Jag kommer aldrig att befatta
mig med Spotify.
Tack alla ni som skickar egna
listor med låtar, hämtade från Spotify, men de hamnar fel. Jag vill inte ha
dem. Det är så klart kul med bra musik samlad i en hög som vem som helst kan få
ihop och klicka iväg till vänner och bekanta.
Men det är alldeles för enkelt.
Det skapar ingen känsla av att man har fått något unikt och genomarbetat när
man tar emot ännu en lista.
Spotify är helt enkelt inget för
nördar. Spotify är Svensson.
Annat var det när Nettorock
härjade.
Vi var ett gäng musikgalningar som startade klubben, en extremt ideell klubb med tre medlemmar i Stockholm, två i Malmö och en i Halmstad.
Grejen var att vi skulle producera blandband med musik som vi gillade, designa konvolut och eventuellt ett tillhörande informationsblad om låtar och artister. Allt skulle kopieras i sex exemplar och levereras efter ett rullande schema.
En gång om året skulle vi träffas för att hålla vår eget Grammy Award och dela ut priser för bästa kassett, bästa låt, bästa design, årets Aha-upplevelse och flera andra priser i olika kategorier. Främsta utmärkelsen var att få bli Årets Nettorockare. För att få detta pris måste man ha presterat något utöver det vanliga.
Vi lät sy upp sex glittrande kavajer, varav fyra var röda och en guldglittrande. Guldkavajen fick bäras av den senaste vinnaren av titeln Årets Nettorockare när helst han ville under det kommande året.
Efter våra prisutdelningar, som ofta hölls på spektakulära ställen, t ex i en svit på översta våningen i Hilton-skrapan i Malmö, gick vi ut på stan och roade oss i våra kavajer. En gång i Stockholm kom det fram en kis och frågade mig vad vårt dansband hette. Det var inte exakt den effekten vi ville uppnå, men den visade i alla fall att vi lades märke till.
Diplomen vi delade ut var inramade och eleganta. Vi arbetade två och två med att hålla i våra Award-träffar och försökte överträffa varandra med allt, bl a med att få kändisar att underteckna diplomen. Så framför mig på väggen har jag en samling Nettorocks-diplom signerade av Per Gessle, Svenne & Lotta, Magnus & Brasse, Nisse Hellberg, Rock-Olga och Owe Thörnqvist.
Men det var kassetterna som var viktigast.
Fem av oss jobbade på reklambyråer och hade oanade möjligheter att få snits på de designade konvoluten. Den femte medlemmen var läkare och hade betydligt svårare att genomföra ett elegant designkoncept för sina kassetter. Men det var aldrig något fel på hans musikval.
Efter ett tag hade vi en fantastisk samling kassettband, en samling som bara växte hela tiden. Vi hämtade låtarna från våra extremt välfyllda skivsamlingar men vi tvingades också hela tiden att köpa nya plattor, för att kunna variera konfekten och överraska varandra med nya namn eller gamla bortglömda artister, som vi tyckte att de andra borde lyssna på.
Tar man sig en djupdykning i kassettsamlingen idag, så ökar pulsen och man inser att dessa lådor är värda sin vikt i guld. Vi gjorde bättre samlingar än vad något skivbolag har lyckats prestera och de omdiskuterade Feber-plattorna förbleknar när de jämförs både i kvalitet och i kvantitet: Nettorock producerade över 100 förstklassiga musiksamlingar!
Självklart gillade man sina egna samlingar bäst. Det är ju inte alls så konstigt. Vi valde ju efter vår egen smak. Men vi blev samtidigt glada när vi fick något som gav oss en kick.
Läkaren skickade t ex ut »Skivor till kaffet«, en blandning som fick i alla fall mig att upptäcka Jayhawks, Matthew Sweet, Posies och Del Fuegos.
Ute i Bandhagen producerades »Hammarlund Hits«, där vi kunde vräka i oss band som Blur, Kula Shaker, Reef, Seahorses och Fun Lovin´ Criminals blandade med allt från Pretenders till Metallica! Tro det eller ej, men det var rätt flyt!
Läkaren kom också med en »ren vinyltripp«, titulerad »The Golden Years«, vilka enligt honom var 77–79 och omfattade hits med Springsteen, Blondie, Clash, XTC, Talking Heads och t o m Undertones. Rena medicinen.
Från Halmstad fick vi bl a »Tour de Princess«, en schlagerkavalkad med Ricky Martin, Ace of Base, Madonna, Wille Crafoord, World Party och flera andra namn som vi andra aldrig skulle få för oss att köpa, men som i det här sammanhanget gav en läcker inblick i vad som fanns utanför vårt hörselområde.
Och från Malmö rullade det in den ena superkassetten efter den andra. »The Beat Goes On – smells lika 1967« är hopsatt med fingertoppskänsla och drar oss med på en tur med allt som var bra det året, från Jimi Hendrix, Stones, John Mayall och The Doors till Beatles, Shanes (!), Jefferson Airplane och JJ Cale.
Vi som var medlemmar i Nettorock sitter på en skatt idag.
Men varför slutade vi? Varför fortsatte vi inte med denna sanslösa hobby, som gav oss så mycket skaparglädje, nöjen och insikter i musikvärlden?
Jo, plötsligt kom det en hemmabränd CD.
Det var inget fel på innehållet. Den var snyggt designad. Och den hade ett genomtänkt koncept.
Men vafan... Nettorock var ju en kassettklubb! Och en av oss hade mage att skicka ut en CD!!!
Någon respekt måste man väl visa för stadgarna! Och grabbar är barnsliga, så vi lade ner föreningen.
Vi var ett gäng musikgalningar som startade klubben, en extremt ideell klubb med tre medlemmar i Stockholm, två i Malmö och en i Halmstad.
Grejen var att vi skulle producera blandband med musik som vi gillade, designa konvolut och eventuellt ett tillhörande informationsblad om låtar och artister. Allt skulle kopieras i sex exemplar och levereras efter ett rullande schema.
En gång om året skulle vi träffas för att hålla vår eget Grammy Award och dela ut priser för bästa kassett, bästa låt, bästa design, årets Aha-upplevelse och flera andra priser i olika kategorier. Främsta utmärkelsen var att få bli Årets Nettorockare. För att få detta pris måste man ha presterat något utöver det vanliga.
Vi lät sy upp sex glittrande kavajer, varav fyra var röda och en guldglittrande. Guldkavajen fick bäras av den senaste vinnaren av titeln Årets Nettorockare när helst han ville under det kommande året.
Efter våra prisutdelningar, som ofta hölls på spektakulära ställen, t ex i en svit på översta våningen i Hilton-skrapan i Malmö, gick vi ut på stan och roade oss i våra kavajer. En gång i Stockholm kom det fram en kis och frågade mig vad vårt dansband hette. Det var inte exakt den effekten vi ville uppnå, men den visade i alla fall att vi lades märke till.
Diplomen vi delade ut var inramade och eleganta. Vi arbetade två och två med att hålla i våra Award-träffar och försökte överträffa varandra med allt, bl a med att få kändisar att underteckna diplomen. Så framför mig på väggen har jag en samling Nettorocks-diplom signerade av Per Gessle, Svenne & Lotta, Magnus & Brasse, Nisse Hellberg, Rock-Olga och Owe Thörnqvist.
Men det var kassetterna som var viktigast.
Fem av oss jobbade på reklambyråer och hade oanade möjligheter att få snits på de designade konvoluten. Den femte medlemmen var läkare och hade betydligt svårare att genomföra ett elegant designkoncept för sina kassetter. Men det var aldrig något fel på hans musikval.
Efter ett tag hade vi en fantastisk samling kassettband, en samling som bara växte hela tiden. Vi hämtade låtarna från våra extremt välfyllda skivsamlingar men vi tvingades också hela tiden att köpa nya plattor, för att kunna variera konfekten och överraska varandra med nya namn eller gamla bortglömda artister, som vi tyckte att de andra borde lyssna på.
Tar man sig en djupdykning i kassettsamlingen idag, så ökar pulsen och man inser att dessa lådor är värda sin vikt i guld. Vi gjorde bättre samlingar än vad något skivbolag har lyckats prestera och de omdiskuterade Feber-plattorna förbleknar när de jämförs både i kvalitet och i kvantitet: Nettorock producerade över 100 förstklassiga musiksamlingar!
Självklart gillade man sina egna samlingar bäst. Det är ju inte alls så konstigt. Vi valde ju efter vår egen smak. Men vi blev samtidigt glada när vi fick något som gav oss en kick.
Läkaren skickade t ex ut »Skivor till kaffet«, en blandning som fick i alla fall mig att upptäcka Jayhawks, Matthew Sweet, Posies och Del Fuegos.
Ute i Bandhagen producerades »Hammarlund Hits«, där vi kunde vräka i oss band som Blur, Kula Shaker, Reef, Seahorses och Fun Lovin´ Criminals blandade med allt från Pretenders till Metallica! Tro det eller ej, men det var rätt flyt!
Läkaren kom också med en »ren vinyltripp«, titulerad »The Golden Years«, vilka enligt honom var 77–79 och omfattade hits med Springsteen, Blondie, Clash, XTC, Talking Heads och t o m Undertones. Rena medicinen.
Från Halmstad fick vi bl a »Tour de Princess«, en schlagerkavalkad med Ricky Martin, Ace of Base, Madonna, Wille Crafoord, World Party och flera andra namn som vi andra aldrig skulle få för oss att köpa, men som i det här sammanhanget gav en läcker inblick i vad som fanns utanför vårt hörselområde.
Och från Malmö rullade det in den ena superkassetten efter den andra. »The Beat Goes On – smells lika 1967« är hopsatt med fingertoppskänsla och drar oss med på en tur med allt som var bra det året, från Jimi Hendrix, Stones, John Mayall och The Doors till Beatles, Shanes (!), Jefferson Airplane och JJ Cale.
Vi som var medlemmar i Nettorock sitter på en skatt idag.
Men varför slutade vi? Varför fortsatte vi inte med denna sanslösa hobby, som gav oss så mycket skaparglädje, nöjen och insikter i musikvärlden?
Jo, plötsligt kom det en hemmabränd CD.
Det var inget fel på innehållet. Den var snyggt designad. Och den hade ett genomtänkt koncept.
Men vafan... Nettorock var ju en kassettklubb! Och en av oss hade mage att skicka ut en CD!!!
Någon respekt måste man väl visa för stadgarna! Och grabbar är barnsliga, så vi lade ner föreningen.
Sak samma hade hänt om någon av
oss hade satt ihop en lista med musik från Spotify. Vi andra skulle fnysa och
lämna klubben.
Spotify är inget för nördar.
Spotify är Svensson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar