Badmintonkarriären.

När min karriär inom fotbollen började kännas vacklande, började jag prova andra idrotter för att ha något att falla tillbaka på.
En stund ägnade jag mig åt golf, men där lyckades jag bara träffa bollen med järnfemman och puttern. Så det blev liksom aldrig nånting. Efter en kort turné på Sydsveriges 5-6 absolut bästa banor tyckte jag att jag hade upplevt allt inom golfen. Jämfört med Tiger Woods var det naturligtvis ingenting att skryta med. Men jag fick frisk luft under den säsong jag var verksam och hade jag bara lyckats någon gång med en träklubba, så vet man inte hur det hade kunnat sluta.
Jag började med badminton istället. En projektledare och jag spelade ett par gånger i veckan i en hall som låg högt uppe under takåsarna i ett kvarter i närheten av där flygbåtarna höll till i Malmö. Det var den anrika klubben Aura som hyrde ut en bana på lunchtimmen två gånger i veckan.
Redan efter några veckor upptäckte vi att vi kunde det här. Vi fick en slagrepertoar som imponerade på oss själva. Vi slog stoppbollar, smashar och nätrullare, vi slog från baslinje till baslinje och vi kunde placera bollarna precis där vi ville. Detta var ju sporten man var född för!
På reklambyrån där vi jobbade, fanns en lite äldre man i 40-årsåldern, som visade intresse för vårt badmintonspel. Han frågade hur det gick och undrade ibland om han inte kunde få vara reserv, om en av oss hade förhinder. Jooo..., sa vi lite tvekande, för det skulle ju inte bli så kull för honom att hänga med i vårt tempo och försöka få några poäng mot någon av oss. Och så fortsatte vi att spela och utvecklas och vi började snacka om att anmäla oss i Aura. De kanske behövde förstärkning i sitt elitserielag?
Så kom det då en dag då projektledaren inte kunde spela på lunchen, för han måste ha ett möte med en kunde. Och jag frågade 40-åringen om han hade lust. Kul! sa han.
-Nu får du tänka på att jag är i toppform, sa jag. Vi kanske inte ska spela en match, utan bara träna lite lätt?
-Vi får se, sa han. Och så började vi slå bollar över nätet. Och jag märkte att han faktiskt kunde träffa bollen! Vi slog lite tuffa bollar fram och tillbaka och det var sällan han som missade eller slog i nätet.
-Äh, vi tar ett set! sa han och jag tyckte det var OK.
Sen började matchen. Första set vann han med 15-2.
-Ska vi fortsätta? sa han och vann två set till med 15-1 och 15-3.
Jag var helt slut. Han var helt opåverkad. Jag var dessutom helt knäckt och förstod ingenting.
-Jag kanske skulle ha berättat att jag är tränare i Löddeköpinge BK, sa han. Visserligen inte för A-laget, men ändå. Och jag hoppar in då och då i B-laget.
Han berättade också att han inte hade en chans mot deras bästa spelare. Han fick stryk med samma siffror som jag i vår match.
-Det är som en trappa, sa han. Man kommer några steg där man sedan fastnar, andra kliver förbi och bakom sig har man de som aldrig kommer längre.
-Såna som jag?
-Kanske det, sa han. Du skulle ha börjat när du var grabb, så hade du kanske blivit något...
Ja, det var den karriären. Den slutade definitivt när jag blev utmanad av en tjej på jobbet, som bara spelade för skojs skull.
När hon hade ledningen i första set med 7-0, så fejkade jag en sträckning i låret och haltade mot omklädningsrummet.
Det var sista matchen.