...eh... Is he dead?

Förmodligen har jag berättat en del historier från mina Texas-resor förut.
Kanske har du läst om den här lilla bilutflykten i Austin, som slutade på en så udda inrättning som en begravningsbyrå? I så fall råder jag dig att läsa den en gång till.
Alltså: vi, Blondinen och jag, hade av en händelse blivit bekanta med ett äldre par, vi kan kalla dem Gus och Margie. Han visade oss bland annat ett område som heter New Sweden, som vi aldrig hade hört talas om. Men han kände varenda kotte som bodde där på små trevliga gårdar cirka en timmes bilfärd från Austin. Alla som bodde där var svenskättlingar, alla de äldre kunde prata en svenska som byggde på småländsk accent och ålderdomliga uttryck.
Men det är en annan historia. Nu skulle det handla om att Margie gärna ville visa oss sin arbetsplats.
–Jag jobbar på en begravningsbyrå, sa hon. Jag gör liken vackra i ansiktet och håret.
Vi kunde inte göra något annat än att hänga med.
Begravningsbyrån fanns i en flott och modern byggnad. När vi kom in, upptäckte vi kunder som satt och grät eller tröstade varandra. Stillsam musik skapade stämning, Margies arbetskamrater kom fram och hälsade. De var glada och trevliga, skrattade högt när de hade sagt något småkul. Allra bullrigast var chefen själv, som också kom fram och hälsade och gärna ville ta oss på en rundvandring. Då kom vi bland annat in i stora hallen där man kunde välja kista.
Det fanns både billiga plywoodkonstruktioner och svindyra lyxlådor i Cadillac-stil.
–Alla är vattentäta, sa chefen. Se här!
Och så visade han ett slags akvarium med en modell av en kista på botten. Han vred på en kran så att det började rinna in vatten i glaslådan. När den var full, tryckte han på en knapp som öppnade en ventil där allt vattnet rann ut igen. Då tog han upp kistmodellen, öppnade locket och visade stolt upp insidan.
–Look! Completely dry! sa han och log sitt största leende.
–Men vad ska det vara bra för? undrade jag.
–Inte vet jag, svarade han. But it sells!
Så fortsatte vi rundvandringen tills vi kom till en stängd dörr.
–Här inne jobbar jag! sa Margie och öppnade dörren. Och vi stirrade in i rummet, där det låg en man på en brits i en kal och neutral miljö. Jag blev helt ställd. Jag kände hur ögonen växte.
–Är... är han död? stammade jag fram till slut.
–Dead? Of course he´s dead, fnös Margie fram. Rundturen var slut.
Det är bara i Texas man kan få vara med om nåt liknande.