Nästan alla hette Preben

Första gången jag var på Jernbanecafeet, det var före brotiden, kom jag från andra hållet.
Jag hade varit med en fotograf långt inne på Vesterbro för att hitta det farliga Köpenhamn. Det farligaste vi mötte var en full grönländska, som försökte hindra oss för att komma in på ett café. Hon vevade med armarna som en boxare, men jag blev inte ens måttligt rädd. Hon gick i flugvikt, min matchvikt är lätt tungvikt.
Och fotografen blev mer skrämd av en stor dansk, som kom fram till oss och sa att "här är det inte någon bra idé att komma in med en kamera". Det var ändå bara ett vanligt grönländsk café. Vad har de för sig där, egentligen?
Efter några sådan äventyr långt inne på Vesterbro, drog vi oss tillbaka mot Hovedbanegården.
Det var då vi hittade Jernbanecaféet. Och det som drog oss in, var den ovanligt snygga neonskylten. "ØL" lyste det i eldrött. Verkligen en vacker skylt. Enkel estetik på hög nivå. För säkerhets skull kompletterades uppgiften om att det fanns öl i huset med ordet "BIER" tätt under. Ingen behövde tveka om vad som fanns bakom dörren.
Vi gick naturligtvis och upptäckte det som egentligen inte finns: det danska gemytet.
Här fanns det. Jag kollade flera gånger med nya besök. Det fanns där. Hvergang.
Jernbanecaféet var som en scen i en dansk film, där danska skådespelare är regisserade att uppträda som glada gamänger med ett djupt inre liv.
Hit kom brevbäraren i sin illröda uniform efter dagens postrunda och han kände de flesta närvarande.
–Hej Preben! ropade han och nästan alla hette Preben, för nästan alla hejade tillbaka.
Här kunde man hitta en filosof som satt och mumlade för sig själv utan att någon lade sig i. Kanske var han inte en filosof, kanske var han bara en skäggig man som hade druckit något mera än vad han tålde och som diskuterade med sig själv om han skulle sitta kvar eller promenera hem. Alltså en uppgörelse mellan honom och ham selv.
På Jernbanecaféet kunde man dessutom fortfarande höra en jukebox spela låtar med Otto Brandenburg.
Och ibland hade man musikaften med självutnämnda artister, som aldrig hade fått beträda en riktig scen. Här underhöll de en tacksam publik med danska visor som alla danskar känner till.
En man utklädd till kvinna hade med sig en tjock notbok och valde oavbrutet vilken visa han/hon skulle sjunga nästa gång det blev hans/hennes tur. Orkestern bestod av en pianist och en man som slog takten på ett minimalt trumset. Mellan varven sjön pianisten själv en visa och han klarade det varje gång utan att lägga ifrån sig sin rykande pipa, som dinglade i ena mungipan.
Till Jernebancaféet kom gamla och unga, kvinnor och män och fler och fler svenskar. Från att ha legat lite bakom Köpenhamns turiststråk, när alla turister kom med flygbåt till Nyhavn, hamnade caféet plötsligt strategiskt helt rätt, då alla turister istället kom med tåg till Hovedbanegården. Då kunde man gå ut genom bakdörren på den stora stationshallen och direkt ta sikte mot skylten "ØL" på andra sidan gatan. Och man kom in i en genuin miljö, där det rådde en gemenskap som jag aldrig har hittat någon annanstans i Köpenhamn eller i hela Danmark.
Men vad händer då?
Jo, ägarna får för sig att renovera hela stället, snygga till det, modernisera...
Jag trodde inte det var sant när jag såg byggnadsställningarna runt hela fasaden för ett par år sedan.
Jag gick inte in. Och jag har inte varit där sedan heller.
Jag föredrar att ha min gamla lyckliga bild av hur Jernbanecaféet såg ut och fungerade på den tiden då nästan alla som var där hette Preben.