Att vara skivnörd.

De senaste tio åren har jag fått kritik från hustrun beträffande min skivsamling.

6000 LP- och CD-skivor tar stor plats. Och istället för att minska antalet, får jag samlingen att växa hela tiden. Jag anklagas då för att ha en massa skivor som jag aldrig spelar. De bara står där i rad efter rad i hyllor som täcker en hel vägg.

–Kan du inte stoppa undan sånt som du aldrig spelar? säger kvinnan.

–Det har jag gjort, svarar jag. I källaren finns flera kartonger.

–Du måste har flera tusen plattor här i hyllorna som du aldrig hinner lyssna på! fortsätter hon. Till exempel alla de där gamla LP-skivorna.

–Vinylerna? säger jag. Det är guldet i samlingen. Där finns rariteter.

–Då kan du väl sälja dem? maler kvinnan på. Om det är guld, kan du ju bli rik!

–Du förstår inte detta. Varenda platta här är viktig att ha!

Då drar hon ut en LP på måfå och står plötsligt frågande med ett hyfsat fint exemplar av Paul Kelly & The Messengers mästerverk "Gossip".

–Vem är detta? Finns det någon som är intresserad av den här mannen?

–Kanonbra band från Australien, säger jag nördigt. Den kom 1987. Kanonplatta!

–Har du spelat den en enda gång under det här årtusendet?

–Nja... det vet jag inte. Men hur många böcker har vi i bokhyllan? Hur många har du läst mer än en gång?!

Sedan fortsätter diskussionen om hur skivsamlingen är ett hinder om man skulle vilja modernisera rummet. Så länge alla plattorna finns, är de, enligt kvinnan, ett stort problem som enkelt kan lösas genom försäljning.

–Det låter rysligt, säger jag. Ingen skivsamlare vill väl skiljas från det som gör honom till skivsamlare?

–Har du hört talas om Spotify? säger hustrun.

Och jag ryser.

                                                (Utdrag från kåseri i Hallandsposten, maj -12.)