onsdag 30 maj 2012

Var i hela världen?


Vi sitter vid ett fönsterbord på en liten italiensk restaurang på en gata kantad av butiker och småkrogar. Trottoarerna används för både serveringar och handel av grönsaker och annat smått.
Vi ser på folklivet utanför rutan att här kan man möta människor från alla håll och kanter världen runt.
En paketbil ska parkeras i en ruta som verkar alldeles för liten och föraren får syn på att jag studerar hans kamp. Då sätter han sina handflator mot varandra och låter dem sen säras åt en liten bit medan han nickar menande åt mig. Jag förstår att han vill ha min hjälp, så plötsligt sitter jag där och visar med mina händer hur mycket plats han har kvar att röra sig på utan att krocka med bilen bakom sig och sen med bilen framför sig. Han skrattar gott och bugar tacksamt när han har lyckats få sitt fordon plats.
För mig är det första gången jag har hjälpt till att parkera en bil från ett krogfönster.
Till vårt bord kommer en dam modell större och undrar om vi har hittat något i menyn som passar.
–Det är lika gott alltsammans, säger hon. Vi frågar lite om rätterna och då ber hon oss vänta på att hennes chef, en lika ung dam fast mindre, kommer och berättar vad vi kan behöva veta.
På andra sidan gatan står en butiksägare, förmodar jag, och håller i ett solparasoll avsett för trädgårdsbruk i villakvarter. Han har det som paraply, för det kommer några stänk. På trottoaren vid vår sida av gatan dansar en man i medelåldern förbi, som om han var på väg in på scenen i en musikal, men utan musik, han dansar lika bra utan. Ett gäng skateboardåkare drar förbi på andra sidan.
Vi frågar den större damen, när hon ska ta ut förrättens tallrikar, var vi ska lägga besticken som hon ber oss spara för huvudrätten.
–Lägg dem på servetterna på bordet bredvid, säger hon. Vi hinner nog ta in maten innan det kommer fler gäster!
Så vi gör som hon säger, även om det känns konstigt. För mig är det första gången jag får lägga använda bestick på servetten på bordet bredvid.
–Det känns lite som New York, det är lite Andy Warhol-känsla, säger jag och hustrun nickar glatt.
Vi äter italienskt och det smakar som på en sidogata i Milano eller som i Little Italy i New York.
På sina markiser har ägaren till en dagligvarubutik tvärs över gatan låtit tillverkaren trycka in en textrad som presenterar sortimentet: FRUKT GLASS GODIS LÄSK VATTENPIPOR.
Vi är på Möllevången, Malmö.

måndag 28 maj 2012

Vinspråk.


När jag dricker ett glas vin då och då, brukar jag konstatera om det är surt, gott eller jättegott och jag blir mer och mer förundrad över alla dessa vinexperter, som kan skriva hela böcker om vin och beskriva hundratals olika sorter med väl valda adjektiv.
Ibland har jag hamnat i en vinguide, t ex från Allt om mat, och jag undrar hur dom orkar.
På över 200 sidor lyckas man bulla upp massor av olika omdömen och betyg på flaska efter flaska. Det är onekligen fantasieggande att läsa, speciellt när det gäller viner som experterna inte vill rekommendera. Sak samma som Idol-juryn på teve, alltså. När de är elaka är de roligast att lyssna på. Experternas beskrivning av ett överkryssat vin är rena underhållningen.
Ett för mig oprövat vin, Paul Massons California Red, fick epitetet "Stor doft av svinstia" härom året. Ett spanskt vin doftar "våt cement i glaset", ett annat spanskt märke var "lika nödvändigt som en spik i foten". Och ett bulgariskt vin "doftar lätt av Wonderbaum".
Ibland förstår jag inte riktigt vad de menar. Hur tolkar man t ex omdömet "hade smaken varit kortare hade den gått baklänges" eller "doft av döende julgran"? Lika svårt är det att tolka hur ett kroatiskt vin smakar: "En korsning mellan rakvatten och svartsoppa".
Och ett chilenskt vin "doftar cykelverkstad". Sveriges mest sålda rödvin doftar som "en blandning av jordgubbssylt och myrstack". Men det jag blir mest nyfiken på är ett vin från Portugal, som kostar 392:- flaskan och är "graciöst som en flodhäst på land".
Fler betyg: "Graciöst som en muskelbyggare, finstämd som en stenkross." "Doftar kemtvätt, smakar soja." "Bleckig och sötfruktig med charmen hos en bärfis." Ursäkta, men jag vet inte vad en bärfis är för något?
Själv gillar jag några röda viner, som jag brukar köpa regelbundet samtidigt som jag provar nya. Länge har jag njutit av kalifornska Turning Leaf Zinfandel, som jag tycker är jättegott. Smakar som en tur i en Cadillac med bra musik i stereon, skulle jag kunna uttrycka det. Detta vin har också kommenterats av gäster, som har smakat det för första gången. De vill titta på etiketten för att komma ihåg vad det heter. Och de blir förvånade när jag talar om vad det kostar. Vad säger då experterna? Jo, det placeras under "Ej prisvärda" och får omdömet "Hyggligt hantverk, men doftar och smakar söt rödbetssoppa".
Jag skulle vilja betygsätta denna vinexpert ungefär så här: "Lika trovärdig som en enögd snok utan luktsinne; sur som en polsk insjö". Fattar du?

tisdag 22 maj 2012

Att vara skivnörd.


De senaste tio åren har jag fått kritik från hustrun beträffande min skivsamling.
6000 LP- och CD-skivor tar stor plats. Och istället för att minska antalet, får jag samlingen att växa hela tiden. Jag anklagas då för att ha en massa skivor som jag aldrig spelar. De bara står där i rad efter rad i hyllor som täcker en hel vägg.
–Kan du inte stoppa undan sånt som du aldrig spelar? säger kvinnan.
–Det har jag gjort, svarar jag. I källaren finns flera kartonger.
–Du måste har flera tusen plattor här i hyllorna som du aldrig hinner lyssna på! fortsätter hon. Till exempel alla de där gamla LP-skivorna.
–Vinylerna? säger jag. Det är guldet i samlingen. Där finns rariteter.
–Då kan du väl sälja dem? maler kvinnan på. Om det är guld, kan du ju bli rik!
–Du förstår inte detta. Varenda platta här är viktig att ha!
Då drar hon ut en LP på måfå och står plötsligt frågande med ett hyfsat fint exemplar av Paul Kelly & The Messengers mästerverk "Gossip".
–Vem är detta? Finns det någon som är intresserad av den här mannen?
–Kanonbra band från Australien, säger jag nördigt. Den kom 1987. Kanonplatta!
–Har du spelat den en enda gång under det här årtusendet?
–Nja... det vet jag inte. Men hur många böcker har vi i bokhyllan? Hur många har du läst mer än en gång?!
Sedan fortsätter diskussionen om hur skivsamlingen är ett hinder om man skulle vilja modernisera rummet. Så länge alla plattorna finns, är de, enligt kvinnan, ett stort problem som enkelt kan lösas genom försäljning.
–Det låter rysligt, säger jag. Ingen skivsamlare vill väl skiljas från det som gör honom till skivsamlare?
–Har du hört talas om Spotify? säger hustrun.
Och jag ryser.
                                                (Utdrag från kåseri i Hallandsposten, maj -12.)

torsdag 17 maj 2012

Lat, det är mitt ena efternamn.

Det blir aldrig någon riktig fart på den här bloggen.
Jag vete precis varför.
Jag är för lat.
Så enkelt är det.
Jag har till och med haft den engelska översättningen av ordet "lat" som mitt efternamn.
Vi var några stycken kisar som drev en närradiostation i Malmö – Radio MCB.
Vårt enda syfte var att ha kul, spela bra musik och visa allmänheten hur en kommersiell radiostation skulle kunna låta, om vi inte hade haft politiker som var så hopplöst rädda för konkurrens i etern. Varje weekend och även någon gång mitt i veckan, kunde malmöborna ratta in Radio MCB på FM-bandet. Och de gjorde det också. MCB var en första klassens succé, främst tack vare de tre grundarna av stationen, Jocke Forsell, Anders Östling och Janne Beson (som senare kallade sig Flexman).
Min roll i det hela var att se till att stationen fick så mycket utrymme som möjligt i pressen och vi var omnämnda i Sydsvenskan, Arbetet och Kvälls-Posten så gott som varje vecka året runt.
Så vi kunde öka sändningstiden. Och då fick jag en idé om att vi kanske skulle kunna locka till oss även lite äldre lyssnare om vi började spela även lite äldre musik än de senaste discolåtarna.
Och med en lite äldre publik, skulle vi kunna tigga pengar av dem som hade lite mer i börsen än vår ordinarie publik. Och pengar behövde vi hela tiden, bland annat för att betala STIM, teknisk utrustning och plattor.
Jag hade en fin samling med 50-talsrock och föreslog de andra att jag skulle på prov kunna köra en halvtimme varje lördagseftermiddag med ren och skär rock´n´roll. Och så gick jag ut i etern med "The Larz Lazy Show" och med Jerry Lee Lewis, Elvis, Eddie Cochran, Little Richard, Fats Domino och alla andra gamla dammiga idoler. Och telefonen ringde oavbrutet. Och lyssnarna som hörde av sig var de vanliga lyssnarnas föräldrar!
Som Larz Lazy gjorde jag så småningom även ett par timmars radioshow på söndagsmorgnar. Då väckte jag Malmö med modernare musik, men den var nästan alltid baserad på rock, med många tunga ballader som grädde på moset.
Vi höll på i över tio år. Sen blev vi äntligen av med radiomonopolet och konkurrensen blev verklighet. Men blev det bättre? Jag vet inte. Jag tror dagens reklamradiostationer är för utslätade och profillösa för att väcka uppmärksamhet.
Det låter i alla fall aldrig som på Radio MCB:s tid.
Du som var med och lyssnade på oss håller nog med, eller?

onsdag 2 maj 2012

Smygpremiär! Gratis!

Här kommer ett klipp från min nästa bok.
Historien är sann och utspelar sig i finaste Savoy-miljö, på den tiden  Savoy kanske var rikets största pärla i krogbranschen. Men så här gick det till när det kom stockholmare på besök:
 
"Vi hade en nyanställd stockholmare på byrån. Han fick vara med på middagen för att komma in i gänget och för att se hur vi i Skåne tog hand om våra kunder. Och han ansträngde sig verkligen för att vara alla till lags och göra ett gott intryck. Så när han inte hörde riktigt vad en av våra gäster sa, eftersom nykomlingen hade en av våra egna gubbar mellan sig och den viktiga kunden, lutade han sig bakåt på stolen, så att frambenen släppte kontakten med golvet. Han fick då, tillfälligt, bättre kontakt med kunden bakom ryggen på sin kollega. Men han blev inte riktigt nöjd ändå och fortsatte att vippa stolen bakåt.
Ja, du fattar vad som hände, inte sant? Det small till rejält i Savoys matsal, när en av de pampiga stolarna välte baklänges i sällskap med en tung copywriter, som landade på sin egen rygg.
Savoy stannade liksom upp i kompakt tystnad, innan ett par diskreta servitörer i sina vita rockar, som fick dem att påminna om ambulanspersonal, var framme vid olyckan och med allvarliga miner rättade till situationen. De borstade av stockholmarens kavaj, han rodnade och stammade fram något som ingen förstod.

Men än var kvällen inte slut. Servitörerna kom in i rad med trancherad anka på avlånga silverfat och en av dem stannade vid vår vän från Stockholm, så att han blev den av alla runt bordet som först fick ta för sig av måltidens huvudrätt. Vår nyanställde tittade på fatet, log mot servitören, tog tag i besticken som låg klara för användning och satte gaffeln i ena ändan av den uppskurna ankan och höll emot med skeden i den andra ändan. Därefter lyfte han över alltihop, anka för sju-åtta personer, till sin tallrik. Denna räckte naturligtvis inte till. Bitarna vecklade ut sig som en tappad kortlek, fortsatte ut över tallrikskanten i alla väderstreck och några hamnade så klart på den vita linneduken. Servitören trodde inte sina ögon, men behöll fattningen medan alla vi runt bordet tyst stirrade.
–Ojdå, sa servitören diskret. Nu räcker det visst inte till de andra..."