Blomsterbutiken

Helgen präglades till stor del av att vi hade hand om Maja, 5, och Calle, snart 3. De kom i lördags strax efter lunch och hämtades söndag afton.
Under denna tid lyckades de ta över huset helt, förvandla varje vrå till en lekplats och fylla hela trädgården med diverse prylar, från sopskyfflar till tvåhjuling med stödhjul, alltså i praktiken en fyrhjuling.
Calle tog som vanligt över samtliga verktygslådor, svagströmskablar avsedda att användas mellan elgitarrrer eller sångmikrofoner och förstärkare, ett trumset, planteringsspadar, ett bokförråd och datorn, där han vill se tecknade kortfilmer med Superman, Batman och Spiderman på YouTube.
Maja cyklade under uppsikt till lekplatsen i nästa villakvarter, lekte med grannflickorna, tecknade porträtt av en katt och öppnade under söndagen en blomsterbutik i grindhålet ut mot trottoaren. Hon fixade fram en pall, plockade de små vårblommor som finns i trädgårdslanden och kunde sättas samman i buketter och placerade dem i glasburkar på pallen. Hon gjorde också små prislappar, som hon tejpade fast under burkarna.
-Hur mycket ska de kosta? frågade hon mig.
-Tja, du kan väl ta fem kronor för den finaste buketten och t ex två kronor för de där kvistarna, sa jag och pekade på någon slags halvdöd liten gren från en buske.
-Kan de inte kosta lite mer? undrade hon, en blivande kapitalist med konstnärstalanger.
-Du får resonera med kunderna, sa jag. Det kan bli ett förhandlingsläge.
-Vad betyder det? frågade hon och jag försökte förklara hur man kan gå in i en säljsituation, där man måste vara beredd att lämna en viss rabatt för att komma fram till ett avslut av affären.
-Men ditt problem är inte den egentliga prisfrågan, det är snarare att butiksläget är sämre än ett C-läge. På en timme passerar här endast cirka två joggare utan likvida medel samt kanske en eller två snåla pensionärer som har egen produktion av blomster i sina trädgårdar. Varför skall de lägga ut pengar på dina små buketter?
-För att mina buketter är fina, sa Maja, som redan verkade ha tröttnat på att vänta på kunder och därför under långa stunder lät butiken stå obemannad. Vid ett sådant tillfälle passerade ett medelålders par, som föraktfullt kastade en blick på pallen och sedan tittade rakt fram i promenadriktningen, som om de inte hade sett något.
Maja var dock närvarande då grannen från två hus söderut med sin fru ämnade passera vårt grindhål. De kunde naturligtvis inte undgå att stanna vid blomsterbutiken.
Jag hörde inte diskussionen som tog fart, men jag såg från min smygplats innanför ett fönster på nedervåningen att grannen började titta i sin plånbok och frun fick fram en portmonnä av något slag. Maja fick ta emot en slant och grannarna och hon pratade lite innan paret fortsatte sin promenad.
-Jag sålde de blåa blommorna för fem kronor! sa Maja, när jag gick ut för att intervjua henne om affären.
-Men blommorna står ju kvar! sa jag efter en snabböverblick.
-Ja, de ska komma tillbaka när de är på hemväg, sa Maja, som därefter började plocka bort hela sitt sortiment från pallen och bära in det i huset.
-Jag stänger nu, sa hon. De blåa blommorna, som var sålda, ställde hon för sig själva i en fönsterkarm.
När grannarna var på hemväg, upptäckte de att butiken var nerlagd och de ringde därför på vår dörrklocka, för att informera sig om läget. Var de blåsta på sin investering?
Maja syntes inte till. Hon hade gömt sig någonstans i huset. Vi fick leta upp henne och förklara att hon måste leverera vad som var betalt i förskott eller återbetala hela beloppet plus ränta.
Hon hämtade buketten och lämnade den motvilligt ifrån sig.
-Våra ungar hade en grindbutik när de var små, berättade grannfrun. Det enda dom fick sålt var en sko.
-En sko? undrade jag.
-Ja, sa grannfrun. Köparen tyckte väl att två skor blev för dyrt.
Jag hävdade att butiksläget på vår gata är det sämsta tänkbara.
Maja glömde sin femkrona när hon och Calle hämtades av sina föräldrar.
Småföretagarna har alldeles för mycket att tänka på nu för tiden.