Finns det för mycket musik?

Svaret är "Ja, det gör det!"
Eller, nej.
Det är ju för lite tid som är problemet.
Tiden ska ju räcka till så mycket. Bio, TV, fotboll, krogen, puben, resor, jobb, motion, internet, mer jobb, barnpassning, familjen, korsord, vänner, böcker, tidningar, nya CD-skivor och gamla plattor i samlingen.
Är det fler än jag som inte hinner med?
Eller har jag rätt när jag påstår att tiden blir kortare och kortare?
Förr, för bara ett par år sedan, hade jag järnkoll på min favoritmusik. Jag skaffade alla nya plattor så fort de kom ut, jag lyssnade på allt och jag sorterade in alla nyheter på rätt plats i hyllorna. Jag visste precis var allt fanns.
Nu är hyllorna fulla och jag lägger alla nya CD-album jag köper i högar ovanpå varandra "tills vidare". Som om jag väntar på ett mirakel som gör hyllorna töjbara till dubbel kapacitet.
Men trots att jag skaffar nytt, så börjar min järnkoll att rosta. Det känns inte längre möjligt att hålla reda på allt. Runt CD-spelaren växer högarna ändå, men jag vet inte alltid, som innan, vilken dag det ska komma ut en ny Willie Nelson och jag vet inte längre hur många nya plattor han släpper på ett år.
Nu ligger Nisse Hellbergs nya i en hög, förmodligen den som toppas av Jerry Lee Lewis, och i högen bredvid ligger Thelonoius Monk överst och en bit ner ska det finnas en ny Willie Nelson, som nog inte är hans allra senaste. Vad ska jag spela? Det finns ju några högar till, alla lika välfyllda och välmixade. När ska jag ha tid att välja och vraka? I morse spelade jag en låt från Nisse H:s senaste, medan jag tog på mig ytterkläderna. Det blir nog det enda jag hinner spela idag. Den var bra.
Visserligen har jag radion på medan jag jobbar. Men svenska radiostationer har inget riktigt "format" som det heter i branschen och blandningen av musik blir därför ofta oaptitlig. Blir jag inte förbannad för det, så blir jag det för att de sällan säger vilken låt de precis har spelat. Man sätter på radion mitt i en kanonlåt och vill veta vad det är! Men tjänstgörande röst tänker inte på att man sitter där och väntar på svaret och babblar på om något helt annat. Vädret till exempel.
Och sätter jag igång mina Spotifylistor, så kommer det så mycket bra musik att jag inte kan jobba, jag måste lyssna. Vem kan jobba när Delbert McClinton sjunger? Eller Jimmy LaFave? Buddy Miller, Tish Hinojosa, Willie... Doug Sahm... Det finns många som får mig att sluta jobba och bara lyssna.
Men det känns fel att inte hinna med högarna där hemma. Tid för högar finns inte.
Och ändå sägs det att CD-produktionen minskar och att folk köper färre och färre plattor. Till slut dör CD-skivan, sägs det.
Var ska musiken ta vägen om det inte finns CD-skivor? Vad kommer det att finnas för någonting att ladda ner från nätet, om det inte finns musik att sno från CD-skivor?
Kanske får man då mer tid över för sin gamla skivsamling? Kanske kan man som pensionär sätta av några timmar varje dag för avlyssning av det man köpte en gång i tiden? Man skriver in i sin planner "Music time" varje kväll kl 20–23. Och så rättar man sig efter det.
Tiden kanske finns, om man har reserverat den?
Om det inte visas något bra på TV, förstås.
(Kåseriet har i delvis annan form tidigare publicerats på rootsy.nu)