fredag 29 november 2013

Halmhatten.


 
 
Ingen tror mig, men detta är en sann historia.
Jag har tidigare publicerat den i en av mina böcker, men först av allt i Hallandsposten för ett antal år sedan.
Den utspelar sig i Malmö under 1960-talet, på en av Sveriges då ledande reklambyråer. Och den handlar om en projektledare som utmärkte sig genom sitt sätt att klä sig. Han köpte sina kläder i London och tråkade ofta sina kolleger som nöjde sig med något lokalt modehus. Kollegerna var tämligen trötta på honom.
När han kom hem från en affärsresa till Milano, var han iförd en nyinköpt halmhatt. Han visade de fina stämplar och namnteckningar som fanns i hattens innandöme. Det var bevis för att denna hatt kom från världens ledande tillverkare av halmhattar. Givetvis var detta högsta kvalitet.
Och någon liknande halmhatt fanns förmodligen inte i hela Sverige. Kollegerna blev tämligen snabbt ganska trötta på hans orerande om hatten.
Och när en av dem skulle göra en liknande tripp till Italien, kom de på hur de skulle få tyst på snobben.
Kollegan åkte iväg och med sig hem hade han en exakt likadan halmhatt som snobbens.
Enda skillnaden: den var två nummer större.
När snobben en dag satt upptagen med en kund i konferensrummet, gjorde kollegerna sitt utspel. Under en raid in på snobbens kontor, där halmhatten hade fått en spektakulär placering på en hylla i ögonhöjd, gjorde man ett snabbt byte. Ut med snobbens egen inköpta hatt och in med den nya.
Vid femtiden skulle snobben promenera hem och givetvis med halmhatten på huvudet. Han tog den från hyllan och placerade den elegant på huvudet.
Men vad nu?
Den sjönk ner så att den nästan hamnade tvärs över ögonen. Snobben förstod ingenting. Vad hade hänt med hatten? Alla stämplar och namnteckningar satt där de skulle, allting var sig likt, men hatten gick inte att ha på skallen!
Kollegerna tittade ut mot gatan, när snobben tågade hemåt med halmhatten i handen. De jublade bakom fönsterrutan.
Nästa morgon kom snobben med hatten på huvudet. Den satt perfekt. Kollegerna förstod ingenting. Hade han en till likadan hatt? Nä, det var det ingen som trodde. Och när snobben hade kundmöte, gick en av kollegerna in i hans rum och tittade på hatten. Då fick han förklaringen: snobben hade stoppat tidningspapper innanför brättet! Kollegan avslöjade sin upptäckt för de andra och en av dem hade en lösning: de skulle flytta över tidningspappret bakom brättet till originalhatten!
Därmed blev snobbens egen hatt två nummer mindre. Och när han skulle gå hem, hamnade hatten den här gången högt uppe på skulten. De andra såg hur han tittade underligt på sin hatt och att han rafsade bort tidningspapperet så att hatten blev normalstor.
Samma procedur upprepades ännu en gång: in med den stora hatten och ut med den rätta.
Snobben pratade inte längre om sin fina hatt och man märkte på honom att han hade fått ett bekymmer. En dag kom han inte till jobbet förrän sent på förmiddagen.
Någon frågade var han hade varit.
-Jag har varit hos doktorn, sa han.
-Vadå? Är du inte frisk? undrade en av hans kolleger.
-Nä, sa han. Dom vet inte vad det är, men mitt huvud sväller och krymper... Det kan vara något allvarligt.
Kollegerna tog efter en överläggning beslutet att berätta för snobben vad som var orsaken till hans problem.
Men bara om han slutade tjata om sin halmhatt.

söndag 24 november 2013

VÄRLDENS BÄSTA PLATTA:

 
CD-skivor behövs inte längre, säger alla som har gått över till Spotify. Vinyl-LP har inte behövts på länge, men nu har den gamla goda plastplattan väckts till liv igen och det är lite chict att spela 33-varvare, antingen de är begagnade och upplockade från en kartong i källaren eller nysläppta. Förmodligen är vinylrenässansen tillfällig, tror i alla fall jag, och Spotify blir väl framtidens hemarkiv för alla musikintresserade.
Så därför tycker jag att vi ska utse "Världens genom tiderna bästa platta", förkortat till VGTBP. Det kan väl vara skönt att veta vilken platta det är som man måste bevara och visa upp för intresserade vänner och besökare som vill prata musik.
Jag har den senaste tiden slängt ur mig VGTBP-frågan till höger och vänster och fått löjliga svar som Rolling Stones "Let It Bleed", Graham Parkers "Howlin´ Wind" och andra obegripliga titlar.
Jag vet ju så klart vilken platta det är som förtjänar VGTBP-titeln. Och jag kan motivera mitt val.
Plattan heter "Sinatra At The Sands" och det handlar naturligtvis om Frank Sinatra, inspelad 1966 under en konsert på nattklubb i Las Vegas, med Count Basies storband som backar upp och med musiken arrangerad av Quincy Jones.
Bättre kan det inte bli, här finns allt och inte minst en fantastisk närvarokänsla. Vrider man upp volymen, sätter sig bekvämt tillrätta och blundar, så förflyttas man till en epok då livet lekte för Sinatra, när hans röst stod på topp och när det magiska storbandet fick hela världen att gunga.
Man kan inte må dåligt när man lyssnar på detta. Det är ljuv musik, smäktande ballader, riviga svängnummer, klirr i glasen, kommentarer från publiken, roligt mellansnack och en lång monolog, där Sinatra framstår som en kvalificerad stand up-artist. Han berättar bl a om sina polare Sammy Davies Jr och Dean Martin och om sin uppväxt i Hoboken, New Jersey. Och här finns förstås en lång rad låtar som man har hört förut – men aldrig bättre: Fly Me To The Moon, The Shadow of Your Smile, Come Fly With Me, You Make Me Feel So Young och massor av andra guldkorn.
”Sinatra At The Sands” kom först på vinyl som en dubbel-LP, men gavs senare ut som en CD. Därmed förstärktes showkänslan, när man slapp byta platta och slapp vända på dem. CD:n är 90 minuter lång och man tröttnar aldrig på den, man kan höra den om och om igen. Är du på dåligt humör eller känner dig lite nere, så lyfter Sinatra och Basie upp dig tills du svävar på ett moln. Rena terapin, alltså.
Jag tror inte det finns en bättre, mer positiv platta och jag tror att den aldrig någonsin går att överträffa. För mig är detta alltså världens bästa platta.
Vill du ha min motivering, så är den FDFIB – "För det finns ingen bättre!".
Och har du någon synpunkt på detta, så skicka in din kommentar!


tisdag 19 november 2013

Musik med mera.


Tänka sig. Snart är det bara en månad kvar till julafton.
Vet inte om det är bra eller dåligt. Vet inte om man ska börja stressa.
Brevlådan är redan full med käcka julklappstips varje dag. Julborden börjar digna på krogarna. Snart får man väl de första julkorten. Digitalt så klart.
Men den stora frågan är: när ska man börja köpa julklappar?
De första åren jag hade tjänat ihop egna pengar, köpte jag alla julklappar dagen innan julafton. Det var bara att gå ner till Resia på Brogatan i Halmstad. Där fanns allt och allting var billigt. Jag kunde köpa till hela släkten där. Det mesta jag köpte, kulpennor, rakblad från Matador, tejp och annat fint, kostade ett par-tre kronor. Då fick man det inslaget också. Det tog en halvtimme, sen var hela julklappsproblemet ur världen och man kunde gå till Swärd på Halmstads Musikhandel och kolla om det hade kommit någon ny platta, som man kunde köpa till sig själv.
1963 kom de första LP-skivorna med The Beatles. Två stycken i tät följd.
Det var nog därför jag missade Phil Spectors julskiva. Allt kretsade plötsligt kring Beatles och då hade ändå inte den riktigt överväldigande hysterin  börjat. Men Beatles var något nytt, engelsk popmusik började bli intressant att utforska, Amerika drunknade liksom i svallvågorna. Så jag missade världens genom tiderna bästa julplatta när den kom, lagom till julen 1963. Jag skaffade den flera år senare. Den är fortfarande bäst, den säljs fortfarande och det är den enda julskivan man behöver spela. Helst ska man ha den på vinyl och i mono.
Phil Spector var på ett sätt en bakåtsträvare, för han ville inte acceptera den stora nyheten stereo. Han ville att allt ljud skulle komma ut liksom från ett enda stort hål. Och i det hålet skulle det finnas hur många instrument som helst, gärna dubbla stråksektioner, flera trumset, massor av gitarrer, mycket av allting. Spector gjorde produktioner som överträffade allt annat man hade hört i popväg och han gjorde det med ett antal svarta tjejer och killar som sjöng, ibland i egna gruppnamn, ibland blandade lite hipp som happ, men det stod alltid The Crystals eller The Ronettes på etiketten när det var några tjejer som sjöng tillsammans och sen fanns där soloartisten Darlene Love också, som ibland kunde dyka upp tillsammans med någon av grupperna, och Bob B Soxx & The Blue Jeans, som var en grabbgrupp.
I studioorkestern satt blivande stjärnor som Leon Russel på piano, Sonny Bono på percussion och jazzgitarristen Barney Kessel på en av gitarrerna.
På julskivan drar de här gängen igenom allt från White Christmas och Silent Night till I Saw Mommy Kissing Santa Claus och Rudolf med röda mulen.
Och allt låter som Phil Spector ville ha det: stort, pompöst, svulstigt och lättsamt glittrande på samma gång. Det tindrar av ljud. Alla andra julskivor blir bara onödiga, när man har hört den här.
Men julen 1963 upptäckte jag inte den här plattan, som sagt. Förmodligen väntade alla dåtidens popnördar, inklusive mig själv, på varje nytt ackord från The Beatles.
Fast i början, när de var nya, ville jag helst inte erkänna att jag lyssnade på pop. Jag försökte framställa mig själv som jazzexpert, för jazz var naturligtvis mycket finare än pop. Så jag satt hemma och lyssnade på The Modern Jazz Quartet, som spelade en slags kammarjazz, kulturell finjazz med Milt Jacksons vibrafon som frontinstrument och John Lewis strikta pianospel som komplement. Jag kommer ihåg än idag att basisten hette Percy Heath och trummisen Connie Kay, så jag måste ha vrålpluggat dem ordentligt. Låtarna tog aldrig slut, det var evighetslånga solon, men jag stod ut och kunde prata med de stora grabbarna i jazzklubben Playhouse, det var det viktiga.
Köpte också allt som fanns med Thelonious Monk. Inga andra i min ålder visste vem han var. Jag hade alla hans plattor. Hemma på pianot försökte jag komma underfund med hur han spelade i Round About Midnight, men det var helt enkelt omöjligt, för man skulle egentligen inte spela piano som Monk, han spelade helt fel. Och ändå lät det så... rätt! Men han var ju ett geni, det visste i alla fall vi, som var intresserade av jazz och fick en massa tips av Swärd på plattor som vi borde köpa.
Det var Art Blakey också. Han spelade trummor med sina Jazz Messengers. Enkel, rak jazz som satt som klister i öronen. Jazz med budskap och själ, sa man. Soul. Det var nåt nytt, det var fränt, rytmiskt och melodiskt på samma gång. Wayne Shorter spelade sax, Clifford Brown och Lee Morgan trumpet och det svängde på ett helt nytt sätt. Vad var fyra grabbar från Liverpool jämfört med sånt. Ingenting.
Eller, jo... Det gick inte att stå emot. Allting rämnade. The Beatles tog över och det var bara att låta håret växa, gapa med i She Loves You, Yeah Yeah och erkänna att man var en popnörd. Sen bara vällde det över oss. Och till Halmstad kom Downliners Sect redan då, The Who, Manfred Mann, The Troggs och andra band från England, som låg på alla världens hitlistor.
Jag vet inte hur många år det tog innan jag hittade Phil Spectors julskiva. Men jag har den än och spelar den varje jul. Man tröttnar aldrig på den, för man plockar ju bara fram den en kort tid varje år. Och den är oemotståndlig.
Så nu har du fått årets julklappstips: ge Phil Spectors julskiva till alla du tycker om! Du framstår som en popkännare och alla som får den kommer att älska dig.
Synd att Resia försvann förresten, men med de priserna gick de väl i konkurs.


fredag 15 november 2013

När jag tappade bort Marocko och andra äventyr i charterbranschen.


Snart är vintern här och enligt engelska meteorologer ska den bli den jävligaste i mannaminne. Vi ska få arktisk kyla och snöstormar i månader.
Man får ju nästan lust att boka en tur till Gran Canaria när man läser sånt.
Där sitter man på balkongen i solsken med en strålande utsikt över Atlanten i riktning mot Afrika och tittar på klockan. Och då vet man att hemma Sverige har det redan varit beckmörkt i över tre timmar.
En gång för längesen skickades jag till Gran Canaria och Teneriffa på uppdrag av en av de största researrangörerna. Jag skulle dit för att skaffa underlag för att kunna skriva deras resekatalog. Jag skickades till en massa andra öar också, i Grekland och Spanien, och jag tvingades åka ner till några turistorter på det italienska fastlandet. Drömjobb? Ja, säg det. När man kom hem och skulle börja sortera i skallen vad man hade sett, då blev det lätt en enda gröt.
Och väldigt snabbt hamnade man i schabloner. Allt blev pittoreskt, genuint, doftande, mysigt, intressant, romantiskt, charmigt, behagligt och alla gränder hade karaktär. Även om det i själva verket var bullrigt, bökigt, skitigt, stinkande, otrevligt och obehagligt. För allt är ju inte i toppklass på resmålen i södern och på den tiden var det långt värre än i dag. Skandaler duggade tätt i charterbranschen, vad som helst kunde hända. I dag är det mer väloljat och seriöst, flygplanen är lika bra på att hålla sina tidtabeller som de inom reguljärtrafiken.
Men det var bara att kämpa på och försöka komma ihåg skillnaden mellan San Agustin och Playa Inglés på Gran Canaria eller mellan Formia och Gaeta i Italien. De två sistnämnda orterna 15-20 mil söder om Rom var inte särskilt kul och de ströks från programmet redan året efter de hade lanserats som "Medelhavets nya pärlor".
I Turkiet var det vid dedn här tiden så oroligt att ingen vågade åka dit. Men researrangören hade köpt upp sig på  hotell som måste fyllas med gäster, så det gällde att sälja in landet ändå. Vi löste det genom att på ett uppslag i katalogen berätta mycket svepande om "Morgonsolens land", utan att nämna ordet Turkiet. Jag skrev om charmen, de vänliga människorna, de exotiska upplevelserna och den stora gästfriheten och ingen som läste texten och tittade på bilderna visste vad de läste om eller tittade på. Men många blev sugna på att resa dit, vände på bladet och fick nya beskrivningar av det soliga landet. I någon bisats var vi tvungna att stoppa in "Turkiet", men innan de flesta kom dit, hade många redan slutat läsa och var på väg för att beställa resan, för det var ju dessutom väldigt attraktiva priser och det gällde att komma först.
Jag skulle skriva en hel tjock katalog och många resmål hann jag naturligtvis inte besöka. Då gällde det att intervjua reseledare och andra med erfarenhet, så att man fick fram de rätta schablonerna. Skrev t ex flera sidor om New York, långt innan jag hade varit där. Då var det ju tur att man var en ivrig biobesökare, som hade sett åtskilliga gangsterfilmer med handlingen förlagd till Manhattan. Dessutom hade man ju läst amerikanska deckare, så New York var aldrig något större problem.
Värre var det med Marocko. Där hade jag inte heller varit, men med bra underlag från uppdragsgivaren, fina bilder och lite fantasi gick det bra att få ihop det antal sidor som behövdes. Art directorn och jag jobbade fram ett land i taget på reklambyrån nere i Malmö, sen reste vi upp till Stockholm och fick nya underlag för nästa land som skulle beskrivas på ett säljande sätt. Den här gången åkte vi via Köpenhamn, för vi skulle ha ett möte på förmiddagen med tryckeriet. Och i Köpenhamn bjuds man på snaps redan till frukost. Nåja, vi kom fram till Stockholm sent på eftermiddagen, checkade in på hotellet och tog oss sen ner till Operabaren och Café Opera. Där satt vi och småpratade, när min kollega plötsligt sa: Du tog väl kuvertet med Marockomaterialet?
I kuvertet låg allt. Alla bilder vi hade, alla texter jag hade skrivit, allt underlag, alla kopior av allting. Hemma i Malmö fanns inte ett papper kvar om Marocko.
-Nä, det måste du ha gjort, sa jag. Det hade han inte. Ligger det kanske på hotellet? undrade vi.
Det fanns ingenting på hotellet, inget hos Arlanda Taxi, inget hos SAS. Vi ringde till varenda flygplats i hela Europa, där planet hade landet sen vi lämnade det. Städpersonalen på Arlanda hade inte heller sett något kuvert. Någon måste ljuga, för vi var säkra på att vi hade lagt det i förvaringsfacket ovanför stolarna.
Marocko var försvunnet.
Så var den kvällen förstörd. Och mötet hos kunden dagen efter blev inte så muntert, precis. Skamsna fick vi åka hem till Malmö och börja om. Jag fick börja med att ringa runt till reseledare som hade erfarenhet av Marocko. De var utspridda på en massa vinterresmål över hela Europa och svåra att hitta. Och när jag hittade dem, var de måttligt roade av att försöka komma ihåg sina smultronställen i Marocko, de ville ut i skidbackarna.
Till slut fick vi ihop ett nytt material och katalogen blev tryckt.
-Aldrig mer en charterresa, sa jag till mig själv.

Men så kommer det några vintrar med snökaos och ishavsvindar och man vill bort, långt bort. Det finns ju t o m de som frivilligt sitter i ett flygplan i 22 timmar för att komma till Thailand. Då tar jag hellre en isvinter.

tisdag 12 november 2013

Kalsonghumor?

Står och tvättar händerna under ett besök på en av stadens offentliga herrtoaletter, då jag hör en brinnande svordom bakom dörren till den enda sittplatsen på stället.
Behöver man sitta under toalettbesöket kan man få köa först en stund. Annars gäller rännan, där man står upp och slår sin drill mot en vägg beklädd med en rostfri plåt, sju-åtta tysta karlar tätt bredvid varandra, alla tysta liksom grubblande, alla med sikte på att komma härifrån så snart som möjligt.
Jag berättar det här för att eventuella kvinnliga läsare ska få en bakgrund till en situation de icke veta ett dyft om, men som är självklar och nödvändig för varje karl som har behov av att lätta på trycket. Och det har vi ju alla.
–Jäääävlar! hördes bakom dörren. Jag tror jag begrep direkt vilket trauma han hade råkat ut för. Och det handlade inte om att toapapperet hade tagit slut.
Han hade hamnat i kalsonghelvetet. Han hade tagit fel i kalsonglådan och fått på sig en kalsong av den sorten som han hade bestämt sig för att kassera eller skänka till Myrorna. Och han förbannade nu, bakom dörren, designern och tillverkaren av denna produkt som är helt felkonstruerad och direkt olämplig.
Denna modell har nämligen, av någon anledning, utgången för – låt oss kalla den "apparaten"– en och en halv decimeter till höger om mitten. Apparaten, som ju har sin placering mitt på kroppen, måste därför ta sig genom en tunnel för att komma ut och tjänstgöra. Det är bara det att ingen apparat  har förmågan att själv ta sig framåt i ett klädesplaggs konstgjorda irrgångar. Den behöver hjälp. Den måste hämtas.
Då kommer nästa problem. Vem hämtar ut apparaten? Hur är det tänkt att det ska gå till? Förmodligen har designern och tillverkaren enats om att tummen och pekfingret torde vara lämpliga.
Och det var nog här som besökaren bakom dörren utbrast i all enkelhet sin svordom. För varken tummen eller pekfingret har något öga för tunnelarbeten och de jobbar dessutom i en tidspress: apparaten vill få sitt uppdrag slutfört så snart som möjligt och kan tänka sig att påbörja processen med omedelbar verkan, redan medan tummen och pekfingret kämpar sig framåt. De vet heller inte exakt vad de söker eftersom apparaten har en viss förmåga att variera sin storlek och därmed kräver olika grepp av tummen och pekfingret: är apparaten liten och tunn eller lite längre är normalt och aningen fetlagd, så måste tummen och pekfingret angripa den på olika sätt för att få in den i tunneln. Ett ytterligare problem som förekommer i samma region, det är när gylfen i byxan är för kort. Det räcker med att det saknas en centimeter, så blir det omöjligt för apparaten att ta sig fram till tunnelöppningen.

Det är då man kan få höra ett "jäääävlar!" på herrtoaletten.

fredag 8 november 2013

Datorhaveri!!!


Om det är något jag inte begriper, så är det datorer.
Häromdagen slutade plötsligt mejlfunktionen på min mac att fungera. Jag skulle skicka iväg ett mejl och gjorde precis som vanligt. Men datorn hade tydligen fått fnatt. På skärmen fanns en snurrande symbol och en ruta där det stod något om "fel domännamn".
Att ha en mejlfunktion som inte skickar iväg brev, det är förödande för en frilansskribent, som ska ha iväg manus hit och dit hela tiden. Och var kan man få hjälp? Ingenstans. Man måste ge sig in i datorvärlden själv och fixa vad som måste fixas.
Så jag klev in i en tät djungel där det talades ett språk som jag inte begrep. Och då menar jag inte bara de telefonsamtal jag tvingades ringa till ett företag i Danmark.
Det visade nämligen sig att min mejloperatör hade köpts upp av danskar. När jag ringde ett nummer i Malmö, svarade en dansk grötig röst någonting med "dessvärre" och jag antog att den, rösten alltså, skulle upprepa samma sak om och om igen, hur många gånger jag än skulle försöka. Så jag började dessbättre att leta efter ett telefonnummer direkt till företaget i Danmark istället.
Och plötsligt pratade jag med en dansk som inte förstod svenska och inte kunde många ord på engelska. Själv förstod jag ingenting av hans danska.
Vad gör man? Jag började i alla fall tänka att en sådan leverantör kan man inte ha. Man måste ju kunna prata med dem vars tjänster man köper, eller hur? Jag bestämde mig då för att skaffa en ny mejloperatör, letade på internet och hittade en i Nordingrå. Där talar man en fullt begriplig svenska.
Så där satt jag och pratade i nästan två timmar med en norrländsk grabb om saker som domänhanterare, auktoriseringskoder, lösenord, primär DNS, SMPT-server, "ompekning" och annat som vi datornördar tycker är kul.
–När du har fått ett mejl med begäran om inloggningsuppgifter för konto, sa han, kan du skicka det till oss. Då kan vi logga in och peka ut domännamnet mot våra namnservrar och om du vill också föra över den till oss som registrar.
Precis så sa han.
–Så bra, sa jag.
–Om du inte vill lämna ut inloggningsuppgifterna till oss, fortsatte han, så kan du själv gå in på domänhanteraren och peka om domänen eller hämta ut den auktoriseringskod vi behöver för transfer!
–Det var ju fint, sa jag. Sa du "pekar om domänen"?
–Ja, vill du att vi pekar om din domän till oss direkt? frågade han.
–Nja... kanske, sa jag.
–Tänk på att du måste skapa dina e-postadresser i vår kontrollpanel för att de ska  fungera! Det gör du genom att logga in i kontrollpanelen och sedan går till E-postadministratören. Där kan du skapa upp till fem E-postkonton!
–Oj då, sa jag.
Sedan kom det mejl efter mejl från Nordingrå med lika glasklara och lättbegripliga instruktioner. Och efter bara någon timme till, fick jag iväg en text. Det funkar!
Jag vet bara inte riktigt hur det gick till.


måndag 4 november 2013

Reseraseriet.


Blir det någon resa i vinter? Innerst inne vill väl de flesta av oss komma bort från snö, mörker och kyla. Åtminstone i en vecka i alla fall.
Själv har jag tröttnat på långresor. Det är inte kul att sitta stilla i ett flygplan i elva timmar och titta på långfilmer, som man aldrig skulle få för sig att se på bio.
Långa flygresor är en slags modern tortyr, speciellt om man hamnar bredvid någon storsnarkare som lyckas sova sig över hela Atlanten, om det nu är på det hållet man åker. För min del är det bara det hållet som gäller, om det snackas långresa. Jag kan tänka mig att åka tillbaka till Las Vegas och Austin i Texas hur många gånger som helst.
Men annars räcker det numera med korta snabbresor på lagom avstånd. Oavsett årstid.
En gång blev det Dublin. Jag trodde det skulle vara fart på musiklivet i den stan, för det har man alltid blivit itutad av nöjesjournalisterna. Så kom vi dit, Blondinen och jag, och jag ville genast ut och kolla barbanden, nya okända förmågor och kanske ett eller annat etablerat irländskt band. Vi var där i några dagar och den enda vi såg från musikbranschen var Sinead O´Connor. Men det var på ett café och hon satt och fikade med en kompis.
Annars såg vi bara en turistanpassad glittershow med irländsk riverdance och det var på hotellet där vi bodde. För säkerhets skull körde de samma show varje kväll, så när vi hade varit ute på stan och letat ett tag utan att hitta något, kunde vi avsluta kvällen med att titta på avancerat bensprattel hemma på hotellet.  Man tröttnade snabbt. Men det fanns tv på rummet.
En annan gång i modern tid tog vi en tur till Sardinien. Hotellet låg precis vid stranden och man behövde egentligen inte röra sig ur fläcken. Det var bara att ta på sig badbrallorna på rummet och sen gå över gatan, så var man vid havet och de dyra vilstolarna som man tvingades hyra. Jag hade gått med på att resa dit, om vi inte tvunget skulle ge oss iväg på utflykter för att betitta sånt som man är totalt ointresserad av, typ gamla kloster i bergen, citronodlingar, krukdrejare eller vad där nu brukar finnas några mil från varje turistort vid Medelhavet. Jag har släpats med på dylikt under olika semesterresor, men nu räcker det. Däremot fick vi ge oss iväg på promenader för att leta efter restauranger i byn där vi bodde. Det fanns några i krokarna, men de var inte lätta att hitta och flera av dem hade redan stängt för säsongen. På taxiavstånd låg en liten stad där det skulle finnas både trevliga krogar och barer. Men vi såg aldrig några taxibilar.
För inte så längesen åkte vi faktiskt österut och hamnade på en badort i Turkiet. Om jag inte minns fel heter den Alanya eller något liknande. Hotellet låg mitt i stan, med stranden på gångavstånd. Så vi gick dit och konstaterade att ingen människa badade i det inbjudande havet. Det var varmt och skönt, så till och med jag blev lite badsugen. Men det gick inte att gå mer än ett par meter ut i vattnet. Där förvandlades botten från mjuk sand till vassa stenar som var omöjliga att trampa på.
Hotellpersonalen berättade att detta var en naturkatastrof som hade hänt förut och ingen visste om man skulle åtgärda problemet eller vänta och se hur naturen själv tog hand om det. Så länge vi var kvar, var det ingen som gjorde någonting, varken människor eller naturen. Vi fick sitta på stranden och titta på havet eller gå hem till den lilla poolen, med sötvatten, uppe på hotellets tak.
Men i år, då?
Det finns fortfarande några stora och spännande städer kvar att avverka i Europa.
De flesta huvudstäderna är avklarade, några av dem många gånger om, liksom Milano, Venedig, Barcelona, Liverpool och andra med en speciell klang.
Det snackas mycket om Liverpool numera. Stan har blommat upp efter en lång nedgång, det finns massor av musikpubar och andra ställen med levande, bra musik – sägs det. Det är argument som jag går på, gång efter gång. När vi kom dit fanns där inte mycket mer än i Dublin.
Det roligaste var faktiskt att åka med på en bussrundtur, där man fick se alla platser, gator och torg som förekommer i Beatleslåtar och alla hus där de fyra  hade bott.
Och så ingick ett besök på The Cavern, popkällaren där allting började.
Men det var nog en bluff. Jag tror att Cavern låg i huset på andra sidan gatan.
Det sa guiden till mig i en paus. Varför vet jag inte.