torsdag 29 april 2010

Repriser.

Är TV4 Komedi den bästa TV-kanalen?
Det är i alla fall här chansen är störst att man kan hitta något lättsmält och underhållande att titta på. Här visas massor av gamla serier som lockar fram skratt, trots att man har sett inslagen förut, bl a Taxi, Skål, Roseanne, danska Klovn och framför allt M.A.S.H. Dessutom visar kanalen David Letterman varje vardagskväll med en veckas fördröjning.
Och det fina i kråksången är att TV4 Komedi rullar på helt utan avbrott för reklam. Ja, man har inte produktreklam ens mellan programmen! Jag har lite svårt att förstå hur det kan komma sig att TV4, som ju är ett kommersiellt företag, kan visa så många bra program utan att perforera dem med reklaminslag?! Men det är bara att tacka och ta emot.
TV4 har en annan kanal där det också visas gamla fina serier. Men här, på TV4 Plus som den heter, splittrar man programmen med reklam. Här visas M.A.S.H. från senare tid än på TV4 Komedi och andra gamla klassiker som Glamour och ´Emliga armén, men också en massa skräp.
Själv kan jag inte få nog av Seinfeld. Varje gång jag ser ett avsnitt som jag har sett 20 gånger förut, upptäcker jag nya detaljer. Det är TV8 och TV6 som lockar med Seinfeld flera gånger i veckan.
Sexan kör också Våra värsta år, Skål och Miami vice.
Klassiska TV-serier hittar man också på TV4 Guld, där det visas Hill Street Blues, Lagens änglar, Baywatch och Arkiv X om det är något som passar?
De stora kanalerna har inte så mycket att visa av gamla klassiska serier. Vänner på Kanal 5 är väl det enda undantaget som håller klassen.
Men vilka av dagens nya serier kommer att vara kul att se igen om 10-15 år? Vilka av dagens serier håller Seinfeld- och M.A.S.H.-klass?
Jag kan inte komma på en enda.

Förresten: gillar man Jay Leno bättre än Letterman (vilket jag i så fall inte begriper), så finns han på Kanal 9. Här kan man också knappa in Cosby, Pantertanter och Frasier.

tisdag 27 april 2010

Radioröran.

En gång i tiden, i stort sett under hela 1980-talet, var jag engagerad i närradiostationen Radio MCB. Vi sände inte bara radio, vi var också en aktiv förening vars syfte var att få bort radiomonopolet i Sverige.
Sedan 1920-talet fanns det bara ett företag som fick sända radio. När vi var igång med MCB, hade monopolradion delats upp i P1, P2, P3, P4 och lokalradio, typ Radio Malmöhus, men det var fortfarande ingen konkurrens i etern. De fyra rikskanalerna hade var och en sin inriktning och lokalradiostationernas syfte var att rikta in sig på mindre geografiska områden än riksradions, t ex när det gällde nyheter och sport.
Vad vi som höll på med Radio MCB ville ha, det var lokala reklamfinansierade stationer som konkurrerade både med den statliga radions kanaler och andra "fria" lokala stationer.
Och det låg tydligen i tiden att protestera mot monopolet, för efter många om och men tilldelades ett antal nystartade radiostationer lokala frekvenser och det dök upp flera nykomlingar på FM-bandet. RIX, Mix Megapol, City 107 och allt vad de hette. Plötsligt blev det verklighet med konkurrens i etern.
Men ganska snabbt visade det sig att de små lokala stationerna blev svåra att klara rent ekonomiskt för ägarna. Reklaminkomsterna räckte inte till för löner, STIM och skyhöga avgifter för sändningstillstånden. Stationer gick samman och rationaliseringar och nedskärningar tog bort det mesta av kreativiteten. De lokala "fria" stationerna lät snart inte roligare att lyssna på än de gamla monopolfrekvenserna. Ingen enda hade längre en egen musikprofil.
Skulle det gå idag att starta en ny reklamradiostation i Malmö, en fri och fräck station med en helt egen musikpolitik och med profilerade röster som vågar vara annorlunda? Och med en grundidé att spegla det lokala livet, t ex med reportrar på stan som gör direktreferat från gator och torg där det händer något exakt när det händer? Och kollar av kvällsnöjen där det händer något extra, intervjuar artister, publik och arrangörer? Och som låter "vanligt folk" säga vad de tycker i stadsdelar där det diskuteras problem eller förnyelse på gott och ont? Kort sagt en radio som jobbar mitt i verkligheten på ett helt annat sätt än vad dagens bleka stationer orkar med, antingen de heter Malmöhus eller något tjusigt på amerikanska.
Jag har fått indikationer på att det finns rörelser som vill åstadkomma något i Malmö. Och jag har fått uppgifter om mer än en gryende verksamhet.
Två olika rörelser som inte känner till varandra...
Vad kan hända om de råkar få kontakt?
Jag vet inte.

fredag 23 april 2010

Badmintonkarriären.

När min karriär inom fotbollen började kännas vacklande, började jag prova andra idrotter för att ha något att falla tillbaka på.
En stund ägnade jag mig åt golf, men där lyckades jag bara träffa bollen med järnfemman och puttern. Så det blev liksom aldrig nånting. Efter en kort turné på Sydsveriges 5-6 absolut bästa banor tyckte jag att jag hade upplevt allt inom golfen. Jämfört med Tiger Woods var det naturligtvis ingenting att skryta med. Men jag fick frisk luft under den säsong jag var verksam och hade jag bara lyckats någon gång med en träklubba, så vet man inte hur det hade kunnat sluta.
Jag började med badminton istället. En projektledare och jag spelade ett par gånger i veckan i en hall som låg högt uppe under takåsarna i ett kvarter i närheten av där flygbåtarna höll till i Malmö. Det var den anrika klubben Aura som hyrde ut en bana på lunchtimmen två gånger i veckan.
Redan efter några veckor upptäckte vi att vi kunde det här. Vi fick en slagrepertoar som imponerade på oss själva. Vi slog stoppbollar, smashar och nätrullare, vi slog från baslinje till baslinje och vi kunde placera bollarna precis där vi ville. Detta var ju sporten man var född för!
På reklambyrån där vi jobbade, fanns en lite äldre man i 40-årsåldern, som visade intresse för vårt badmintonspel. Han frågade hur det gick och undrade ibland om han inte kunde få vara reserv, om en av oss hade förhinder. Jooo..., sa vi lite tvekande, för det skulle ju inte bli så kull för honom att hänga med i vårt tempo och försöka få några poäng mot någon av oss. Och så fortsatte vi att spela och utvecklas och vi började snacka om att anmäla oss i Aura. De kanske behövde förstärkning i sitt elitserielag?
Så kom det då en dag då projektledaren inte kunde spela på lunchen, för han måste ha ett möte med en kunde. Och jag frågade 40-åringen om han hade lust. Kul! sa han.
-Nu får du tänka på att jag är i toppform, sa jag. Vi kanske inte ska spela en match, utan bara träna lite lätt?
-Vi får se, sa han. Och så började vi slå bollar över nätet. Och jag märkte att han faktiskt kunde träffa bollen! Vi slog lite tuffa bollar fram och tillbaka och det var sällan han som missade eller slog i nätet.
-Äh, vi tar ett set! sa han och jag tyckte det var OK.
Sen började matchen. Första set vann han med 15-2.
-Ska vi fortsätta? sa han och vann två set till med 15-1 och 15-3.
Jag var helt slut. Han var helt opåverkad. Jag var dessutom helt knäckt och förstod ingenting.
-Jag kanske skulle ha berättat att jag är tränare i Löddeköpinge BK, sa han. Visserligen inte för A-laget, men ändå. Och jag hoppar in då och då i B-laget.
Han berättade också att han inte hade en chans mot deras bästa spelare. Han fick stryk med samma siffror som jag i vår match.
-Det är som en trappa, sa han. Man kommer några steg där man sedan fastnar, andra kliver förbi och bakom sig har man de som aldrig kommer längre.
-Såna som jag?
-Kanske det, sa han. Du skulle ha börjat när du var grabb, så hade du kanske blivit något...
Ja, det var den karriären. Den slutade definitivt när jag blev utmanad av en tjej på jobbet, som bara spelade för skojs skull.
När hon hade ledningen i första set med 7-0, så fejkade jag en sträckning i låret och haltade mot omklädningsrummet.
Det var sista matchen.

onsdag 21 april 2010

Min fotbollskarriär, del 3.

Här följer sista delen i min artikelserie om en fotbollskarriär, som omfattade det mesta utom landskamper och internationella cupmatcher.

5. VALBY BK (Malmö, fortsättning)
Jag tränade intensivt. Märkte att vår slavdrivare hade ögonen på mig. Det kändes att A-laget var inom räckhåll. I B-laget hade jag en given plats som vänsterback.
Under en bortamatch i en by öster om stan, fick jag för mig att prova en egen taktik, utan att meddela lagledaren. Han spelade högerytter, så vi sågs knappt under matcherna.
Men i halvtid, då han brukade röka en cigg, kom han fram till mig och sa:
–Lundgren, vafan håller du på med?
-Jag punktmarkerar deras högerytter, sa jag.
–Vafan då för?
–De får ju en spelare mindre att passa till... Han har inte fått en boll på 45 minuter!
–Hm... okej, fortsätt med det då, sa lagledaren.
Och det gjorde jag. Till slut stod inte deras nr 8 ut. Han ropade till sin lagledarbänk att han ville bli utbytt.
–För fan, skrek han. Ta ut mig! Jag har ju en idiot hängande i benen hela tiden!
Och utbytt blev han. Och nu visste jag allt om punktmarkering, så jag fortsatte när de satte in nr 20 på åttans plats.
Jag var aldrig längre bort från honom än fem decimeter. Snart började han svära och bära sig åt, men han kom aldrig in i matchen.
Motståndarna fick lägga upp alla anfall på den andra kanten och där fanns det ingen som punktmarkerade. Så på den kanten kom de fram och lyckades fixa 3–0.
På min kant var det stängt.
Undrar vad som hade hänt i svensk fotboll, om min idé om aktiv 90-minuters punktmarkering hade genomförts till 100% på alla platser i båda lagen?
Ingen skulle ha en kotte att passa till! Alla matcher skulle sluta 0–0! Alla seriesystem skulle förenklas, alla lag skulle få samma slutpoäng och samma målkvot och tabellerna skulle avgöras enligt principen för bokstavsordning.
Kanske därför som min taktik aldrig har provats i full skala?
Lagledaren i Valby BK:s B-lag visste inte riktigt hur han skulle hantera frågan, men kom tydligen snabbt fram till att han kunde peta mig och sätta in en annan typ av spelare. Det gjorde han under resten av säsongen och A-laget hade inget direkt behov av att sätta in mig i någon match, inte ens på bänken.
Jag tyckte då att min karriär hade kommit något i gungning, så jag gjorde det enda rätta – jag drog mig ur cirkusen.
Funderade ett tag på vattenpolo istället.
Men man blir ju så våt.

tisdag 20 april 2010

Min fotbollskarriär, del 2.

Här kan du se hur det gick i karriären efter Timmermansgatans FF, BK Start och Stendahls FF. Nu fortsätter bollen att rulla i Malmö.

4. BLANKINGS BK (Malmö, korplag)
Ny reklambyrå, nytt lag. Vi spelade på grusplaner med kritade linjer och nät i målen. Matchtiden var 07:00 fredagar här också.
Och nu tvingades jag vara barnpassare samtidigt. Ettåringen satt i sin vagn bredvid planen, eftersom dagmamman inte började förrän 08:00.
Satte en frispark i krysset i första matchen. Fick applåder t o m av motståndarna.
I laget fanns en originalare som hade varit med och bildat Valby BK, ett stadsdelslag i Malmö som höll till i division VI. Efter frisparken började han fråga mig om jag var intresserad av att träna med Valby och vid behov kanske hoppa in i B-laget.
Tänkte att korpfotboll är nog inte bra i längden. En motståndare bröt benet mitt i en match, fick åka iväg i ambulans och gå med gips hela sommaren.
Så jag började träna med Valby istället.

5. VALBY BK (Malmö)
Jag fick träna med A-laget och spela i B-laget. Och här fanns en kvalificerad tränare: ung, energisk, stentuff och banktjänsteman med MFF-ordföranden Cavalli-Björkman som chef.
Träning och hemmamatcher försigick på kritad grusplan centralt i stan. Vi fick springa runt planen varv efter varv.
Jag spelade med glasögon. Linser hade bara filmstjärnor.
Det var värst när det regnade. Det var som att springa inne i en duschkabin med vattrat glas. Jag uppfattade bara då och då var bollen befann sig.
Under en regnmatch blev jag fälld och föll framstupa med ansiktet spikrakt ner i lervälling. När jag reste mig upp insåg jag omedelbart att jag hade blivit blind på båda ögonen.
Jag såg ingenting. Bara mörker.
Med armarna sträckta rakt fram i luften, försökte jag hitta något att hålla mig i, vad det nu skulle vara långt ute på en fotbollsplan. Jag hann tänka mycket under några sekunder.
–Hur mycket kostar en sån där ledarhund?
–Var köper man en vit käpp?
–Hur ska jag få hem bilen?
En lagkompis ryckte mig i armen och sa "Torka brillorna för fan!".
När jag tog av dem upptäckte jag ett centimetertjockt lager lera.

Läs den spännande fortsättningen i Del 3. Kommer inom kort på denna kanal.
Frågan är: Ska det bli A-lagsdebut?

måndag 19 april 2010

Min fotbollskarriär, del 1.

Eftersom jag då och då uttalar mig i frågor som rör den allsvenska fotbollen, framför allt vad beträffar Halmstads BK, är det på sin plats att jag redovisar min bakgrund inom sporten. Tyvärr är denna CV så omfattande att jag tvingas dela upp informationen i ett antal mindre portioner. Här kommer alltså den första delen och när alla delarna har lagt sig tillrätta på bloggen, kommer säkert ingen ifrågasätta relevansen i mina uttalanden om att HBK är värda ännu ett allsvenskt guld i år, 2010.

1. TIMMERMANSGATANS FF (Halmstad, sjumannalag)
Hemmaplanen var Brunnsåkersskolans grusplan som saknade nät i målen, kritade linjer och publik. Laget bildades av grabbarna på Timmermansgatan och jag valde att bli målvakt för att slippa allt spring.
Vi köpte svarta tröjor hos Lambert Jepssons Sport vid Stora torg. Pengarna fick vi in via lottförsäljning i kvarteret. När lottköparna undrade vad de kunde vinna, svarade vi "kaffe". Damerna undrade efter en tid om det inte var dags för dragning i lotteriet. Vi påstod då att "morsan vann".
TFF spelade mest mot Älgarnas BK, som bl a bestod av estniska flyktingbarn. Några andra lag att spela mot fanns inte i närheten.
Vi blev dock utmanade av ett lag från Heagård på vischan utanför stan. De påstod att de hade gräsplan, så vi kunde inte motstå cykelturen på ca 1 mil norrut. När vi kom fram blev vi något besvikna, när det visade sig att vi måste börja med att jaga bort kor från planen. När matchen började ökade besvikelsen eftersom vi fick springa mellan komockor i högt gräs där bollen knappt kunde rulla. Vi slog i alla fall bönderna med 2–0 och jag gjorde en fantomräddning i vänstra krysset.
Förstod då att TFF var för smått för mig.

2. BK START (Halmstad)
Jag hittade ett riktigt lag som hette BK Start borta på stans östra sida. Tyckte det lät logiskt att börja i ett lag med det namnet. Hamnade i pojklaget, som hade en riktig tränare, en äldre man i 35-årsåldern. Han visade sin makt genom att blåsa i en visselpipa. Och han tvingade oss att springa runt hela planen i varv efter varv. Varför? Sen orkade man ju inte mer den dagen.
Jag placerades som vänsterytter istället för i målet. Det blev oerhört jobbigt. och resorna var tröttsamma, t ex när det var bortamatch i Snöstorp. Så det blev en kort sejour. Jag började dessutom att intressera mig för rock´n´roll och mopeder.
Tog en time-out som varade i tio år.

3. STENDAHLS FF (Göteborg, korplag)
Fick jobb på en stor reklambyrå i Göteborg och tillfrågades om jag ville vara med i firmans korplag. Jag sa OK, för jag visste inte att matcherna spelades klockn 07 varje fredag. Och de spelades på en grusplan mitt i stan. Här fanns inga kritade linjer och inget nät i målen. Våra motståndare hade gamla div II-spelare i sina lag. De tryckte lätt ner oss i gruset, så man fick skrubbsår och blåmärken varje fredag.
Jag spelade på obestämd plats i laget, låt oss kalla det mittfältet. Jag hade ett stolpskott första säsongen. Hoppade av i den andra och flyttade till Malmö.

Läs den spännande fortsättningen inom kort! Del 2 kommer snart.

lördag 17 april 2010

Inga åskmoln i sikte

Kvällstidningarna har börjat använda sina sin största och fetaste rubrikstilar igen.
Sidorna är svarta som åskmoln.
Men det hörs ingen åska och inget annat heller uppe i himlen. Inte ett flygplan har man hört eller sett den senaste tiden.
Och alla pratar bara om askmoln.
Askmoln är ett ord som få hade hört för bara några dagar sedan. Nu vet alla vad det betyder. Fantastiskt!
Man får vara glad över att man inte har någon flygresa inbokad och att man inte bor på Island.
Jag har undrat ibland hur det skulle vara att bo på en liten ö långt uppe vid nordpolen, där alla lågtryck samlas, regnet strilar för det mesta och där språket är obegripligt för alla besökare. Har man köpt en bil på Island, så har man inte mycket att köra till. Det blir väl samma runda om och om igen, alla vägar leder väl bara tillbaka till platsen där man startade? Till råga på allt finns där alltså vulkaner som sprider askmoln.
Vi hade lite löst börjat tala om en semestervecka i slutet av sommaren eller i början av hösten på en ö söderut med högtryck, sol och ett språk som man begriper.
-Ingen vet hur länge de där askmolnen består, sa Blondinen. Researrangörerna måste kanske börja med bussresor igen, som förr i tiden innan chartern kom igång!? Men vad ska en sådan resa kosta idag, när bensinen går på 13 kronor litern?
En hemsk tanke.
Vi tittade på några hemsidor, för att se vad som skulle locka oss mest om askmolnen försvinner. Det visade sig snart att researrangörernas hemsidor är krångliga att använda, svåra att begripa och omöjliga att få några besked av.
Så läget just nu är förvirrat.
Vi har beslutat att leta upp en resebyrå med personal som det går att prata med.
Det viktiga är bara att de vet något om askmolnens utveckling, men det verkar vara en väldigt invecklad fråga, som inte ens kvällstidningarna eller islänningarna kan svara på.

onsdag 14 april 2010

I leksaksaffären

Calle fyller tre i nästa vecka.
Han önskar sig mest verktyg, sladdar och musikinstrument.
Vi hittade en frän rockgitarr ute i den gigantiska leksaksaffären som heter nånting med Toys och Us, som säkert betyder något coolt i USA. För det kan väl inte betyda "Leksaker är vi"???
Vi undersökte gitarren, som var i rätt storlek och helt saknade strängar, vilket är en fördel för en treåring. Knappar att trycka på är bättre, speciellt om varje tryck på en knapp leder till ett våldsamt gitarrsolo a la Ace F i Kiss eller Clapton i Cream. Och det var inte bara gitarrsoundet som imponerade - det stöttades upp av hårdrockstrummor och ivriga basgångar... Wow, liksom!
Vi betalade och gick bort mot inslagningsdisken, där man själv fick agera för att få ett fint paket.
-Varför har de inte bredare pappersrullar? morrade Blondinen. Nu måste vi tejpa ihop två våder bredvid varandra... Och det gjorde hon. Och hon vände på paketet för att få det röda snöret runt alltihop.
Då började gitarren spela!
-Va? Vad gör man? Hur stänger man av? suckade Blondinen.
-Det fanns en liten orange knapp på höger sida ungefär där gitarrhalsen börjar, sa jag. Det står OFF under den.
-Jamen, den kan ju inte jag se nu begriper du väl.
Gitarren drog ett solo som aldrig tog slut. Keith Richards skulle inte göra det bättre.
-Jag får skära upp ett hål och sticka in handen, sa Blondinen och gjorde så. Hon trevade med högran inne i paketet och lyckades få igång ett snyggt trumsolo. Men det blev inte tyst förrän hon hade gjort hålet så stort att hon kunde kika in.
-Där sitter knappen, jublade hon och gav den ett tryck. Det blev tyst.
Därefter fick hon ägna sig att tejpa igen hålet och fortsätta med snöret igen. Och så vände hon paketet, så att gitarren hamnade på magen. Vad hände då? Precis, den började spela för fullt igen!
Och hela processen fick upprepas, under svordomar som den blivande gitarristen säkert skulle undra över. Paketet liknad nu allt annat än ett fint presentpaket, det såg ut som något bombskadat upphittat i en papperskorg.
Då upptäckte vi en ny sak: det fanns pappersrullar i dubbla bredden! De satt nedanför disken, något dolda av bordskanten!
-Jag slår in paketet i ett nytt paket! suckade Blondinen. Jag vill inte riva loss all tejp igen i alla hörn och kanter. Vi ger honom ett paket som innehåller ett paket!
Och så slog hon in paketet i ett paket, försiktigt så att det inte började spela, och nu ska det bli intressant att se hur treåringen reagerar först när han får ett paket till och sen när han får en gitarr.
Det är sånt som kallas rock´n´roll!

måndag 12 april 2010

Blomsterbutiken

Helgen präglades till stor del av att vi hade hand om Maja, 5, och Calle, snart 3. De kom i lördags strax efter lunch och hämtades söndag afton.
Under denna tid lyckades de ta över huset helt, förvandla varje vrå till en lekplats och fylla hela trädgården med diverse prylar, från sopskyfflar till tvåhjuling med stödhjul, alltså i praktiken en fyrhjuling.
Calle tog som vanligt över samtliga verktygslådor, svagströmskablar avsedda att användas mellan elgitarrrer eller sångmikrofoner och förstärkare, ett trumset, planteringsspadar, ett bokförråd och datorn, där han vill se tecknade kortfilmer med Superman, Batman och Spiderman på YouTube.
Maja cyklade under uppsikt till lekplatsen i nästa villakvarter, lekte med grannflickorna, tecknade porträtt av en katt och öppnade under söndagen en blomsterbutik i grindhålet ut mot trottoaren. Hon fixade fram en pall, plockade de små vårblommor som finns i trädgårdslanden och kunde sättas samman i buketter och placerade dem i glasburkar på pallen. Hon gjorde också små prislappar, som hon tejpade fast under burkarna.
-Hur mycket ska de kosta? frågade hon mig.
-Tja, du kan väl ta fem kronor för den finaste buketten och t ex två kronor för de där kvistarna, sa jag och pekade på någon slags halvdöd liten gren från en buske.
-Kan de inte kosta lite mer? undrade hon, en blivande kapitalist med konstnärstalanger.
-Du får resonera med kunderna, sa jag. Det kan bli ett förhandlingsläge.
-Vad betyder det? frågade hon och jag försökte förklara hur man kan gå in i en säljsituation, där man måste vara beredd att lämna en viss rabatt för att komma fram till ett avslut av affären.
-Men ditt problem är inte den egentliga prisfrågan, det är snarare att butiksläget är sämre än ett C-läge. På en timme passerar här endast cirka två joggare utan likvida medel samt kanske en eller två snåla pensionärer som har egen produktion av blomster i sina trädgårdar. Varför skall de lägga ut pengar på dina små buketter?
-För att mina buketter är fina, sa Maja, som redan verkade ha tröttnat på att vänta på kunder och därför under långa stunder lät butiken stå obemannad. Vid ett sådant tillfälle passerade ett medelålders par, som föraktfullt kastade en blick på pallen och sedan tittade rakt fram i promenadriktningen, som om de inte hade sett något.
Maja var dock närvarande då grannen från två hus söderut med sin fru ämnade passera vårt grindhål. De kunde naturligtvis inte undgå att stanna vid blomsterbutiken.
Jag hörde inte diskussionen som tog fart, men jag såg från min smygplats innanför ett fönster på nedervåningen att grannen började titta i sin plånbok och frun fick fram en portmonnä av något slag. Maja fick ta emot en slant och grannarna och hon pratade lite innan paret fortsatte sin promenad.
-Jag sålde de blåa blommorna för fem kronor! sa Maja, när jag gick ut för att intervjua henne om affären.
-Men blommorna står ju kvar! sa jag efter en snabböverblick.
-Ja, de ska komma tillbaka när de är på hemväg, sa Maja, som därefter började plocka bort hela sitt sortiment från pallen och bära in det i huset.
-Jag stänger nu, sa hon. De blåa blommorna, som var sålda, ställde hon för sig själva i en fönsterkarm.
När grannarna var på hemväg, upptäckte de att butiken var nerlagd och de ringde därför på vår dörrklocka, för att informera sig om läget. Var de blåsta på sin investering?
Maja syntes inte till. Hon hade gömt sig någonstans i huset. Vi fick leta upp henne och förklara att hon måste leverera vad som var betalt i förskott eller återbetala hela beloppet plus ränta.
Hon hämtade buketten och lämnade den motvilligt ifrån sig.
-Våra ungar hade en grindbutik när de var små, berättade grannfrun. Det enda dom fick sålt var en sko.
-En sko? undrade jag.
-Ja, sa grannfrun. Köparen tyckte väl att två skor blev för dyrt.
Jag hävdade att butiksläget på vår gata är det sämsta tänkbara.
Maja glömde sin femkrona när hon och Calle hämtades av sina föräldrar.
Småföretagarna har alldeles för mycket att tänka på nu för tiden.

lördag 10 april 2010

Lördag

Det är dags att lämna in veckans tipsrad.
Redaktör Borg och jag har de senaste tre-fyra åren turats om att lämna in en systemrad på Stryktipset och delat på vinsten.
Visserligen har det i själva verket handlat mest om att dela på förlusten, men det har faktiskt hänt att vi har lyckats pricka in en tolva ett par gånger, några elvor och ett antal tior, som då för det mesta inte har gett någon utdelning.
Vi ligger nog på ett rejält minus, om jag ska vara ärlig.
Men de gånger vi faktiskt har haft tolv rätt, har vi varit väldigt nära att få sopa hem en stor summa pengar. Och har man varit så nära ett par gånger, så vill man ju inte gärna sluta att lämna in veckans rad. Det kan ju bli tretton rätt idag!!!
Och eftersom vi tippar system, med tre halvgarderingar och två helgarderingar, så blir en rad med tolv rätt också en rad med ett antal elvor och tior. Tänk då om man får 13 rätt, det blir säkert en himla massa tolvor, elvor och tior...
Men inget är så retligt som när man har tippat tre halvgarderingar med t ex 1 och X och matcherna slutar med 2:or. Detta har hänt massor av gånger. Och jag vet inte om det är oskicklighet eller otur.
Nu ska jag i alla fall cykla ner till Limhamn och fylla i en rad för femtioelfte gången och sedan är det bara att invänta matchresultaten på text-TV.
Jag tror det smäller till idag. Det känns i luften på något sätt.
Jag tror att det är tal om vår första toppvinst med 13 rätt.
Vibbarna säger mig detta.
Vänta bara!
Här har du veckans rad:
2
1
1
1X2
1X2
X2
1X
1X
1
1
1
1
1

torsdag 8 april 2010

Texas Tornados

Vi är många som gillar Doug Sahm och saknar honom och hans musik.
Jag träffade honom några gånger, både i Malmö och i Austin. Det var en trevlig prick, alltid rolig att snacka med. Han gillade Sverige och skrev flera låtar med svenskt innehåll, bl a Meet Me In Stockholm som blev en hit här hemma en gång i tiden. När han en gång spelade den för min fru och mig på en liten klubb i Austin, var det ingen i vare sig bandet eller publiken som kände till den.
Under 90-talet höll han ihop bandet Texas Tornados, där det fanns andra Texasprofiler som Augie Meyers och dragspelskungen Flaco Jimenez. Freddy Fender var också ett tungt namn i Tornados och när både han Doug gick bort alldeles för tidigt, så undrade man naturligtvis om bandet också var slut.
Men hör och häpna: Texas Tornados lever! Och det är mycket tack vara Dougs son Shawn Sahm. Han var med på bandets turnéer redan som tonåring och känner gubbarna som är kvar. Nu håller han ihop Tornados, som precis har släppt en platta och turnerar runt om i Texas och även i andra delar av USA.
Plattan låter precis som det ska låta om man gillar texmex, blues och kaktuscountry. Och fräckt nog har Shawn lyckats få med ett par spår där både Doug och Freddy Fender medverkar... Till sommarnattens partyn på altanen är det här en given platta!

tisdag 6 april 2010

Idag är det den där dagen

Halmstads Bollklubb, laget i mitt hjärta, kommer till arenan i Malmö idag, för att möta Malmö FF.
En jävligare dag finns inte.
Först ska man gå och vänta hela dagen på att matchen ska börja. Alla man råkar på som vet vad som är på gång, markerar sitt intresse med att flina och säga nåt otrevligt. "Ja, nu smäller det snart. Iff iff är i stöten nu. Det kan bli värre än i Borås!"
"Det är synd om era killar, som måste åka från Halmstad bara för att få stryk i Malmö!"
"Ja, du. Idag blir det inga poäng för håbekåarna!"
Det bästa är att stanna hemma hela dagen, för att undvika kommentarer. Men det finns telefon också. Och e-post.
Sen kommer tidpunkten då man ska vara på arenan. Jag blir bjuden av två förläggare som har sittplats för tre. Perfekt läge. Om man bara slapp matchen.
För det verkar vara som så, att så fort jag engagerar mig och vill se HBK på plan, då får dom stryk. Stannar jag hemma och struntar i TV och radio medan matchen pågår, då vinner de.
Kan detta förklaras på något sätt? Är det detta som kallas slumpen? Eller är det en förbannelse av något slag? Jag vet inte.
Men jag har en teori, som jag ska prova ikväll: jag ska hålla på MFF! Jag ska heja och vifta och ropa! Jag ska verkligen ge MFF mitt stöd ikväll.
Det finns en teoretisk möjlighet att detta innebär tre poäng till HBK.
Vi får se ikväll.

lördag 3 april 2010

Obegripligheter i Halmstad och Malmö

Kommer man, som jag, från Halmstad, då kan det uppstå situationer som påverkas av en sedan barndomen förstörd rumsuppfattning. Vi, som är uppväxta i Halmstad, har nämligen tvingats bilda oss en uppfattning om de fyra väderstrecken som i realiteten inte har ett dugg med verkligheten att göra.
Så här är det: kommer du körandes på E6:an från Malmöhållet och alltså glider in i Halmstad söderifrån, då hamnar du i en stadsdel som heter Öster.
Fortsätter du rakt fram, alltså norrut, kommer du till stadsdelen Väster. Svänger du av västerut istället för att fortsätta rakt fram, då kommer du till Söder. Och då har vi bara Norr kvar. Dit kommer du om du svänger österut från city, alltså om du kommer söderifrån. Hur det har blivit så här kan ingen förklara. En gång i tiden låg det en järnvägsstation nästan mitt i stan. Den hette följaktligen Norra Station. Söder om Centralstationen fanns det även en Östra Station.
Men det mest obegripliga beteckningarna är namnen på de två stränder som faktiskt finns nästan inne i stan. Söderut från centrum ligger således Östra stranden. Följer man denna strandremsa norrut kommer man till Nissan, som delar av stan, och lyckas man passera denna vackra å, så fortsätter stranden – men nu under namnet Västra stranden!
Jag ska inte gå djupare in på detta ämne, men medge att det är obegripligt att hänga med i svängarna!
Lika obegripligt, men i Malmö, är motvinden. Idag, påskafton, tog jag cykeln hemma på Rosenvång för att ta mig in till grönsakshandlaren på Köpenhamnsvägen. Det var motvind hela vägen. Jag kämpade som ett djur och stod emellanåt nästan helt stilla i blåsten.
–Det här blir skönt när jag ska hem! tänkte jag.
Jag hade glömt den besynnerliga motvinden i Malmö. Vinden som kommer mot dig vilket håll du än ska cykla. Jag hoppade upp på cykeln med en påse dill på pakethållaren och riktade in mig mot Limhamnshållet. Det sa bara TJOFF, så kände jag att motvinden fanns på detta hållet också. Hemfärden blev lika tungtrampad som när jag cyklade hemifrån.
Det finns säkert ingen förklaring på detta heller.

fredag 2 april 2010

Slänghög

Inte nog med att man har alldeles för många vinyl- och CD-skivor i samlingen, som fortfarande bara växer och växer. Det är lika fullt i bokhyllorna.
Till slut måste man göra det som man hatar: plocka bort "onödiga" böcker och ge plats för nya. Man måste helt enkelt välja bort. Lägga böcker man aldrig kommer att läsa i en slänghög – och sedan slänga dem. Men det känns brutalt på något sätt.
-"Husmoderns rådgivare" från 1925, den behöver vi väl inte? säger jag till Blondinen.
-Den har jag ärvt, svarar hon och tar den till sig. Här finns massor av fina tips!
-"För att behålla denn vita färgen på vita lackerade möbler, gnidas de, sedan de blivit tvättade och borstade, med en blandning av slammad krita och vatten", läser hon.
Tänk, detta hade jag inte en aning om. Men så har vi heller inga vitmålade möbler.
-"Om man varken har en elektrisk dammsugare eller en patenterad mattsopare, får man sopa mattan med en vanlig mattborste av rotfiber. Då är det nödvändigt att överstänka mattan med vatten eller utströ fuktiga te-blad över den, vilka uppsuga dammet vid sopningen."
-Bra tips, det måste vi komma ihåg!
-Här kommer ett till: "Är man så trångbodd att något dagrum måste användas som sovrum, är det rådligt att varje kväll, innan bädden ordnas, att breda över befintliga prydnadssaker, fotografier m.m. med ett lätt skynke. Om tvättattiralj ställes in bör man likaledes breda ut ett skynke eller en matta under densamma."
-Men någon flyttbar tvättattiralj har vi väl aldrig haft?
-Har man fått trämask i möbler av björk, ska man inspruta fotogen i hålen. Upprepas ett par gånger.
-Och tapeter som har blivit smutsiga eller rökiga rengör man på följande sätt: "En badsvamp fylles med vetekli och härmed gnides tapeten. Eller man syr en påse av tunt tyg, fyller den med pulvriserad gips, fäster den på en långborste och gnider lätt över tapeten".
Vi hittar massor av andra fina tips och läser rubriker som får oss att behålla denna bok. Den kan ju när som helst komma till användning.
VAD MAN HAR ATT IAKTTAGA DÅ ELD UTBRUTIT, SKÖTSELN AV FJÄDERFÄ OCH KANINER, ÖGONÅTKOMMOR AV LINDRIGARE ART.
Under den sistnämnda rubriken läser vi hur man botar trötthet i ögonen: "Man riktar blicken på ett långt avlägset föremål eller ett moln".
Nej, den lägger vi inte i slänghögen.