jag säker på att hann väntade på den andra garageplatsen. Men vågade jag lämna min position, om det nu bara var som han var försenad?
Jag stod kvar tio minuter till. Sedan gav jag upp.
Men jag ringde hans mobil och läste in ett meddelande.
När jag kom hem ringde det  i min mobil.
–Du hittade inte garaget, förstår jag, suckade jag.
–Vadå?? sa han frågande. Det är väl inte torsdag idag? Det är väl bara onsdag?
Vad säger man då?
–Jaja, jag bara skojade. Vi ses imorgon som vi sa!

söndag 14 oktober 2012

Beatles 50 år??!!

Det är både märkligt och lite skrämmande. Man kan knappt tro det.
Men häromdan var det alltså exakt 50 år sedan som The Beatles blev till.
50 år sedan och det var då, sägs det, som världen förändrades. Från vad till vad vet jag inte riktigt, men det var i alla fall fyra kisar från Liverpool som stod för bedriften.
Egentligen hade det hänt en gång förut att tonårsmusiken förvandlade världen.
Då var det 50-tal och huvudpersonen hette Elvis.
Mina tjejkusiner i Helsingborg spelade en 78-varvare med en låt som hette Tutti Frutti och jag insåg med en gång att detta var slutet för Glen Millers orkester och andra som spelade foxtrot.
Men vad betydde Tutti Frutti? Varför sjöng han om "blandad frukt"? En obegriplighet för en 12-åring från Halmstad. Och vad menades med "a wap amma lap amma lap bam boo"? Skit samma, det var hur han gjorde det som fick mig och några miljoner andra att lyssna och härma och drömma om en karriär inom det som kallades rock´n´roll. Kunde en lastbilschaffis från Tupelo, så borde ju vem som helst ha en chans? Och både hemma i USA och i Europa och i Sverige fick han en svans av  härmisar som hette Rock-Ragge, Eddie Cochran, Little Gerhard, Tommy Steele, Little Richard, Jerry Lee Lewis och några hundra till. Men Elvis var kungen så länge han sjöng rock´n´roll.
Sen blev det 60-tal och rocken var död. Nu började man tala om pop istället för rock. Och i en källare i Liverpool spelade ett band som hette The Beatles. Detta visste vi ingenting om förrän det började skrivas om dem i Bild-Journalen. Och så kom det en låt som hette "She Loves You". Det var inte deras första platta, men det var den första med en hook som fastnade i skallen. "She Loves You Yeah Yeah Yeah" hördes plötsligt på Radio Luxembourg som spelade pop varje kväll, och ja, världen förändrades. I alla fall den del av världen som sysslade med musik för tonåringar. The Beatles blev större än något annat band någonsin hade varit och det visade sig i längden att i bandet fanns två låtskrivare som kunde snickra ihop hur mycket bra musik som helst i år efter år. John Lennon och Paul McCartney blev världens nya kompositörspar och inga andra kom i närheten. Och då fanns det ändå en ny popgrupp i vartenda kvarter, popgrupper som ville ta för sig och bli åtminstone ett band för den lokala marknaden, var den nu befann sig. I Halmstad hade vi Jean Lundéns, The Stainers, Nicc-A-Teens, The Bawlers och många fler och hela tiden gästspelade andra svenska och utländska band på scenerna i stan: Tages, Hep Stars, The Shanes, The Who, Manfred Mann, Yardbirds och massor av andra. Och hela tiden låg The Beatles ett steg före och fick alla andra band att  undra vad som skulle hända härnäst. Med "Yesterday" visade de att en ballad kunde smälta in i popvrålet och få klockan att stanna en tid och alla andra band försökte skriva en vacker ballad, till och med The Rolling Stones gjorde det.
Men att detta är 50 år sedan... kan man fatta det?
Det är väl bara vi som var med som undrar. Efterföljande generationer vet väl knappast någonting om John, Paul, George och Ringo?  

tisdag 9 oktober 2012

Har det hänt nåt?

Varje gång jag ska blogga sitter jag här och undrar vad jag ska skriva om.
Jag vet inte förrän jag har börjat. I det här fallet vet jag ännu inte vad texten kommer att handla om.
Det roliga med att blogga är ju att man kan skriva om precis vad som helst. Ingen kan lägga sig  i, ingen vill ändra på någon formulering, ingen utöver mig själv har något att säga till om.

Jag kan därför, här och nu, kasta in en åsikt om dagens moderna förpackningar som detaljhandeln använder för att sälja sina varor i. De är ju näst intill omöjliga att öppna! Ostar, plastflaskor med bubbelvatten, pastakartonger och allt annat som jag har förträngt nu, kräver en verktygslåda för att man ska komma in till produkterna. Plasten suger sig fast i bakomliggande pappkartong eller en annan sorts plast. Som CD-skivor, där plastboxen som innehåller skivan man vill åt, ligger fastångad under gladpack eller vad det kan heta. Man behöver en vass kniv för att komma in under den tunna plasten som skyddar den tjocka. Är det nödvändigt med alla förpackningar som omger förpackningar? Är det inte ett brott mot miljön?
För en liten stund sedan hade jag inte en aning om att jag skulle skriva om detta.

Eller varför måste Radio Kristianstad ha en så stark sändare att den slår ut Radio Malmöhus varje gång man sitter i bilen och byter gata. Mitt i en mening, som i och för sig sällan innehåller något viktigt eller vettigt, försvinner den käcka tjejen på Malmöhus och istället hör man en mansröst från Österlen prata goja om höstsådden. Kan man inte strypa effekten på Kristianstadssändaren eller ge Malmöhussändaren lite bättre kräm?
Hur jag kom in på detta, det vet jag inte.

Men det leder till en annan radiofråga, som jag har tagit upp förut men aldrig fått något svar på.
Ja, det är det där med den finska timmen varje vardag, som kommer in och stryper P4-kanalen.
Jag missunnar inte våra finska vänner denna möjlighet att lyssna på radio. Det jag inte förstår är varför just det finska språket får en hel timme på bästa sändningstid.
Tänk efter: det är väl minst 40 år sedan det vällde in finsk arbetskraft till svenska industriorter. Numera kommer det väl inte så många? Och nu borde väl de som kom ha hunnit lära sig svenska?
Numera är det väl helt andra grupper än de finska som växer i storlek. Varför får inte dessa något program på respektive språk? Det bör väl gå att samla alla olika språk på en speciell SR International-frekvens som kan vara igång 24 timmar om dygnet? Och så kan vi som inte begriper ett ord finska slippa detta språk på P4. Det är förresten samma sak med barnradioprogrammen, som kommer in och puttar undan vuxenprogrammen på P4. Ge ungarna en egen radiofrekvens!
Nu får det vara nog för idag. 

lördag 6 oktober 2012

Hemma.

Det är alltid lika oväntat att komma hem.
Från Medelhavet fyra timmar bort är det en fråga om att komma tillbaka till en årstid man hade glömt. Kläderna man har på sig är anpassade efter en stor varm sol. Och så har man landat i en grå regnpöl med kyliga vindar som gör att man skakar.
Och man måste börja agera igen.

I en vecka har man inte behövt göra någonting.
Dammtuss på tidningshyllan i sängbordet? Den får någon annan ta hand om.
Hungrig? Krogarna i området har alltid öppet och ingen frågar efter kreditkort. Allt är redan betalt, allt är inkluderat.
Bloody Mary? Inget man behöver blanda till själv. Bara att nämna orden för turken i baren, så har man en iskall i handen inom en minut.
Beställer man istället en Raki, ler han med hela ansiktet och bugar när han lämnar över den. Det måste vara något magiskt med Raki, den måste betyda något som jag inte begriper. Jag provar flera gånger och varenda gång händer samma sak. Bartendern blinkar, sätter en tumme i vädret, ler med hela ansiktet, bugar och bockar och säger "welcome back". Jag provar med en Tom Collins också. Den får jag utan en blick, han bara langar över den.

Det blir lite jobbigt i längden att inte behöva göra någonting.
Man kan gå och köpa en svensk kvällstidning från igår för 44 spänn.
Man kan hoppa i poolen som är stor som en insjö. Men vad ska det vara bra för, man blir ju bara våt. Precis som i havet. Där blir man salt också. Vad ska det vara bra för?

Man hör svenska hela tiden. Och lite engelska och lite danska. De flesta i personalen kan inget annat än turkiska. Men det funkar ändå. Går man en kväll till den stora amfiteatern för att se en show, får man först se en underhållning där barn i olika åldrar framträder på den stora scenen. Och programledaren pratar svenska och engelska samtidigt, ibland med en mening på danska. Hans intervjuer med barnen är inte menade att vara roliga, men de blir med sin stereotypa uppläggning och barnens likalydande svar på frågorna kvällens behållning. Den stora showen som följer är obegriplig, men handlar tydligen om en skattkarta som besjungs med hjälp av gamla musikallåtar av ett gäng okända artister, förmodligen sådana som aldrig går till final i TV:s idoltävlingar men som sjunger lika bra som de som vinner.

I en vecka har jag inte gjort någonting. Bara suttit i skuggan.
Hemma igen och sommaren blev höst på fyra timmar.

torsdag 27 september 2012

På semester.

En vecka i solen på ett ställe där vi aldrig har varit.
Spännande?
Jag vet inte. Har man sett ett turistresmål nere vid Medelhavet, har man sett alla.
De verkar forma sig efter varandra. Att skilja sig från mängden verkar vara förbjudet för turistorterna.

Jag borde veta.
Jag har skrivit texterna i tjusiga resekataloger bl a för Vingresor, 186 sidor med beskrivningar av resmål efter resmål som såg likadana ut antingen de låg i Spanien, Grekland eller Turkiet.

Jag fick resa runt med en fotograf och bekanta mig med alla dessa turistorter på Kreta, Rhodos, Mallorca, Gran Canaria och flera andra. Och om ortsnamnen var Playa del Ingles, San Agustin, Cala d´Or, Costa del Sol eller Rimini spelade ingen större roll. Efter ett tag kunde jag knappt hålla reda på var jag hade varit. Allt såg likadant ut. Fotografen hade ett helsicke att hitta motiv.

Jag kom hem med massvis av anteckningar och innan jag hade hunnit skriva färdigt om Alcudia, skulle jag vara på plats för att kolla Rimini.

Så sedan dess har jag undvikit alla charterresmål. Jag fick nog av "små pittoreska gator", (betyder att här händer det ingenting), "märkliga fornminnen" (man begriper inte vad det är man tittar på), "sprudlande nöjesliv" (diskoteket i hotellbaren ger dig inte en chans att somna på rummet) och så vidare.

Men nu ska jag trots detta tillbringa en vecka i en hotellby nere vid Medelhavet.
Rapport kommer om en vecka. Tills dess tänker jag lata mig.

tisdag 25 september 2012

Saker jag inte förstår, 1.

Varför har inte alla bilar automatlåda?
Det måste ju vara så här: när bilbyggarna i begynnelsen skruvade ihop sina bilar, förstod de så småningom att motorn skulle bli effektivare och mer lättkörd om man kunde ändra varvtalet under färden. Då uppfann man växellådan och satte in en växelspak och en kopplingspedal i alla bilar.
Det fungerade. Bilens framfart kunde ske med en motor som alltid anpassades efter trafiksituationen, vägens framkomlighet, uppförsbackar och annat som påverkade kraft och hastighet.
Körningen med denna anordning blev full av manövrar. Föraren skulle trampa ur, växla, gasa, bromsa, styra, kolla sikten och vara trevlig mot passagerarna.
Vad kunde man göra för att körningen skulle bli bekvämare?
"Automatlåda!", sa någon.
"Det går aldrig", sa resten.
Men denne någon gav sig fan på att bilen själv skulle kunna växla efter behov. Och såg till att det konstruerades en sådan växellåda.
Dessa bilar blev oerhört mycket bekvämare att köra än de gamla vanliga modellerna med växelspak.
Och i vissa delar av världen blev de vanligare än de gamla vanliga.
Själv har jag haft ett antal bilar under åren.
Jag har kört Pontiac, Oldsmobile och tre olika modeller Cadillac.
Jag har också ägt europeiska och japanska bilar.
De amerikanska har alla haft automatlåda och semester för vänsterfoten, de andra en spak och kopplingspedal.
Och jag förstår inte varför dessa gammalmodiga europeiska och japanska bilar går att sälja.
Varför kräver inte alla bilförare att körningen ska vara så bekväm som möjligt?
Varför väljer de att köra gammalmodigt?
Jag förstår det inte. Gör du?

söndag 23 september 2012

Halva filmen var kul.

Söndag kväll.
Har haft barnbarnen i huset. Idag var de mer speedade än vanligt.
Calle, 5 år och skrivkunnig, klistrade upp en lapp på köksväggen. Där hade han skrivit "TÄVLING" och jag frågade vad det var för något.
–Man ska äta upp en liten kaka snabbast av alla, sa han och gav mig en sockerbomb. Jag stoppade den i munnen och tuggade sönder den i småbitar som gick att svälja. Calle åt sin kakbit i ett helt annat tempo och när jag sa att jag hade vunnit, tittade han på mig och sa lugnt:
–Vuxna ska äta två och barn en.
–Men jag fick bara en! sa jag.
–Ja, och därför var det jag som vann, sa han och gick och hämtade ett schackbräde. Fem år.
Annars har jag hunnit att se en film också i helgen.  I Love Laholm med Kvarteret Skatan-gänget.
Konstig film.
Hyfsat rolig i början och fram till mitten. Sen bara dör den. Alla skämt är ansträngda och varenda scen går på tomgång.Vad hände med manusförfattarna?
Och var är Laholm?
Inte en bild från denna lilla pärla, bara två mil från Halmstad.
Konstig film.

fredag 21 september 2012

Boken närmar sig.

Nu har jag skaffat ett ISBN-nummer från Kungliga Biblioteket och därmed kan jag ge ut min nästa bok på eget förlag. Det känns bra. Så klart ska man ha ett eget förlag.
Nu behöver jag en formgivare, som kan skapa en framsida som inte går att motstå. Hos bokhandlaren ska den synas mest och bäst av alla böcker som skyltas fram!
Jag funderade ett tag på att göra jobbet själv. Men kom fram till att de behövs en riktigt designer. Ett proffs som vet vad som är modernt och vet vilka färger som säljer bäst och hur stor bilden ska vara.
Klart jag ska finnas på bild. Alltid är det någon som känner igen mig från förra boken eller från fotot som Hallandsposten använder för min spalt.
Där ser jg visserligen inte klok ut, men jag har inte orkat skaffa fram en bättre bild. Måste tala med fotografen om detta, det gäller alltså inte bara boken. Måste notera detta.

Och så är det förstås titeln på boken, som jag måste fundera färdigt över.
Jag har ett namnförslag, men vet inte om det är det bästa tänkbara. Måste bestämma detta senast i nästa vecka.

Ja, annars är det klart. Jag kan snart gå till tryckeriet och lämna texten och den snart färdiga framsidan. Designern får fixa den snabbt. Snart börjar julhandeln.

Massor av blivande läsare har redan låtit höra av sig på en hemsida som handlar om Halmstad.
Där slängde jag in ett bidrag om min nya bok. Och det gav genast en mycket större effekt än vad jag hade väntat mig. Hemsidan omhuldas av lokalpatrioter. De älskar att läsa om hur Halmstad såg ut när de växte upp. Precis som jag själv, alltså.

Och nu förväntar alla sig en bok sprängfylld av historier om hur man strögade på Storgatan, hängde på fiken, handlade på EPA, kollade nya plattor i ett bås hos Halmstads Musikhandel, tågade iväg från läroverket till konditoriet på Norra vägen under långrasten, fyllde Folkparken där Westcoasters spelade varje lördag i år efter år, kollade bikinibrudar i Tylösands sanddyner och annat som alla vi som växte upp när Aronssons skrothandel brann upp verkligen älskar att läsa om.

Och så blir det kanske en massa annat i boken istället. Köper de den då?

onsdag 19 september 2012

Det blir lite Halmstad och mycket annat.

Häromdagen, tidiga förmidddagen, hos Friskis & Svettis i Malmö, kom det fram en tjej till mig och frågade om det var jag som hade skrivit en bok om Halmstad.
Detta hände alltså på morgonkulan i Malmö, ca 13 mil från Halmstad. Och boken som tjejen menade, "Ditt och mitt Halmstad" kom ut för 14 år sedan. En kompis hade köpt den till henne – i Ullared.
Den innehåller kåserier som tidigare hade varit publicerade i Hallandsposten. Min ungdoms favoritförfattare var alla kåsörer i Stockholmspressen, Kar de Mumma, Eld, Red Top och lite senare Jolo och Torsten Ehrenmark. Det var dem jag läste. Deras kåserisamlingar fanns på bibblan.
Min första bok innehöll kåserier om grisarna i skyltfönstret, Rut i röran, Halmkärven och andra begrepp som man måste vara Halmstadsbo för att begripa. Gustafs korvar hör också dit, precis som Timmerstugan och Japan, Dödsbacken på Galgberget och eldsvådan i Tylösand.
Och det såldes några hundra böcker, så jag fortsatte några år senare med "Halmstad från och till" och "Häromdagen var jag i Halmstad".
Vid besök i Halmstad brukar det vid promenader på stan dyka upp en och annan läsare, som undrar om det inte är dags för en ny bok.
Så det finns kanske utrymme för en till i bokhyllorna.
Men räcker Halmstad till?
Finns det mer att kåsera kring?
Så tänker jag nu. Och så minns jag en massa roliga och intressanta sammanhang som jag har hamnat i på helt andra orter. I Malmö, t ex.
Jag ska inte avslöja något här, men många Malmöbor känner till mannen vars huvud svällde och krympte om vartannat dag efter dag... Det kan bli ett ovanligt roligt kåseri, som t o m Red Top hade älskat att få skriva.
Och det finns mer, vänta bara.
Titeln får nog bli "Inte bara Halmstad".
Ni som bor på andra orter kan ju då också bli lite nyfikna. Eller?

onsdag 12 september 2012

Malmö i småbitar.

Eftersom jag inte har varit med om något märkligt den senaste tiden, det har ju knappt gått att komma ut genom ytterdörren på grund av alla hantverkare, så kommer jag här idag endast att notera olika företeelser i Malmö, som jag tycker är intressanta och därför bör uppmärksammas av alla läsare.
Kolla här:

1. Trafikljusen vid Triangeln är Malmös segaste. Ingen annanstans får man vänta lika länge vid rött ljus som här. Jag har klockat tiden till över två minuter. Och två minuter känns som mycket längre än två minuter, när man sitter i en bil och bara väntar. Undvik alltså Triangeln. Ta en omväg, det går fortare.

2. Ute vid vattentornet i Hyllie har det växt upp konstiga, enormt stora byggnader av glas och betong. På en gigantisk vägg mot Limhamnshållet har man hängt upp bokstäver som tycks bilda ordet Emporia eller något liknande. Exakt vad emporia betyder vet jag inte, men det kommer kanske från tyskans "empor"? Empor kallades en speciell läktarkonstruktion i medeltida katedraler. Behöver vi en modern katedral ute vid vattentornet? En katedral för köpsugna? Räcker det inte med Mobilia och alla de andra köptemplen i Malmöområdet? Men det är klart: när utförsäljningarna börjar med fyndpriser och rabatter på allt, så åker man kanske dit?

3. Just nu, den 12/9, tror många att sommaren är slut. Ungefär lika många tycker att den pågår för fullt. Därför kan man, t ex under lunchrusningen i city, upptäcka en intressant blandning av kläder på Malmöborna. En del karlar kommer i sandaler, shorts och t-shirt, långbenta blondiner kan man se så gott som halvnakna och samtidigt promenerar det påpälsade varelser av båda könen i tjocka skor, höstjackor och rejäla långbyxor. De sommarklädda blir då höstklädda och de höstpåpälsade går tillbaka till det lättklädda. Mitt i alltihop kommer det en regnskur som ingen räknade med.

4. Numera kan man gå på biomatiné sju dagar i veckan. Jag såg Woody Allens nya igår. Den började vid tretiden på eftermiddagen och det var fortfarande full rulle i stan när man blev utsläppt från biografen. Alla butiker var öppna. Solen stod högt och det var en vanlig vardag. Perfekt. Det enda som saknades var bekväma biofåtöljer. Filmstaden på Brogatan har bara nedsuttna stolar för en eller två personer och det kvittar vilken man väljer: man får ryggskott. I alla fall har jag fått det.
Woody Allens nya är förresten småmysig så länge den varar. Inkluderar även ett och annat gapflabb.

5. Jag ber att få återkomma inom kort.

lördag 8 september 2012

Vad ska man ha Österlen till?


 
Hamnar av en händelse någon mil söder om Simrishamn, i en liten by med en hamn, en hamnkrog och en bensinmack.
Åkrar och ängar finns det också och ett hav med utsikt mot Bornholm.
Detta är Österlen.
Vad är det som lockar hit så många stockholmare? Vad gör de här?
Hamnkrogen tar över 100 spänn för en tallrik soppa. Och det finns mycket annat som är ännu mer svindyrt.
Det finns inte många krogar i Malmö som vågar skylta med priser som dessa. Men i den här lilla byn finns ju ingen konkurrens att tala om. Och stockholmare kan man säkert lura till att betala vad som helst, bara det är österlenchict och ligger så att man kan se segelbåtar guppa i en liten hamn. De genuina byborna äter väl hemma.
Men byn verkar nästan obebodd. Man möter inte en kotte, det är bara på bensinmacken man ser några mänskliga varelser.
Tar en sväng med bilen för att försöka hitta något intressant. Vägarna är smala och leder bara vidare och vidare. Man kommer inte fram till något. Det är åkrar, träd och buskar överallt, mil efter mil. Kommer man in i ett samhälle, så tar det slut innan man hinner blinka. Bor det någon här? Eller kör jag i en kuliss, framtagen för en filminspelning? Vad är det som får stockholmarna att skaffa sommarhus här?
Jag blir nervös av tomheten. Allting ligger långt borta. Här finns bara mark och himmel.
Det blir kväll, kolmörkt och tyst. Vad gör man nu? Spelar sällskapsspel eller glor på teve, antagligen. Själv längtar jag till stan.
Och nästa kväll är jag hemma i Malmö.
Tar en sväng in mot Möllevången, där folklivet blomstrar och mörkret skingras av neonljus, gatlampor och ljusen från krogarna som ligger tätt tätt.
Det är sen sensommarkväll, det är liv och rörelse på det stora torget, grönsakshandlaren på hörnet visar upp sina varor i träställningar på trottoaren precis som de gör i Sydeuropa, alla bilar måste rulla varsamt fram för att inte stöta till dem som småspringer över gatan, uteserveringarna är välfyllda, priserna överkomliga. Här kryllar det av människor, som är antingen möllevångare eller tillfälliga besökare från andra delar av stan eller världen. Sommarnattens ljumma värme får mig att tänka på någon storstad längre söderut nere på kontinenten, kanske till någon stadsdel som jag inte vet namnet på i Paris eller Rom. Här, på Möllevången, behöver man inte sitta och glo på teve om man inte tvunget vill, man kan ge sig ut i vimlet och träffa både vänner och sådana man inte känner.
Vad är Österlen mot detta, vad är det i ödemarken som lockar och drar?
Förstår det inte. Jag längtar till stan varje gång jag hamnar på platser där ingenting händer, mer än att katten på gården kommer hem med en råtta i munnen.

tisdag 4 september 2012

När kommer den?

Det är lite långt mellan bloggarna nu, men hela huset har varit upp och ner i en hel vecka och det är inte slut än.
Nya fönster tar tid att få upp. De gamla rutorna läggs på hög i en container, som effektivt spärrar av huvudleden fram till dörren. Två snickare och en murare jobbar från morgon till kväll och väntar på en plåtslagare. Nu ska det bara målas lite också och samtidigt har vi börjat satsa på ett nytt golv i källaren. Allt, och det är mycket, i två olika utrymmen måste flyttas.
Det är precis så kul som det låter.
Så läste jag Olssons söndagskrönika i Expressen för mer än en vecka sedan att det har kommit en ny platta med Doug Sahm, inspelad live i Stockholm en gång i slutet av 90-talet.
Doug var i Sverige för att slippa sommarvärmen i Texas, berättade han för mig på KB, där han också skulle spela. Och så skakade han på huvudet, för han kom hit i en av decenniets värsta tropikväder. Stockholm och Malmö låg plötsligt i samma liga som Austin.
Det var kanske därför som han och bandet lät bättre än vad jag kunde minnas. Hela KB kokade. Det kändes precis som i Texas.
Och innan Doug och hans band skulle spela, gick det upp ett förband på scenen. Det kom också från Austin och för många i publiken var det första gången de upplevde Jimmy LaFave.
Vilken kväll det blev! 1900-talets bästa på KB, enligt min enkla smak.
Och under samma resa, spelades alltså Doug Sahms show i Stockholm in på någon apparat, som nu någon har lyckats framställa en CD av.
Men var finns den?
Jag var inne på Folk å Rock för över en vecka sedan och då skulle den eventuellt komma redan samma eftermiddag. Men när jag ringde och checkade hade inget hänt.
Och det har inte hänt något sedan dess.
Inget som har med Doug Sahms CD att göra i alla fall...
Istället händer följande: med posten kommer en alldeles ny studioinspelad CD, hittills inte utgiven någonstans i världen, med Jimmy LaFave!
Så här sitter jag och diggar, som man sa på 1900-talet, en fullsändigt lysande platta med en favorit som gör 13 låtar som får mig att rysa av välbehag. Det är fem år sedan LaFave släppte en ny platta.
Och den ska finnas i handeln om ca en vecka.
Men var blir Doug Sahms stockholmskonsert av?
När kommer den?

fredag 31 augusti 2012

Hjälp! Hantverkare i huset!

En hel vecka har de hållit på.
En stor jättecontainer spärrar uppfarten mot garaget helt och hållet. Bilen får stå på gatan.
Alla rum behöver dammsugas upp till takhöjd.
Men det mesta skräpet är för stort för dammsugaren. Det ligger kvar och väntar på att skyfflas bort. Det tar väl några dagar.
Ett dammlager ligger över allt, överallt.

Det är därför bloggen har varit trög några dagar.
Det har inte gått att ta sig fram till datorn.
Nu får jag inte sitta här längre. Blondinen vill höra dammsugaren.
Jag återkommer så fort det går.

Vad hantveerkarna håller på med?
Det glömde jag.
De byter ut alla fönster. En himla massa...

söndag 26 augusti 2012

Minns man alla sina bilar?

Har numera bara en bil, det räcker.
Och det är förresten inte min bil, det är en liten Peugeot, som hanteras av Blondinen.
Min sista bil, om jag nu kan låta bli att köpa en ny någon gång någonstans, det var en Chrysler Seebring med V6:a och alla finesser.
Jag har alltid vurmat för amerikanare. De är stora, går tyst, de är bekväma. Med AC:n ställer man in vilken temperatur man vill ha i bilen, sen är det nog tjafsat om den saken. 21 grader oavsett vädret utanför. Vinter som sommar.
Klart man vill åka bekvämt, glida fram till bra musik från stereon och bara njuta. Automatlådan tar hand om växlarna, det är bara att styra och gasa.
Man åker ju hellre första klass på tåget eller flyget, om man vill kosta på sig lite extra, eller hur?
Alltså har jag haft ett antal amerikanare.
Min allra första bil var en Pontiac Eight av 1951 års modell. Ja, ett raggaråk, alltså. Jag och min polare, som ägde hälften men saknade körkort, gled runt med denna kärra på kvällarna i Halmstad när vi var 18. Men den tog oss också ända till Oslo och några gånger till Köpenhamn.
Vi sålde den till ett par raggare från Kvibille, när automatlådan började krångla.
Efter Pontiacen dröjde det tills nästa amerikanare. Och nu undrar jag om jag kommer ihåg alla de bilar jag har ägt. Ska försöka lista dem här:
Ford Zephyr, 50-talsmodell. Skramlade och liksom bökade sig fram  i trafiken. Tillverkad i England, där det inget behöver vara bekvämt.
Opel Rekord. Köpte farsans när han skulle byta upp sig till en nyare modell av samma bil. Tysk pålitlighet, Och man kunde lita på att den rostade.
Opel Rekord igen. Farsan skulle byta upp sig...
Saab. Lilla trånga modellen. Puttrade sig fram. Obekvämt.
Saab 96, första tjänstebilen. Gott om utrymme, men inte särskilt bekväm.
Mazda 626. Nytt märke i Sverige. Fullt av finesser. Kallades "Familjesportbilen" i reklamen.
Mazda 626 igen. Gillade tydligen modellen. Nu var den lite snyggare i kupén, inte så sportig längre.
Mazda 929. Bytte upp mig till den största modellen i sortimentet. Mycket amerikanskt utförande, en japansk glidarbil. V6.
Mazda 929 igen. Ny design. Mycket amerikansk, men mycket billigare.
Oldsmobile. Kunde inte låta bli, det måste bli en amerikanare.
Cadillac. Tog steget fullt ut. Köpte begagnad och ville snart ha en nyare.
Cadillac igen. Modellen hette STS och hade naturligtvis allt. Det var bara att glida och njuta.
Cadillac igen, en nästan ny STS. Skönare blir det inte att köra en bil.
Sedan blev det Chryslern. Men bensinpriset fick mig att börja cykla.
Den sista bilen jag ägde var liksom den första – en amerikanare.

torsdag 23 augusti 2012

Malmöfestivalen – hur kul är den?

Årets upplaga av Malmöfestivalen är snart förbi.
Än har det inte hänt något utöver det vanliga. Festivalen har lunkat på i gammal känd stil med avstängda gator, överfyllda torg med besökare från hela Sydsverige som äter vad som helst bara det är utländskt och konstigt, skrangliga karuseller från Axels Nöjesfält, lokala jazz- och bluesstjärnor i trånga tält, pop- och rockstjärnor på jättescen framför Rådhuset på Stortorget och föräldrar som letar efter sina barn och barn som letar efter sina föräldrar.
Det har sett likadant ut de senaste 27 åren, eller nästan i alla fall.
"Malmöfestivalen är Sveriges största stadsfestival", säger man i ledningen, "och det beror på att vi har hittat vår stil."
Stilen går alltså ut på att skapa trängsel i cityområdet genom att på gatorna sälja enkelt anrättade maträtter och servera dem på papptallrik.
Man kan också köpa billiga smycken som arm- och halsband med glaspärlor som nästan gnistrar, färggranna textilvaror från Mexiko eller från något annat lågprisland där de exporterar sjalar och filtar och en och annan t-shirt och det finns tusentals småprylar för olika ändamål, som vi tydligen köper en gång om året, d v s när Malmöfestivalen påminner oss om dem.
Jag var nere igår och trängde mig fram mellan marknadsbodar och festivalkåta besökare från kranskommunerna. Sträckan Gustav Adolfs Torg – Stortorget kändes som ett Vasalopp i benen. Alla dessa stopp, gå framåt långsamt, stopp, ta några snabba kliv, se upp för det tatuerade gänget, stopp, smyg framåt utan att stanna vid glasskiosken, stopp, gå snabbt till höger och så vidare och så vidare är förödande för benmusklerna. Jag får ont i ryggen också.
Så jag undrar igen: hur kul är Malmöfestivalen?
En undersökning visar att en majoritet av besökarna sätter musiken som den största anledningen att ta sig ner på stan under festivalen.
Precis vad jag tycker och jag har sagt det förut.
Gör om Malmöfestivalen till en ren musikfestival! Behåll den stora utomhusscenen för världsartister och skandinaviska stjärnor, använd Palladium, Konserthuset och andra medelstora scener för band som passar formatet och se till att KB och andra mindre scener drar fulla hus med hjälp av kända och okända rock-, pop-, country- och folkmusikartister.
Då skulle festivalen ha ett ädelt syfte: att sprida musik istället för matos.
Jisses, så kul det skulle bli!

tisdag 21 augusti 2012

Besök på det stora möbelvaruhuset, forts.

Kundvagnar... visst fanns det kundvagnar. Men bara den vanliga modellen med en djup korg att lägga 100-tals småsaker i. Skulle man lyfta upp en enda tung betongklump med hål för solparasoll, borde man nog sikta på den andra typen av kundvagn, som bygger på ett nästan golvlågt flak. Med en sådan vagn behöver man inte lyfta det som ska lyftas mer än ett par decimeter.
Vi hade vid det här laget två damer med röda skjortor som försökte hjälpa oss att hitta en parasollhållare som inte var skadat och nu också att få fram en låg kundvagn. De pekade ut vägen till närmsta kundvagnsparkering, så att Blondinen skulle hitta rätt. Jag fick stanna kvar och vänta på en blankett som de fyllde i. Den skulle vi visa upp på varuhusets Fyndavdelning.
–Då drar vi ner på priset, eftersom den här parasollhållaren har använts som skyltmaterial, förklarade en rödskjorta. Vi gjorde alltså ett fynd!
Efter en stund kom Blondinen med en låg kundvagn och med hjälp av en rödskjorta lyckades vi få upp klumpen på vagnen. Sen var det bara att dra iväg raka vägen till Fyndavdelningen.
Där fanns kunder men ingen personal.
–Det kommer säkert någon, tänkte vi. Men Blondinen satte igång en jakt på fyndpersonal. Hon försvann i trängseln bortåt horisonten, medan jag stod och vaktade det som skulle bli ett fynd. Då öppnades plötsligt en dörr och ut kom en manlig rödskjorta. Han gjorde inte en min av att ta kontakt med mig, trots att jag stod där och såg hjälplös ut. Men jag ropade ett litet hallå till honom och fick honom att stanna till, så att jag kunde förklara varför jag stod där med en betongklump på en kundvagn.
När jag hade gjort det, så dök plötsligt Blondinen upp, tillsammans med en rödskjortad manlig serviceman.
–Så bra, sa jag. Nu kan vi få två rabattlappar!
Nä, det gick inte. Men vi fick en liten röd lapp som innebar en prissänkning på 50:-.
Med detta glada besked tog vi oss sedan direkt till en snabbkassa, där personal i röda skjortor hjälpte till med allt som var lite jobbigt. Sedan letade vi upp en gigantisk hiss och åkte ner till parkeringsplanet, letade upp vår bil och lyckades få in både parasollen och klumpen i bagageutrymmet. Hurra! tänkte jag. Vi är ute! Vi har rymt från det väldiga dårhuset!
Hemma i trädgården lyckades vi placera klumpen på avsedd plats, Blondinen tryckte ner parasollen i röret som finns i stenkllumpen och började vrida på låsringen som skulle hålla allting på plats.
–Konstigt, sa hon. Nu går det inte att vrida längre, men parasollen är fortfarande lös! Den går ju inte att spänna... allting lutar!
Så vi provade olika sätt att få röret att sitta där det skulle. Till slut blev det en bit ihopviken och tillklippt Wettex-duk som fick bli lösningen.
Och medan vi höll på med detta, fick vi syn på ett litet produktblad som medföljde köpet.
Rören finns i två olika dimensioner. Klumpen vi hade köpt var inte anpassad efter den parasoll vi hade köpt.
Medan vi höll på med att köpa den, var vi i kontakt med fem olika servicemänniskor.
Ingen av dem nämnde något om de två olika dimensionerna.

Besök på det stora möbelvaruhuset.

Jag avskyr trängsel, köer och jättebutiker där man aldrig vet var man är någonstans.
Man följer pilar som pekar fram och tillbaka. Man kan inte själv bestämma åt vilket håll man ska ta sig vidare mot utgången. Följ strömmen! Det är vidrigt att hamna i dessa köphangarer, där man dessutom översköljs av erbjudanden som man inte har bett om.
Har man hamnat där för att man behöver t ex en liten bekväm trädgårdssoffa, så kommer man istället hem med en liten elegant solparasoll.
Alla trädgårdsmöbler var slutsålda för säsongen. Det fick vi veta när vi hade stått i en kö till en servicedisk i 15 minuter.
Men det är få förunnat att komma hem tomhänt från ett besök i den hysteriska köpverkligheten. Även om man har lovat sig själv att inte köpa ens en tandborstmugg.
Vi skulle just försöka tränga oss förbi en kassakö, för att komma ut till område B3 på den enorma parkeringsplatsen, då Blondinen fick syn på en parasoll i vitt, liten och nätt, billig,
-Kan vi inte behöva en sådan? sa hon glatt, för hon hör till den falang av människosläktet som tycker att man ska gynna affärsidkare och aldrig lämna en butik eller ett köppalats som detta tomhänt. Titta så billig den är!
Vi var nu ända framme vid utgångskassorna, så det var egentligen bara att ta parasollen och ställa sig i en kö som ledde fram till en "snabbkassa".
-Man behöver en fot också, sa jag. Och dom är tunga som fan. Då behöver vi en kundvagn.
Det fanns bara en kartong kvar med en parasollfot och den var sönderriven.
-Titta, foten ser skadad ut! sa Blondinen. Vi går bort till servicedisken igen och frågar om de har fler!
När vi kom till disken fanns där ingen personal. Så där fick vi stå. Och, eftersom vi stod längst fram, började vi anlitas som informatörer av övriga kunder.
-Var är personalen? löd den vanligaste frågan.
-Dom har kafferast nu i 20 minuter till, sa jag.
-20 minuter till? sa kunderna.
Till slut kom det en dam i röd skjorta. Hon tittade på en dataskärm och konstaterade att det fanns inga fler parasollfötter än den som tydligen hade sina skavanker. Om man inte kunde hitta ett skyltexemplar på golvet i närheten. Jodå, det kunde man. Och nu behövde vi en kundvagn.

Fortsättning följer, håll utkik!

fredag 17 augusti 2012

Är jag trendsetter? Del 3.

Jag är absolut ingen vinexpert.
För mig är ett vin gott eller kasst. Det kan också vara mycket gott eller värdelöst.
Ja, och det finns ju en hel mängd viner som är varken eller. Trista helt enkelt.
Jag blev uppmärksam på att det finns en himla massa viner när jag började jobba på den fina reklambyrån, som ofta bjöd sina kunder på flotta luncher och middagar på de dyraste krogarna i stan.
Det kultiverade snacket vid krogborden handlade mycket om viner. Jag snappade en del, men någon djupare kunskap om skillnaderna mellan olika viner från Toscana-distriktet eller andra liknande diskussionsämnen fick jag aldrig. Jag hade dessutom svårt för att förstå hur man kunde fånga upp så många olika smaker ur en klunk vin. Syltigt, strävt och fruktigt, OK, men hur kunde man skönja smaker som skogshallon, mynta, björnbär och vanilj när man smakade ett nytt vin? Hur smakar förresten skogshallon?
Så jag satt väl och tänkte på annat, medan experterna pratade Toscana.
Och det var inte förrän jag vid något tillfälle någonstans vid en utlandsresa fick smaka ett rött vin, som omgående fick mina smaklökar att ställa sig på tå och jubla. Vad var detta?
Jo, det var ett vin från en druva som hette Zinfandel.
Det smakade helt enkelt ljuvligt gott! Inte en bismak, bara en härlig, fyllig smak av druva. En vinexpert skulle säkert upptäcka att här fanns det spår av både lakrits och smörkola, men mina enkla smaklökar behöver inga jämförelser. Det smakade helt enkelt fantastiskt gott!
När jag kom hem från resan, upptäckte jag att Zinfandel-viner var inte att tänka på. Det fanns inga på Systembolaget i Limhamn i alla fall. Så jag fick börja tjata igen. Precis som när jag lanserade vinerna från Alsace. Och tro det eller ej: bara 12-13 månader senare dök det upp ett par amerikanska viner baserade på Zinfandel-druvan. Turning Leaf, skriv upp det! Finns endast på flaska, kostar 79:-. Men se upp: Turning Leaf finns också baserat på Cabernet Sauvignon. Zinfandel ska det stå på etiketten.
Och det roliga är att bara under det senaste året har det dykt upp fler och fler Zinfandel-viner.
Det finns flera boxar som tydligen säljs så att det knakar. Helsidesannonser i dagspressen rapporterar om succé på succé och betygen från vinexperterna i massmedia är drösvis med stjärnor och plustecken.
Prova SomeZin på box! Det smakar mycket, mycket gott.
Precis som alla de andra Zinfandel-vinerna.
Det behöver man inte vara expert för att upptäcka.

onsdag 15 augusti 2012

Är jag trendsetter? Del 2.

När jag hade upptäckt de vita vinerna från Alsace, började jag tjata om dessa produkter när helst jag hade en chans. På den tiden hade jag många kunder som skulle smörjas på krogen och vi på reklambyrån tog dem helst till Savoy och andra godkända mattempel.
Och jag frågade alltid kyparen om de hade fått in några Alsace-viner. Men de hade de inte.
Varje gång jag besökte Systembolagets butiker frågade jag efter dessa viner.
Och jag fortsatte att tjata. Jag känner dessutom ett stort antal journalister och det uppstod ofta tillfällen då jag kunde kasta in några ord om de vita vinerna från distriktet i Frankrike, som så få kände till, men som förhoppningsvis blev fler och fler.
Jag vet inte hur länge min långsamma kampanj pågick och jag vet inte hur många andra vindrickare som jobbade som jag. Men till slut fanns det några Alsace-viner på krogarnas vinlistor och på Systemets hyllor. Och det började skrivas om de nya friska vinerna i magasin och tabloidbilagor.
Idag finns det uppåt 25 olika sorter på Systembolaget plus någon rosévariant och en mousserande som kostar typ 1128:-. Alsaceviner på box finns inte. Den billigaste flaskan heter Marie d´Alsace och blir din för 69:-. Vill du prova en dyrare sort, så finns en Riesling Schlossberg för 355:-.
Vinerna från Alsace görs på flera olika druvsorter, som t ex Riesling, Pinot Gris och Gewurztraminer.
Men varför de blir så goda, det har jag inte en aning om.
Jag brukar säga att ett vin från Alsace det smakar ingenting annat än vad ett friskt vitt vin ska smaka. Det smakar gott, ingenting annat. Även den som inte brukar tycka om vitt vin, höjer på ögonbrynen efter att ha fått smaka en skvätt Alsace-vin.

Sen upptäckte jag en helt annan sorts vin, gjort på en speciell druva. Det fanns inte heller på Systembolaget. Då började jag tjata igen. Fortsättning följer.