söndag 29 november 2009

Stompin´ at The Savoy

Hade ingenting att göra, så jag tittade in på gamla Savoy för att se om där fanns några minnen kvar från den gamla ädla tiden. Det var då när Savoy i Malmö och Operakällaren i Stockholm låg i en klass för sig själva i krog-Sverige.
Man känner knappt igen sig idag. Men jag slog mig ner på en barstol och inandades det som var kvar av atmosfären.
Då började gamla minnen dyka upp. Som den gången jag var där på en flott middag med ett gäng från reklambyrån där jag jobbade. Vi hade bjudit ut några gubbar från en viktig kund. Hovmästarna bugade och servitörerna fjäskade som vanligt. Den pampiga matsalen var fullsatt, det glittrade och gnistrade från kristallglas och silverbestick, alla var uppklädda, det mumlades lagom högt och ibland hördes ett försynt skratt från något hörn.

Vi hade en nyanställd stockholmare på byrån. Han fick vara med på middagen för att komma in i gänget och för att se hur vi i Skåne tog hand om våra kunder. Och han ansträngde sig verkligen för att vara alla till lags och göra ett gott intryck. Så när han inte hörde riktigt vad en av våra gäster sa, eftersom nykomlingen hade en av våra egna gubbar mellan sig och den viktiga kunden, lutade han sig bakåt på stolen, så att frambenen släppte kontakten med golvet. Han fick då, tillfälligt, bättre kontakt med kunden bakom ryggen på sin kollega. Men han blev inte riktigt nöjd ändå och fortsatte att vippa stolen bakåt.
Ja, du fattar vad som hände, inte sant? Det small till rejält i Savoys matsal, när en av de pampiga stolarna välte baklänges i sällskap med en tung copywriter, som landade på sin egen rygg.
Savoy stannade liksom upp i kompakt tystnad, innan ett par diskreta servitörer i sina vita rockar, som fick dem att påminna om ambulanspersonal, var framme vid olyckan och med allvarliga miner rättade till situationen. De borstade av stockholmarens kavaj, han rodnade och stammade fram något som ingen förstod.

Men än var kvällen inte slut. Servitörerna kom in i rad med trancherad anka på avlånga silverfat och en av dem stannade vid vår vän från Stockholm, så att han blev den av alla runt bordet som först fick ta för sig av måltidens huvudrätt. Vår nyanställde tittade på fatet, log mot servitören, tog tag i besticken som låg klara för användning och satte gaffeln i ena ändan av den uppskurna ankan och höll emot med skeden i den andra ändan. Därefter lyfte han över alltihop, anka för sju-åtta personer, till sin tallrik. Denna räckte naturligtvis inte till. Bitarna vecklade ut sig som en tappad kortlek, fortsatte ut över tallrikskanten i alla väderstreck och några hamnade så klart på den vita linneduken. Servitören trodde inte sina ögon, men behöll fattningen medan alla vi runt bordet tyst stirrade.
–Ojdå, sa servitören diskret. Nu räcker det visst inte till de andra...

Jag mindes detta hur tydligt som helst, trots att det var längesedan det hände.
Nu satt jag här och väntade på att något annat skulle hända. Men det var bara jag som satt här, tills det kom in en man som jag varken kände eller hade sett förut. Han satte sig bredvid mig vid bardisken och beställde 4 cl Gammeldansk, en dryck som framför allt intas av medlemmarna i Gammeldanskens vänner. De träffas, såvitt jag vet, i ett enda syfte, nämligen att dricka något som smakar klister. Mannen bredvid mig kanske var medlem? Jag tänkte precis fråga honom, men hann inte förrän han istället tog till orda.
–Savoy är inte som förr, sa han och tittade på mig för att få medhåll.
–Nä, sa jag. Inte är det som på Lendrops tid. Matsalen får ju inte en behålla sitt gamla fina namn.
–Det här var ju ett ställe med stil en gång i tiden, sa manne. Där borta satt Sten Broman och pratade med Piraten. Det var klass på gästerna. Maten var obeskrivlig. Här fanns smörgåsnissar och en hel armé av välklädda servitörer. Och flera hovmästare som var artigheten själv...
–Ja, sen hände något. Det skulle visst bli ett Café Opera med discokula i taket och VIP-kort för speciella gäster...
–Tala inte om det, sa han med en suck. Och jag tror jag vet när det började gå utför. Jag satt här en kväll på den gamla fina tiden. Och därborta hade det bänkat sig ett stort middagssällskap vi ett långbord. Och tro det eller ej – plötsligt ser jag en ung man som vippar sin stol så långt bakåt att den till slut välter baklänges med en duns som hörde i hela matsalen! Och där ligger han på golvet, raklång och alldeles vit i ansiktet. Då tänkte jag att nu släpper de för bövelen in vilka som helst här på vår fina gamla krog...

Jag skakade medlidsamt på huvudet, men nämnde inget om ankan.
Vi satt en stund och resonerade om tidens förfall.
Men det hände ingenting och jag fick inget att skriva om.

torsdag 26 november 2009

Nästan alla hette Preben

Första gången jag var på Jernbanecafeet, det var före brotiden, kom jag från andra hållet.
Jag hade varit med en fotograf långt inne på Vesterbro för att hitta det farliga Köpenhamn. Det farligaste vi mötte var en full grönländska, som försökte hindra oss för att komma in på ett café. Hon vevade med armarna som en boxare, men jag blev inte ens måttligt rädd. Hon gick i flugvikt, min matchvikt är lätt tungvikt.
Och fotografen blev mer skrämd av en stor dansk, som kom fram till oss och sa att "här är det inte någon bra idé att komma in med en kamera". Det var ändå bara ett vanligt grönländsk café. Vad har de för sig där, egentligen?
Efter några sådan äventyr långt inne på Vesterbro, drog vi oss tillbaka mot Hovedbanegården.
Det var då vi hittade Jernbanecaféet. Och det som drog oss in, var den ovanligt snygga neonskylten. "ØL" lyste det i eldrött. Verkligen en vacker skylt. Enkel estetik på hög nivå. För säkerhets skull kompletterades uppgiften om att det fanns öl i huset med ordet "BIER" tätt under. Ingen behövde tveka om vad som fanns bakom dörren.
Vi gick naturligtvis och upptäckte det som egentligen inte finns: det danska gemytet.
Här fanns det. Jag kollade flera gånger med nya besök. Det fanns där. Hvergang.
Jernbanecaféet var som en scen i en dansk film, där danska skådespelare är regisserade att uppträda som glada gamänger med ett djupt inre liv.
Hit kom brevbäraren i sin illröda uniform efter dagens postrunda och han kände de flesta närvarande.
–Hej Preben! ropade han och nästan alla hette Preben, för nästan alla hejade tillbaka.
Här kunde man hitta en filosof som satt och mumlade för sig själv utan att någon lade sig i. Kanske var han inte en filosof, kanske var han bara en skäggig man som hade druckit något mera än vad han tålde och som diskuterade med sig själv om han skulle sitta kvar eller promenera hem. Alltså en uppgörelse mellan honom och ham selv.
På Jernbanecaféet kunde man dessutom fortfarande höra en jukebox spela låtar med Otto Brandenburg.
Och ibland hade man musikaften med självutnämnda artister, som aldrig hade fått beträda en riktig scen. Här underhöll de en tacksam publik med danska visor som alla danskar känner till.
En man utklädd till kvinna hade med sig en tjock notbok och valde oavbrutet vilken visa han/hon skulle sjunga nästa gång det blev hans/hennes tur. Orkestern bestod av en pianist och en man som slog takten på ett minimalt trumset. Mellan varven sjön pianisten själv en visa och han klarade det varje gång utan att lägga ifrån sig sin rykande pipa, som dinglade i ena mungipan.
Till Jernebancaféet kom gamla och unga, kvinnor och män och fler och fler svenskar. Från att ha legat lite bakom Köpenhamns turiststråk, när alla turister kom med flygbåt till Nyhavn, hamnade caféet plötsligt strategiskt helt rätt, då alla turister istället kom med tåg till Hovedbanegården. Då kunde man gå ut genom bakdörren på den stora stationshallen och direkt ta sikte mot skylten "ØL" på andra sidan gatan. Och man kom in i en genuin miljö, där det rådde en gemenskap som jag aldrig har hittat någon annanstans i Köpenhamn eller i hela Danmark.
Men vad händer då?
Jo, ägarna får för sig att renovera hela stället, snygga till det, modernisera...
Jag trodde inte det var sant när jag såg byggnadsställningarna runt hela fasaden för ett par år sedan.
Jag gick inte in. Och jag har inte varit där sedan heller.
Jag föredrar att ha min gamla lyckliga bild av hur Jernbanecaféet såg ut och fungerade på den tiden då nästan alla som var där hette Preben.

måndag 23 november 2009

Finns det för mycket musik?

Svaret är "Ja, det gör det!"
Eller, nej.
Det är ju för lite tid som är problemet.
Tiden ska ju räcka till så mycket. Bio, TV, fotboll, krogen, puben, resor, jobb, motion, internet, mer jobb, barnpassning, familjen, korsord, vänner, böcker, tidningar, nya CD-skivor och gamla plattor i samlingen.
Är det fler än jag som inte hinner med?
Eller har jag rätt när jag påstår att tiden blir kortare och kortare?
Förr, för bara ett par år sedan, hade jag järnkoll på min favoritmusik. Jag skaffade alla nya plattor så fort de kom ut, jag lyssnade på allt och jag sorterade in alla nyheter på rätt plats i hyllorna. Jag visste precis var allt fanns.
Nu är hyllorna fulla och jag lägger alla nya CD-album jag köper i högar ovanpå varandra "tills vidare". Som om jag väntar på ett mirakel som gör hyllorna töjbara till dubbel kapacitet.
Men trots att jag skaffar nytt, så börjar min järnkoll att rosta. Det känns inte längre möjligt att hålla reda på allt. Runt CD-spelaren växer högarna ändå, men jag vet inte alltid, som innan, vilken dag det ska komma ut en ny Willie Nelson och jag vet inte längre hur många nya plattor han släpper på ett år.
Nu ligger Nisse Hellbergs nya i en hög, förmodligen den som toppas av Jerry Lee Lewis, och i högen bredvid ligger Thelonoius Monk överst och en bit ner ska det finnas en ny Willie Nelson, som nog inte är hans allra senaste. Vad ska jag spela? Det finns ju några högar till, alla lika välfyllda och välmixade. När ska jag ha tid att välja och vraka? I morse spelade jag en låt från Nisse H:s senaste, medan jag tog på mig ytterkläderna. Det blir nog det enda jag hinner spela idag. Den var bra.
Visserligen har jag radion på medan jag jobbar. Men svenska radiostationer har inget riktigt "format" som det heter i branschen och blandningen av musik blir därför ofta oaptitlig. Blir jag inte förbannad för det, så blir jag det för att de sällan säger vilken låt de precis har spelat. Man sätter på radion mitt i en kanonlåt och vill veta vad det är! Men tjänstgörande röst tänker inte på att man sitter där och väntar på svaret och babblar på om något helt annat. Vädret till exempel.
Och sätter jag igång mina Spotifylistor, så kommer det så mycket bra musik att jag inte kan jobba, jag måste lyssna. Vem kan jobba när Delbert McClinton sjunger? Eller Jimmy LaFave? Buddy Miller, Tish Hinojosa, Willie... Doug Sahm... Det finns många som får mig att sluta jobba och bara lyssna.
Men det känns fel att inte hinna med högarna där hemma. Tid för högar finns inte.
Och ändå sägs det att CD-produktionen minskar och att folk köper färre och färre plattor. Till slut dör CD-skivan, sägs det.
Var ska musiken ta vägen om det inte finns CD-skivor? Vad kommer det att finnas för någonting att ladda ner från nätet, om det inte finns musik att sno från CD-skivor?
Kanske får man då mer tid över för sin gamla skivsamling? Kanske kan man som pensionär sätta av några timmar varje dag för avlyssning av det man köpte en gång i tiden? Man skriver in i sin planner "Music time" varje kväll kl 20–23. Och så rättar man sig efter det.
Tiden kanske finns, om man har reserverat den?
Om det inte visas något bra på TV, förstås.
(Kåseriet har i delvis annan form tidigare publicerats på rootsy.nu)

onsdag 18 november 2009

Min sämsta bil

En gång i tiden var man nygift och behövde en praktisk och användbar bil för akuta och kommande behov. Istället blev det en tvåsitsig vit cab.
En bilkunnig kompis hade totalrenoverat denna franska lilla skönhet. Och honom brukade man kunna lita på, så när han sa sitt pris, gick jag till banken. När bilen var betald, lade jag i ettan och gjorde en rivstart på kompisens gårdsplan. Han skrek någonting efter mig och Blondinen och jag tyckte det låt som nåt á la "Tänk nu på att det INTE är en sportbil!!!"
Nä, 28 hästar under huven var kanske inte något att skryta med. Men motorn var ju i alla fall nyrenoverad.
Egentligen var det nog en tjejbil. Lill-Babs hade haft en exakt likadan, det hade jag sett i Bildjournalen. Men grabbar ville nog hellre ha en MG eller en Austin Healy. Inte en Renault Floride.
Men nu hade man en cab. Det fanns en hard top också, så att man kunde vinterbona åket när säsongen för öppet tak var över.
Sköna sommarkvällar var det angenämt att parkera vid kön till Gustafs korvkiosk med suffletten nertryckt i ett fack och studera alla avundsjuka blickar.
En vit cab med röd skinnimitation i stolarna var en vacker syn i skenet från neon och gatlyktor. Man åt sin Specialare långsamt för att få behålla de avundsjuka blickarna så länge som möjlligt. En och annan kompis kom fram och hejade och tyckte att det var en snygg kärra.
"Den ser ju alldeles ny ut!" var det någon som sa. Och då pös man.

Det finns inget mer retligt ljud än ljudet från en bilmotor som inte vill starta. Speciellt om ljudet kommer från en bilmotor som man själv äger.
Står man dessutom vid en lång kö en skön sommarkvälll, då förändras avundsjuka blickar till hånfulla skratt.
Bilfan gick inte att få igång. Allt den sa var "Äwawawawawawawawäwawawaa" om och om igen, varje gång jag vred om nyckeln. Efter åtskilliga försök gick jag ur bilen och öppnade motorhuven där bak. Detta var ju en fransk bil med svansmotor och då ska så klart motorn finnas där bak. Jodå, det gjorde den. Jag undrade bara varför jag stod där bakom bilen och tittade på en motor. Kön studerade mig med stort intresse, det ropades goda råd som "Sparka den jävelen!" och "Har du ingen vev, hahahaha!". Men allt jag såg var en massa obegripliga prylar, sladdar och slangar. En helt vanlig 28-hästars motor alltså. Skit i förgasaren, kanske? Jadå, varför inte? Och vad gör man då? Eller dålig kontakt nånstans? Tänkbart. Men var? Och hur?
Kunde man inte putta igång den? Men vem i korvkön skulle anmäla sig frivilligt? Kunde man ringa bärgningsbil sent på kvällen...? Jag kliade mig i huvudet.
Då fick jag syn på något oväntat. Längst in i motorrummet fanns faktiskt en vev, snyggt monterad med enkla klämmor. Bara att rycka loss!
En gammaldags hederlig vev! Man kunde faktiskt veva igång fanskapet!

Jag kommenderade Blondinen, som hade suttit tyst på sin stol med armarna i kors, att byta plats, lägga spaken i nollan, vrida på strömmen och vara beredd på vad som helst.
Jag stack in veven i ett hål där bak och började veva.
Och motorn hostade till, skakade lite och började brumma som en 28-hästars motor ska brumma. Den var igång!
Jag tog loss veven, placerade den i klämhållarna, slängde igen motorhuven, bad Blondinen att flytta tillbaka till passagerarsstolen, gjorde ett hopp över förardörren ned på sätet, petade in ettan, släppte upp kopplingen – och fick motorstopp.
Hela kön applåderade.

Underhållning i korvkö var något nytt. Publiken var nöjd och applåderade en gång till när jag gjorde om vevtricket och lyckades komma iväg utan ett nytt motorstopp.

Ett par veckor senare gav vi oss iväg på en liten semestertripp till norra Tyskland.
Efter ett motorstopp två mil efter starten, två olika verkstadsbesök i Roskilde och ett slutligt motorhaveri i Fredericia på Jylland, avbröt vi planerna på Tyskland, mest beroende på att reskassan redan var tom. Men vi fick besöka en verkstad till, i Odense, och var nu rejält trötta på Floriden. Stämningen var liksom i botten.
Och på Själland började det ösregna så att vi trodde att tygtaket skulle brista. När jag då satte igång vindrutetorkaren for vänster torkare ut i naturen. Jag fick resten av resan sitta och titta ut genom rutans högra del, där det fortfarande fanns en torkare som fungerade.

Jag berättade om resan för min kompis, som hade renoverat bilen och sålt den till mig. Han erbjöd sig att köpa tillbaka den omedelbart.
Men vi behöll den.
För den var ju så trevlig att sitta i vid korvkiosken under sköna sommarkvällar. Att den fortsatte att krångla varje vecka och ständigt gav oss nya utgifter, det var smällar man fick ta.
Vi behöll den sämsta bil jag har haft ända tills sommaren därpå. Då skaffade vi den där praktiska och användbara kombin som vi egentligen hade behövt hela tiden.

lördag 14 november 2009

Är en minut fortfarande 60 sekunder?

Tiden går bara fortare och fortare.
Varje fredag säger man att det är helt omöjligt att det har gått en hel vecka sedan förra fredagen. Det var ju Idol på TV för bara några dagar sedan!
En vecka säger sviiiiisch och så är den passerad på nolltid. Ett år tar slut efter bara några månader. Sviiiiiiisch!
Vad är det som händer?
Tänk när man gick i skolan! En hösttermin varade i en evighet. Julen fanns nånstans långt borta i framtiden. Ofattbart långt borta. hel
En lektion varade i fyra-fem timmar. Och rasterna var också långa, vi hann spela en hel match på Brunnskersskolans grusplan innan det ringde in igen.
Hemma skulle man läxa läxor i sju-åtta timmar eller ägna sig åt mattetal som tog ännu längre tid att räkna ut.
Det var alltid en evighet till söndagarna, då man fick gå på matiné och se Tarzan eller något ännu bättre från Sherwoodskogarna eller vilda västern. Att gå hemifrån till biografen några kvarter bort, det tog timmar. Sen skulle man stå i kön till biljettluckan, det tog en timme till.
Antagligen hade varje månad 60 dagar. Nu går det undan: 15 dagar har november, april, juni och september, februari en allen har 13, alla de övriga 16. Den nya ramsan rimmar inte, men den verkar stämma med verkligheten.
För inte alls så längesedan skrevs allt viktigt med hjälp av skrivmaskiner. Ibland kunde det ta flera dagar att få fram ett viktigt dokument i slutgiltigt skick, för tryckte man ner fel knapp, då fick man börja om från början. En modern lösning för att slippa detta arbete blev verklighet när Tippex kom som en räddande ängel. Men behövde man t ex kasta om textstycken eller lägga till något viktigt, då var det bara att plocka fram ett nytt papper, fösa in det i maskinen och ta om alltihop från början.
Sen kom ordbehandlarna och det var nog då tiden började skena. Datorerna gjorde jobb på några timmar – jobb som tog veckor tidigare.
Tiden blev svårare och svårare att hantera. Ingen har koll på tiden.
–Oj, är klockan redan så mycket? är en replik som man hör dagligen.
Man hör sällan någon som säger att "vi har gott om tid".
När jag gick på Läroverket, varade varje tysklektion längre och längre, timme efter timme, tills den kändes som om den inte hade något slut. Och ändå lärde man sig ingenting.
Hur länge låg man i lumpen? Det var i åratal.
Och tänk så länge det dröjde innan man kunde ta körkort och köpa sin första bil. Eller handla på Systembolaget för första gången. Eller beställa sin första rom och cola i baren på Grand Hotel.
Tiden kröp fram i maklig takt, det var bara att vänta.
Nu är det andra tider och ingen tycks kunna göra något åt saken.
Julen börjar i slutet av oktober och sen är det ett nytt år som varar i några månader.
Jag vet inte vad klockan är, men just nu hinner jag inte skriva mer.

tisdag 10 november 2009

Ska man åka till Liverpool?

Ja, varför reser man till Liverpool på 2000-talet?
Senast jag var där fanns det en enda uteservering och det var McDonalds på Lord Street, som hade ställt ut tre bord på trottoaren.
Detta måste tyda på att det regnar så mycket och ofta i Liverpool, att ingen frågar efter att få sitta utomhus för att fika eller äta.
Men många reser hit ändå. Och upptäcker att det är en behändig stad. Man kan ta sig fram i cityområdet till fots och överblicka det mesta. Det är bara om man vill komma till Hope Street, där det finns några bra krogar, som det kan behövas en taxi.
De flesta som reser hit gör det förmodligen av fyra skäl: George, Paul, Ringo och John. Man vill, som jag, se om det finns några spår kvar av världens genom tidernas största popband. Och man vill kanske gotta sig åt musiklivet i stan? Här måste väl ha vuxit fram en levande popkultur i Beatles fotspår, med massvis av klubbar och barer med levande musik?
Glöm detta. Musiklivet, när jag var där, bestod av fyra 60-åriga gubbar som spelade på The Cavern Pub. De kallade sig Scallywag och var ganska OK, men jag hade ju väntat mig mycket mer.
The Cavern Pub är inte ens rätt källarbar. Gamla Cavern låg tvärs över Mathew Street och har renoverats för att se ut som den gjorde 1963. Någon musik fanns där inte, så länge jag var kvar i stan. Puben var öppen, men den legendariska scenen, stor som tre telefonkiosker, låg öde.
Nere vid Merseyfloden i chica Albert Dock, finns ett slags museum som heter The Beatles Story. Här får man gå runt med lurar i öronen, se TV-inslag från förr, titta på John Lennons glasögon i en monter och massor av annat kul.
Men den största Beatles-attraktionen i stan är The Magical Mystery Tour, där man åker runt i en buss och guidas av en polare till Paul McCartney. I alla fall sa han att de var gamla kompisar och att Paul alltid ringer upp honom när han är i stan. Vi åker på Penny Lane, passerar husen där de fyra växte upp, vi får ta en titt in på Strawberry Fields och vi träffar en gammal dam som har ett hus bredvid Pauls barndomshem. –Han brukade sitta bakom häcken på min tomt och pussa sina flickvänner, sa hon.
Blondinen och jag bodde på Adelphi Hotel, som en gång i tiden var lika fint, storslaget och glittrande som Titanic. Nu påminner det mest om ett gigantiskt Fawlty Towers. Värst är det i frukostmatsalen, där tjänstgörande hovmästare, i för långa byxor och för kort väst, gömmer ansiktet bakom en meny i A4-format varje gång en gäst klagar över att allt är slut på buffén. Och det är det hela tiden. Ingenting fungerar på rummet heller. TV:n har fyra kanaler med en hoppande grovkornig bild, radion går inte alls och duschstrålen är omöjlig att rikta dit man vill ha den.
Hotellet är verkligen enormt – en morgon möter vi en joggare i full fart i korridoren.
Men det ligger bra, nära alla de stora gågatorna med nya, moderna shoppinggallerior. Och här är liv och rörelse tills alla butiker stänger klockan 18. Då dör hela cityområdet och man får leta upp en pub om man vill träffa på folk.
När man kommer hem tycker man att Malmö är en storstad. Men det är ändå kul att ha varit i Liverpool.

lördag 7 november 2009

Vinexperten

När jag dricker ett glas vin då och då, brukar jag konstatera om det är surt, gott eller jättegott och jag blir mer och mer förundrad över alla dessa vinexperter, som kan skriva hela böcker om vin och beskriva hundratals olika sorter med väl valda adjektiv.
Ibland har jag hamnat i en vinguide, t ex från Allt om mat, och jag undrar hur dom orkar.
På över 200 sidor lyckas man bulla upp massor av olika omdömen och betyg på flaska efter flaska. Det är onekligen fantasieggande att läsa, speciellt när det gäller viner som experterna inte vill rekommendera. Sak samma som Idol-juryn, alltså. När de är elaka är de roligast att lyssna på. Experternas beskrivning av ett överkryssat vin är rena underhållningen.
Ett för mig oprövat vin, Paul Massons California Red, fick epitetet "Stor doft av svinstia" härom året. Ett spanskt vin doftar "våt cement i glaset", ett annat spanskt märke var "lika nödvändigt som en spik i foten". Och ett bulgariskt vin "doftar lätt av Wonderbaumm".
Ibland förstår jag inte riktigt vad de menar. Hur tolkar man t ex omdömet "hade smaken varit kortare hade den gått baklänges" eller "doft av döende julgran"? Lika svårt är det att tolka hur ett kroatiskt vin smakar: "En korsning mellan rakvatten och svartsoppa".
Och ett chilenskt vin "doftar cykelverkstad". Sveriges mest sålda rödvin doftar som "en blandning av jordgubbssylt och myrstack". Men det jag blir mest nyfiken på är ett vin från Portugal, som kostar 392:- flaskan och är "graciöst som en flodhäst på land".
Fler betyg: "Graciöst som en muskelbyggare, finstämd som en stenkross." "Doftar kemtvätt, smakar soja." "Bleckig och sötfruktig med charmen hos en bärfis." Ursäkta, men jag vet inte vad en bärfis är för något?
Själv gillar jag några röda viner, som jag brukar köpa regelbundet samtidigt som jag provar nya. Länge har jag njutit av kalifornska Turning Leaf Zinfandel, som jag tycker är jättegott. Smakar som en tur i en Cadillac med bra musik i stereon, skulle jag kunna uttrycka det. Detta vin har också kommenterats av gäster, som har smakat det för första gången. De vill titta på etiketten för att komma ihåg vad det heter. Och de blir förvånade när jag talar om vad det kostar. Vad säger då experterna? Jo, det placeras under "Ej prisvärda" och får omdömet "Hyggligt hantverk, men doftar och smakar söt rödbetssoppa".
Jag skulle vilja betygsätta denna vinexpert ungefär så här: "Lika trovärdig som en enögd snok utan luktsinne; sur som en polsk insjö". Fattar du?

måndag 2 november 2009

Är du också hypokondriker?

Häromdagen nådde jag kulmen på årets hypokondriska anfall.
Tittar man bakåt på min meritlista över allvarliga sjukdomssymptom, så hittar man flera intressanta behov av akuta läkarbesök. Samtliga dessa besök har slutat på samma sätt.
–Du är frisk, säger en vitklädd kvinna eller man. Ta det bara lugnt, så försvinner besvären av sig själva.

Mest är det hjärtat som har krånglat. Det var det nu också.
Det kändes inga smärtor, typ infarkt. Men rätt som det var, började det dunka oroväckande i bröstet. Istället för att ticka på med sitt normala omärkbara dunk-dunk-dunk, ångade pumpen fram med DUNK-DUNK-DUNK.
Jag tänkte först att det skulle försvinna av sig självt och nämnde inget för frun.
Tappert kämpade jag med DUNKET, som var både tröttsamt och obehagligt. Och kändes det inte lite oregelbundet också?

Det måste naturligtvis vara ett allvarligt fel, om det inte försvann av sig självt. Så det var svårt att koncentrera sig på något annat. Vaknade mitt i natten och konstaterade att det DUNKADE då också.

Efter fyra dagar var jag så säker på att jag behövde akut vård, att jag berättade för frun om mina problem.
–Det dunkar som fan här inne, sa jag. Har du haft nåt liknande?
–Nä... Ska vi åka in till akuten? sa hon. Du ser blek ut!
–Äsch, dom kan väl inte göra nåt ändå?

Vi ringde Sjukvårdsupplysningen och talade med en tjej, som tyckte det var bäst att jag åkte in till akuten.

I luckan satt en ung tjej som presenterade sig som sjuksköterska. Hon ville att jag skulle berätta och ställde sedan en rad frågor. Därefter fick vi sitta i ett väntrum och jag kände plötsligt hur hungrig jag var.
–Vi hann ju inte äta innan vi stack. Tänk om jag måste stanna här i natt?! Har dom mat?
Innan jag fick veta något om detta, blev jag uppropad av en annan sköterska, som ville att jag skulle följa med henne in på en mottagning. Där fick jag ligga på en säng i ett rum som delades upp med hjälp av tunna, gula tygdraperier. Man hörde allt som sas bakom draperierna, så medan jag låg och väntade på något lyssnade jag på en äldre dam som beskrev sina smärtor i hjärttrakten. Mitt i denna utläggning sköt en snygg sköterska undan draperiet och kom in i mitt lilla kyffe. Hon ville att jag skulle ta av mig mina tröjor och fick då syn på min t-shirt som jag har fått av The Buckaroos och som har texten "Helt OK" tvärs över bröstet.
–Så bra! sa hon. Men jag tar nog ett EKG i alla fall! Och sås klistrade hon mig full med blåa gummilappar som hade kontakter avsedda för en hel hop elkablar. Hon tog också blodtrycket och sa att det var normalt.
–Men EKG:et? undrade jag, för hon såg lite bekymrad ut när hon ögnade resultatet.
–Jag ska ge de här uppgifterna till en läkare nu, sa hon, så får han komma hit och tala med dig, när han har tittat. EKG:et ser fint ut, tillade hon och försvann genom det gula draperiet.

På andra sidan draperiet rullades in en patient som skrek av smärta. Han ylade på hjälp och fick sköterskor att springa av och an och vad de än kom med, så skrek mannen på ett hest och teatraliskt sätt, så man undrade om han han höll på att dö. Han verkade påverkad av vad som helst.
–Har vi tagit blindtarmen på dig? undrade en sköterska.
–Ja, skrek mannen. 1979!!!
–Har du tagit något idag? Av ditt missbruk, alltså? frågade en annan sköterska.
–Neeeej!! Aaaajjj! skrek mannen.

Den snygga sköterskan kom tillbaka och log.
–Doktorn behöver inte komma hit och han säger att du kan åka hem! sa hon. Det är inget fel på hjärtat. Besväret går över om du inte tänker så mycket på det. Du är helt OK!

Så vi tog oss hem igen och redan innan vi var framme kändes allt normalt.
Vi stannade och köpte ett par pizzor, för vi var ju hungriga.
Och vi tänkte att nu dröjer det till nästa höst innan det blir ett liknande akut läge.

Är du hypokondriker, så vet du.