Stompin´ at The Savoy

Hade ingenting att göra, så jag tittade in på gamla Savoy för att se om där fanns några minnen kvar från den gamla ädla tiden. Det var då när Savoy i Malmö och Operakällaren i Stockholm låg i en klass för sig själva i krog-Sverige.
Man känner knappt igen sig idag. Men jag slog mig ner på en barstol och inandades det som var kvar av atmosfären.
Då började gamla minnen dyka upp. Som den gången jag var där på en flott middag med ett gäng från reklambyrån där jag jobbade. Vi hade bjudit ut några gubbar från en viktig kund. Hovmästarna bugade och servitörerna fjäskade som vanligt. Den pampiga matsalen var fullsatt, det glittrade och gnistrade från kristallglas och silverbestick, alla var uppklädda, det mumlades lagom högt och ibland hördes ett försynt skratt från något hörn.

Vi hade en nyanställd stockholmare på byrån. Han fick vara med på middagen för att komma in i gänget och för att se hur vi i Skåne tog hand om våra kunder. Och han ansträngde sig verkligen för att vara alla till lags och göra ett gott intryck. Så när han inte hörde riktigt vad en av våra gäster sa, eftersom nykomlingen hade en av våra egna gubbar mellan sig och den viktiga kunden, lutade han sig bakåt på stolen, så att frambenen släppte kontakten med golvet. Han fick då, tillfälligt, bättre kontakt med kunden bakom ryggen på sin kollega. Men han blev inte riktigt nöjd ändå och fortsatte att vippa stolen bakåt.
Ja, du fattar vad som hände, inte sant? Det small till rejält i Savoys matsal, när en av de pampiga stolarna välte baklänges i sällskap med en tung copywriter, som landade på sin egen rygg.
Savoy stannade liksom upp i kompakt tystnad, innan ett par diskreta servitörer i sina vita rockar, som fick dem att påminna om ambulanspersonal, var framme vid olyckan och med allvarliga miner rättade till situationen. De borstade av stockholmarens kavaj, han rodnade och stammade fram något som ingen förstod.

Men än var kvällen inte slut. Servitörerna kom in i rad med trancherad anka på avlånga silverfat och en av dem stannade vid vår vän från Stockholm, så att han blev den av alla runt bordet som först fick ta för sig av måltidens huvudrätt. Vår nyanställde tittade på fatet, log mot servitören, tog tag i besticken som låg klara för användning och satte gaffeln i ena ändan av den uppskurna ankan och höll emot med skeden i den andra ändan. Därefter lyfte han över alltihop, anka för sju-åtta personer, till sin tallrik. Denna räckte naturligtvis inte till. Bitarna vecklade ut sig som en tappad kortlek, fortsatte ut över tallrikskanten i alla väderstreck och några hamnade så klart på den vita linneduken. Servitören trodde inte sina ögon, men behöll fattningen medan alla vi runt bordet tyst stirrade.
–Ojdå, sa servitören diskret. Nu räcker det visst inte till de andra...

Jag mindes detta hur tydligt som helst, trots att det var längesedan det hände.
Nu satt jag här och väntade på att något annat skulle hända. Men det var bara jag som satt här, tills det kom in en man som jag varken kände eller hade sett förut. Han satte sig bredvid mig vid bardisken och beställde 4 cl Gammeldansk, en dryck som framför allt intas av medlemmarna i Gammeldanskens vänner. De träffas, såvitt jag vet, i ett enda syfte, nämligen att dricka något som smakar klister. Mannen bredvid mig kanske var medlem? Jag tänkte precis fråga honom, men hann inte förrän han istället tog till orda.
–Savoy är inte som förr, sa han och tittade på mig för att få medhåll.
–Nä, sa jag. Inte är det som på Lendrops tid. Matsalen får ju inte en behålla sitt gamla fina namn.
–Det här var ju ett ställe med stil en gång i tiden, sa manne. Där borta satt Sten Broman och pratade med Piraten. Det var klass på gästerna. Maten var obeskrivlig. Här fanns smörgåsnissar och en hel armé av välklädda servitörer. Och flera hovmästare som var artigheten själv...
–Ja, sen hände något. Det skulle visst bli ett Café Opera med discokula i taket och VIP-kort för speciella gäster...
–Tala inte om det, sa han med en suck. Och jag tror jag vet när det började gå utför. Jag satt här en kväll på den gamla fina tiden. Och därborta hade det bänkat sig ett stort middagssällskap vi ett långbord. Och tro det eller ej – plötsligt ser jag en ung man som vippar sin stol så långt bakåt att den till slut välter baklänges med en duns som hörde i hela matsalen! Och där ligger han på golvet, raklång och alldeles vit i ansiktet. Då tänkte jag att nu släpper de för bövelen in vilka som helst här på vår fina gamla krog...

Jag skakade medlidsamt på huvudet, men nämnde inget om ankan.
Vi satt en stund och resonerade om tidens förfall.
Men det hände ingenting och jag fick inget att skriva om.