Min sämsta bil

En gång i tiden var man nygift och behövde en praktisk och användbar bil för akuta och kommande behov. Istället blev det en tvåsitsig vit cab.
En bilkunnig kompis hade totalrenoverat denna franska lilla skönhet. Och honom brukade man kunna lita på, så när han sa sitt pris, gick jag till banken. När bilen var betald, lade jag i ettan och gjorde en rivstart på kompisens gårdsplan. Han skrek någonting efter mig och Blondinen och jag tyckte det låt som nåt á la "Tänk nu på att det INTE är en sportbil!!!"
Nä, 28 hästar under huven var kanske inte något att skryta med. Men motorn var ju i alla fall nyrenoverad.
Egentligen var det nog en tjejbil. Lill-Babs hade haft en exakt likadan, det hade jag sett i Bildjournalen. Men grabbar ville nog hellre ha en MG eller en Austin Healy. Inte en Renault Floride.
Men nu hade man en cab. Det fanns en hard top också, så att man kunde vinterbona åket när säsongen för öppet tak var över.
Sköna sommarkvällar var det angenämt att parkera vid kön till Gustafs korvkiosk med suffletten nertryckt i ett fack och studera alla avundsjuka blickar.
En vit cab med röd skinnimitation i stolarna var en vacker syn i skenet från neon och gatlyktor. Man åt sin Specialare långsamt för att få behålla de avundsjuka blickarna så länge som möjlligt. En och annan kompis kom fram och hejade och tyckte att det var en snygg kärra.
"Den ser ju alldeles ny ut!" var det någon som sa. Och då pös man.

Det finns inget mer retligt ljud än ljudet från en bilmotor som inte vill starta. Speciellt om ljudet kommer från en bilmotor som man själv äger.
Står man dessutom vid en lång kö en skön sommarkvälll, då förändras avundsjuka blickar till hånfulla skratt.
Bilfan gick inte att få igång. Allt den sa var "Äwawawawawawawawäwawawaa" om och om igen, varje gång jag vred om nyckeln. Efter åtskilliga försök gick jag ur bilen och öppnade motorhuven där bak. Detta var ju en fransk bil med svansmotor och då ska så klart motorn finnas där bak. Jodå, det gjorde den. Jag undrade bara varför jag stod där bakom bilen och tittade på en motor. Kön studerade mig med stort intresse, det ropades goda råd som "Sparka den jävelen!" och "Har du ingen vev, hahahaha!". Men allt jag såg var en massa obegripliga prylar, sladdar och slangar. En helt vanlig 28-hästars motor alltså. Skit i förgasaren, kanske? Jadå, varför inte? Och vad gör man då? Eller dålig kontakt nånstans? Tänkbart. Men var? Och hur?
Kunde man inte putta igång den? Men vem i korvkön skulle anmäla sig frivilligt? Kunde man ringa bärgningsbil sent på kvällen...? Jag kliade mig i huvudet.
Då fick jag syn på något oväntat. Längst in i motorrummet fanns faktiskt en vev, snyggt monterad med enkla klämmor. Bara att rycka loss!
En gammaldags hederlig vev! Man kunde faktiskt veva igång fanskapet!

Jag kommenderade Blondinen, som hade suttit tyst på sin stol med armarna i kors, att byta plats, lägga spaken i nollan, vrida på strömmen och vara beredd på vad som helst.
Jag stack in veven i ett hål där bak och började veva.
Och motorn hostade till, skakade lite och började brumma som en 28-hästars motor ska brumma. Den var igång!
Jag tog loss veven, placerade den i klämhållarna, slängde igen motorhuven, bad Blondinen att flytta tillbaka till passagerarsstolen, gjorde ett hopp över förardörren ned på sätet, petade in ettan, släppte upp kopplingen – och fick motorstopp.
Hela kön applåderade.

Underhållning i korvkö var något nytt. Publiken var nöjd och applåderade en gång till när jag gjorde om vevtricket och lyckades komma iväg utan ett nytt motorstopp.

Ett par veckor senare gav vi oss iväg på en liten semestertripp till norra Tyskland.
Efter ett motorstopp två mil efter starten, två olika verkstadsbesök i Roskilde och ett slutligt motorhaveri i Fredericia på Jylland, avbröt vi planerna på Tyskland, mest beroende på att reskassan redan var tom. Men vi fick besöka en verkstad till, i Odense, och var nu rejält trötta på Floriden. Stämningen var liksom i botten.
Och på Själland började det ösregna så att vi trodde att tygtaket skulle brista. När jag då satte igång vindrutetorkaren for vänster torkare ut i naturen. Jag fick resten av resan sitta och titta ut genom rutans högra del, där det fortfarande fanns en torkare som fungerade.

Jag berättade om resan för min kompis, som hade renoverat bilen och sålt den till mig. Han erbjöd sig att köpa tillbaka den omedelbart.
Men vi behöll den.
För den var ju så trevlig att sitta i vid korvkiosken under sköna sommarkvällar. Att den fortsatte att krångla varje vecka och ständigt gav oss nya utgifter, det var smällar man fick ta.
Vi behöll den sämsta bil jag har haft ända tills sommaren därpå. Då skaffade vi den där praktiska och användbara kombin som vi egentligen hade behövt hela tiden.