torsdag 29 november 2012

Tre välkända främlingar...?!

Var inne på en lunchkrog i Malmö häromdan. Plötsligt reser en annan gäst sig upp, går fram till mig med utsträckt näve, tar min hand i sin och utbrister: Fan vad kul att se dig! Det var ju längesedan sist! Hur fan mår du?
Jag känner igen honom. Har säkert träffat honom åtskilliga gånger. Men var? Och varför?
Jag spelar ett spel där jag vet vem han är, men vågar inte ställa några frågor som avslöjar att han i detta ögonblick är för mig totalt okänd. Vad heter han?
Funderar på detta både länge och väl vid olika tillfällen de kommande dagarna. Men det kommer inget svar på mina frågor. Jobbar han i krogbranschen? Jag kan se honom framför mig när han står bakom en disk av något slag och med ett bländande leende berättar något som jag skrattar åt. Men var? Och när? Och varför.
Bara några dagar senare stannar en cyklist på gågatan där jag befinner mig på väg mot en annan lunchkrog. Han tittar  på mig och utropar Tjenare! Hur mår du nuförtiden? Det var ett tag sedan vi sågs...! Jag känner igen honom. Men varför? Vad har vi gemensamt? Är han en f.d. kund på reklambyrån där jag har jobbat i 100 år eller har han rent av varit anställd där? Jag slänger ur mig en fråga, vars svar kan ge mig en ledtråd. Gör du nåt kul nuförtiden??
Han flinar och säger något som mynnar ut i ett utländskt ord som jag inte begriper eller kan stava till. Nä, det är det vanliga nu, säger han, mischswcwraj! Jag ser ut som ett frågetecken. Ja, fram till påsk alltså, precis som vanligt! säger han.
Vi tycker det var väldigt roligt att träffas och hoppas att vi ses snart igen. Men varför? Jag har fått ett nytt objekt att fundera över och jag trodde det skulle vara nog.
Men sen var jag uppe i Halmstad och käkade lunch på Storgatan. När det var dags att fortsätta, gick jag en promenad mot Stora torg och upptäcker plötsligt en leende man som går i riktning rakt emot mig och Blondinen. Han har en dam bredvid sig, som ser hur han slänger fram kardan mot mig och nämner det klassiska uttrycket: Nämen tjenare! Det var längesen!!
Ja, sen följer en repris på tidigare händelser och när vi skiljs undrar Blondinen vem det var vi pratade med.
Har inte en aning, sa jag ärligt. Vet bara att jag kände igen honom.
Det är lite kusligt, det här och jag undrar naturligtvis om några andra råkar ut för liknande möten.
Är det något man ska söka för?

onsdag 21 november 2012

Det vilda kroglivet i Malmö.

Käkade lunch med Fotografen och Ljudmästaren häromdagen.
Fotografen ville tvunget gå till Mando, krogen som är känd för sina lövbiffar och för att Tom Jones brukar sitta där, när han är i Malmö. Det är ju inte så ofta, men det noteras av övriga besökare och växer i betydelse hela tiden, när alla talar om det.
Men vad är det som är så märkvärdigt med Mando, frågar jag Fotografen.
–Det är en krog som ser likadan ut idag som när den öppnade en gång i tiden för 40-50 år sedan. Ingenting är ändrat och inredningen är unik. Mando ser ut precis som en krog i New York. Det är den världsberömde arkitekten Arne Jacobsen som har ritat den.

När jag flyttade hit, var Malmö "Sveriges krogtätaste stad" och här fanns ett par restauranger för de verkliga finsmakarna:  det var Savoy och Kockska krogen som placerade Malmö som nummer ett i krog-Sverige. Bara i Stockholm fanns det något liknande som hette Operakällaren. Framför allt Savoy glänste likt en diamant i krogdjungeln, eller vad man säger. Här blev man i alla fall behandlad som en VIP, framför allt om man var ute med sina kunder och skulle bjuda på lunch eller middag. Krogkungen själv, han hette Lendrop, gick runt och kollade allt, bockade och bugade mot alla och såg han något som kunde bli bättre, kallade han till sig någon av hovmästarna, som genast kom och ställde allt till rätta. Sten Broman och Fritjof Nilsson Piraten hade stambord. Var de inte i stan, så stod deras bord tomma, ingen fick sitta där.
Det fanns några andra krogar i stan som var okej, men ingen kunde så klart jämföras med Savoy. Och skulle man välja ett lite billigare alternativ, blev det kanske köttrestaurangen Falstaff, Kockska som sagt, eller kanske den gamla journalistkrogen Sturehof.
Efter hand som tiden har gått, har hela krog-Sverige förändrats, blivit mer mångfacetterat, fått in nya impulser utifrån och fått en mycket större publik. Malmö har över 470 krogar idag, Savoy finns inte längre och listan kan göras lång för finsmakarna. Idag talar man om Bastard, Kalk, Skeppsbron 2, Di Renco (om man gillar pasta)l, Smak, Årstiderna, Salt & Brygga och den mycket speciella kinesiska krogen Kin Long.

Turistorganisationen TripAdvisor listar kroglivet i varje stad. I Malmö ligger fortfarande Trio på första plats, trots att krogen har gått omkull. Men på listan finns också flera av de ovan uppräknade  – samt Mando på 8:e plats. Så Fotografen var inte helt snett på det.

söndag 18 november 2012

Gratis filmvisning!

Har du sett Ingvar Bergmans "Speglingar och ljud"?
Annars har du chansen nu!
Filmen hade premiär i slutet av 70-talet och väckte uppmärksamhet vid diverse Super 8-festivaler som arrangerades på den tiden när det inte fanns videokameror och andra nymodigheter.
Super 8 var ett nytt filmformat som gav lite större bild än vanlig dubbelåtta och hade möjligheter att ta ljud också.
Så jag fick för mig att spela in en "Ingvar Bergman-film" och letade skådespelare i närmsta bekantskapskretsen. Det blev min fru Kicki i huvudrollen samt den i Malmö välkända f.d. rockidolen Rock-Chrichan och hans fru Monica i de två övriga rollerna.
Jag skrev manus, tog jobbet som fotograf, regisserade i bästa Bergmansstil och gjorde hela redigeringsarbetet.
All inspiration hämtades från den dynamiske filmkonstnären Ingmar Bergman.
Vi spelade in filmen under en helg i Malmös västra områden, typ Limhamn, Klagshamn (som ser ut som Gotska Sandön) och andra platser i närheten.
Exakt vad vi skulle ha den till vet jag inte. Men när jag hade visat den färdiga filmen för några Super 8-entusiaster, blev den vid flera utlånad för att presenteras utom tävling på flera festivaler.
För något år sedan lade jag ut den på YouTube och här kan man se den. Den är ca 12-13 minuter lång, tror jag.
Prova den här adressen: http://www.youtube.com/watch?v=yRXV_ATrMvs
Funkar det inte så Googla på "speglingar och ljud"!
Och var beredd på en vacker film i lusigt tempo med skådespelare av främsta kvalitet!

måndag 12 november 2012

Gamla tider.


Hittade en gammal hifi-tidning i en garderob. Den var daterad 1975, men verkade snarast antik.
Den stora frågan i det upphittade numret var om vi skulle införa "radiostereo" i Sverige. En lång artikel hävdade att det var dags att upptäcka Harry Chapin, en amerikansk låtskrivare/sångare, som väl är ungefär lika okänd idag som då.
Och många annonser handlade om kassettband och högtalare.
Enligt reklamen var Maxell Ultra Dynamic en  mycket bättre kassett än alla andra och den passade alla bandspelare. "Alla kassetter ser nästan likadana ut", säger man i texten. "Men det är stor skillnad i praktiken. En del kassetter trasslar bandet och/eller ger svaj". Så klart köpte man väl Maxell då?
En notis påpekar att eftersom de två skivbolagen Polydor och Phonogram nu ingår i en gemensam organisation, så har, "som första svensk", Lasse Berghagen skrivit världskontrakt med dessa bolag. Bland annat kunde vi räkna med att få se Berghagens namn på skivor från både Phonogram och Polydor – och kanske på TV-kassett "vad det lider"! Så vitt jag vet är han ännu inte etablerad på världsmarknaden, så de jobbar väl  på det fortfarande.
I en av annonserna försöker högtalartillverkaren Salora lansera sitt helt nya ljud:
Rymd-Stereo! "Ett avancerat alternativ för musikvänner som utöver den streofoniska bredden önskar djup och perspektivverkan i musiken". Vitsen med detta är att man "upplever konsertsalens rymdakustik hemma" och "du behöver inte sitta mitt emellan högtalarna". Dessutom får man "stereoverkan även vid låg volym". Fantastiskt!
Luxor har en tvåsidig annons med en byline som lyder "Det svenska ljudet" och en stor färgbild på dansken Svend Asmussen. Han säger att han har spelat in musik i över 40 år och "nu börjar det låta något när den kommer ut också". Mer säger han inte, men i annonstexten konstaterar Luxor att "det fantastiska med musik, är ju att den är så levande".
37 år är en lång tid i vissa fall. Speciellt när det handlar om tekniska prylar.
Vissa ord finns inte längre. Vem hör talas om laddremsor nuförtiden?
Eller grammofonstift.
Ja, eller ta saker som petmoj, färgband eller stencilapparat.
Fullständigt nödvändiga prylar när det här numret av Stereo HiFi kom ut 1975.
Inte ett spår av dem idag.

måndag 5 november 2012

Moderna tider.

-->
Den senaste tiden har jag retat mig bland annat på omslagsplast.
Ja, eller vad det heter. En extra förpackning utanpå den riktiga förpackningen. 
Man tillverkar alltså en produkt och lägger den i en förpackning som sedan får ett extra omslag av tunn genomskinlig plast, som är nästan omöjlig att få bort utan verktyg, som till exempel en vass kniv.
En vanlig tablettask, typ Läkerol, går inte att öppna i vissa lägen.
Sitter man på bio och blir sugen på en tablett, så missar man en stor del av filmens intrig. Istället tvingas man att koncentrera sig på att försöka hitta den tunna plastremsa som ska öppna omslagsplasten. Den är svår att hitta i dagsljus. I mörker finns det inte en chans. Till slut får man använda tänderna och bita sig in i asken.
Vad ska detta vara bra för? Finns det ett konsumentbehov av omslagsplast? Varje gång man har varit i butiken och handlat fylls sophinken av plast, omslagsplast som växer när det tas av, och man försöker trycka ihop det till en liten boll. Men så fort man släpper den lilla bollen får den oanade krafter och sväller upp till sin egen tredubbla volym.
Det finns förresten andra moderniteter som jag retar mig på.
Har du råkat ut för den moderna toalettpappershållaren på offentliga toaletter? En elegant designad väggmonterad plåtlåda med plats för två rullar. När den nedersta är slut, ramlar den översta ner ett steg och det är dags att stoppa in en ny.
Säkert rätt tänkt av formgivaren, om det bara fanns någon som fyllde på. När jag kommer, finns det alltid bara några decimeter kvar av den enda rullen i plåtlådan. Men häromdan hade jag tur. Var ute med Blondinen i bilen och hade en stund känt ett trängande behov av ett toalettbesök. Vad skulle jag göra? Vad fanns det för alternativ ute i Malmös södra förorter?
–Vi går in och tittar på en ny bil, sa jag, när jag såg en skylt längre fram på gatan. Där finns nog en kundtoalett!
Så vi kom in i en bilhall där det stod en stor amerikanare i förgrunden och jag kände att jag måste försöka uppfattas som en seriös kund, innan jag frågade efter toaletten. Så när det dök upp en säljare inledde jag samtalet med en fråga.
–Är den inte lite liten?
–Tja, den här storleken är ju den absolut vanligaste på en bil idag, sa säljaren.
–Jaha, sa jag. Men det är väl en V8:a?
–Nä, det är en V6-motor i den här modellen.
–Då får det vara, sa jag. Har ni en kundtoalett?
På toaletten fanns en väggmonterad elegant designad plåtlåda med två rullar.
Men när man skulle ha ut en bit papper, revs det sönder av plåtlådans konstruktion. Allt man fick tag i var en liten skrynklig sönderriven remsa.
Jag försökte gång på gång. Det var nog tyngden från den översta rullen som gjorde att den nedersta inte kunde rulla runt som en pappersrulle är tänkt att göra. Den segades fast och när jag drog i den lilla ändbiten jag kunde komma åt, sprack det ömtåliga papperet. Till slut stack jag in en kam i springan och petade sakta ut centimeter efter centimenter. Det tog lika lång tid som att få upp en Läkerolask med omslagsplast i biomörker. Men det fick duga.
Utanför, i bilhallen, försökte säljaren under tiden få Blondinen att inse att det räckte med en V6:a. Hon sa efteråt att hon inte hade en aning om vad han pratade om.
–V6, är inte det ett tuggummi? sa hon. Ett sånt där som är inplastat så att det är omöjligt att öppna asken om man inte har en kökskniv i närheten?
–Precis, sa jag.
     
(Först publicerat som kåseri i Hallandsposten, nov. 2012.)

torsdag 1 november 2012

Sista besöket i Vellinge.

Hur hamnade vi här är det ingen idé att jag utbrister.
Blondinen och jag har lovat Calle 5 och Maja 8 att de ska få träffa skelett och vampyrer, för det är ju den helgen då alla skelett och monster är ute bland vanligt folk och de flesta monstren bor i Vellinge utanför Malmö.
Här finns Vellingeblomman, ett köpcentrum för något så dekorativt och väldoftande som blommor och andra växter av alla de slag.
Men en gång om året lockar man hit kunder med hjälp av monster.
De finns i ett mörkt rum innanför svarta skynken och exakt vad de håller på med vet jag inte, för jag har helt enkelt aldrig tagit mig in bakom dessa skynken. Det är ju för barn. Inte kan en vuxen människa ha något nöje av att studera hur Vellingeblomman förhåller sig till monster. Och gör man inget besök bakom skynkena, så får man ändå se läskiga kläder med blodfläckar, löständer med sylvassa gaddar, vapen av olika slag, dödskallar i naturlig storlek och mycket annat fint, som man kan titta på medan barnbarnen gör ett besök bakom skynkena.
Men i år hände något oväntat: de ville inte ta sig in till monstervärlden.
–Vi har ju sett det. Vi behöver inte gå in. Ingen kan tvinga oss, sa 8-åringen. 5-åringen höll med.
Jaha, men det blev ju ändå en tripp till Vellinge. Och det finns ju så mycket annat att se på denna anläggning, vars område för P-platser växer för varje år.
Jultomten kommer hit redan i oktober. Och han kommer i tusentals.
Kunder kommer i tiotusentals. Det säljs förmodligen mer och mer julprylar här för varje år.
Besöker man anläggningen, och bara går förbi alla monstren, så hamnar man snart i en labyrint där det finns massor av möjligheter att gå i cirklar eller att hamna i återvändsgränder med samma trängsel hela tiden. Men vet snart inte var man är, man känner vanmakten ta tag i sig och runt omkring finns prylar av plast och glas, tygtrasor och träbitar, metaller och porslin och det är vansinniga julprydnader, juldekorationer, julserviser, julklappar, julglitter och man går och går tills man måste stanna och undra hur många gånger man har gått förbi stearinljusen eller julgranskulorna eller julljusstakarna och hur många gånger man har mött samma människor med samma stirrande frågande blickar.
Jag känner plötsligt ett behov av att besöka en toalett och vet att de finns under ett jättelikt ekipage med ett par renar som i förstenad version drar på en vagn där jultomten sitter och myser när han ser hur många köpsugna kunder som varje timme gör entré. Dit ska jag alltså ta mig på egen hand och sedan hitta Blondinen med småttingarna igen. Det låter omöjligt, men det är nödvändigt.
Och nu upptäcker jag ännu starkare hur Vellingeblomman har byggt upp sin köpmiljö på ett sätt som gör det omöjligt att förflytta sig mellan två punkter utan att ha sett allt. Allt!
Efter en stund lovar jag mig själv att aldrig mer åka hit.
Och jag inser att även om man inte går in bakom skynket, så hamnar man i det yttre helvetet som är mycket större och lika läskigt.
Eller ännu värre. Mycket värre.