Virrigt värre...

Ett tecken på att man inte längre befinner sig i tonåren, eller t o m i den yngre medelåldern, är att man blandar ihop saker som inte hör ihop och har svårt för att hålla reda på sådant som man bör hålla reda på.
Häromdagen riktade Blondinen och jag in oss på ett göra ett fynd i en butik som skickade ut direktreklam med veckans torsdagserbjudande. Vi hängde på låset och rusade in i butiken när dörrarna öppnades och sedan genomsökte vi hela lokalen för att finna fyndet.
Fanns ingenstans.
Vi beslöt oss för att istället leta upp någon från personalen, så att vi kunde läxa upp denne person.
Helst skulle vi väl velat ha alla anställda framför oss när vi sarkastiskt tänkte ställa en stilla undran över var de hade gömt veckans torsdagserbjudande, men vi fick nöja oss med denne yngling som representant för hela yrkeskåren.
–Varför har ni gömt undan veckans torsdagserbjudande, sa jag och spände ögonen i honom.
–Därför att det är onsdag idag, svarade ynglingen.
Vad säger man då?
–Ja, vi skulle bara kolla så att ni inte säljer slut på hela erbjudandet redan idag...
–Nä, det är ingen risk, sa ynglingen. Se bara till att ni är här i morgon bitti!

Sånt händer väl.  Alla har säkert tagit tagit fel på dag någon gång i livet.
På lunchen samma dag skulle jag möta en gammal journalistbekant i ett P-hus mitt i Malmö city för att överlämna tre papperskassar fulla med gamla fina nummer av tidskrifterna Schlager och Slitz. De tog alldeles för stor plats i våra utrymmen för sånt som man sparar på men aldrig ens tittar på. Bättre då att ge bort samlingen till någon som har nytta av den.
Så jag körde in till stan från Limhamn, rullade in i P-huset och gick ut i solskenet för att invända mottagaren av denna skatt.
Han kom inte de första tio minuterna. Men jag väntade, för han hade långt att köra och var kanske inte helt bekant med smågatorna på Gamla väster, där det för övrigt finns minst två P-garage på samma gata. Har han kört till det andra stället? undrade jag. Var jag tydlig nog i min beskrivning av den rätta vägen? Klockan gick.
Efter 20 minuter hade han fortfarande inte kommit. Och nu var jag säker på att hann väntade på den andra garageplatsen. Men vågade jag lämna min position, om det nu bara var som han var försenad?
Jag stod kvar tio minuter till. Sedan gav jag upp.
Men jag ringde hans mobil och läste in ett meddelande.
När jag kom hem ringde det  i min mobil.
–Du hittade inte garaget, förstår jag, suckade jag.
–Vadå?? sa han frågande. Det är väl inte torsdag idag? Det är väl bara onsdag?
Vad säger man då?
–Jaja, jag bara skojade. Vi ses imorgon som vi sa!