Ska man åka till Liverpool?

Ja, varför reser man till Liverpool på 2000-talet?
Senast jag var där fanns det en enda uteservering och det var McDonalds på Lord Street, som hade ställt ut tre bord på trottoaren.
Detta måste tyda på att det regnar så mycket och ofta i Liverpool, att ingen frågar efter att få sitta utomhus för att fika eller äta.
Men många reser hit ändå. Och upptäcker att det är en behändig stad. Man kan ta sig fram i cityområdet till fots och överblicka det mesta. Det är bara om man vill komma till Hope Street, där det finns några bra krogar, som det kan behövas en taxi.
De flesta som reser hit gör det förmodligen av fyra skäl: George, Paul, Ringo och John. Man vill, som jag, se om det finns några spår kvar av världens genom tidernas största popband. Och man vill kanske gotta sig åt musiklivet i stan? Här måste väl ha vuxit fram en levande popkultur i Beatles fotspår, med massvis av klubbar och barer med levande musik?
Glöm detta. Musiklivet, när jag var där, bestod av fyra 60-åriga gubbar som spelade på The Cavern Pub. De kallade sig Scallywag och var ganska OK, men jag hade ju väntat mig mycket mer.
The Cavern Pub är inte ens rätt källarbar. Gamla Cavern låg tvärs över Mathew Street och har renoverats för att se ut som den gjorde 1963. Någon musik fanns där inte, så länge jag var kvar i stan. Puben var öppen, men den legendariska scenen, stor som tre telefonkiosker, låg öde.
Nere vid Merseyfloden i chica Albert Dock, finns ett slags museum som heter The Beatles Story. Här får man gå runt med lurar i öronen, se TV-inslag från förr, titta på John Lennons glasögon i en monter och massor av annat kul.
Men den största Beatles-attraktionen i stan är The Magical Mystery Tour, där man åker runt i en buss och guidas av en polare till Paul McCartney. I alla fall sa han att de var gamla kompisar och att Paul alltid ringer upp honom när han är i stan. Vi åker på Penny Lane, passerar husen där de fyra växte upp, vi får ta en titt in på Strawberry Fields och vi träffar en gammal dam som har ett hus bredvid Pauls barndomshem. –Han brukade sitta bakom häcken på min tomt och pussa sina flickvänner, sa hon.
Blondinen och jag bodde på Adelphi Hotel, som en gång i tiden var lika fint, storslaget och glittrande som Titanic. Nu påminner det mest om ett gigantiskt Fawlty Towers. Värst är det i frukostmatsalen, där tjänstgörande hovmästare, i för långa byxor och för kort väst, gömmer ansiktet bakom en meny i A4-format varje gång en gäst klagar över att allt är slut på buffén. Och det är det hela tiden. Ingenting fungerar på rummet heller. TV:n har fyra kanaler med en hoppande grovkornig bild, radion går inte alls och duschstrålen är omöjlig att rikta dit man vill ha den.
Hotellet är verkligen enormt – en morgon möter vi en joggare i full fart i korridoren.
Men det ligger bra, nära alla de stora gågatorna med nya, moderna shoppinggallerior. Och här är liv och rörelse tills alla butiker stänger klockan 18. Då dör hela cityområdet och man får leta upp en pub om man vill träffa på folk.
När man kommer hem tycker man att Malmö är en storstad. Men det är ändå kul att ha varit i Liverpool.