Moderna tider.

-->

Den senaste tiden har jag retat mig bland annat på omslagsplast.

Ja, eller vad det heter. En extra förpackning utanpå den riktiga förpackningen. 

Man tillverkar alltså en produkt och lägger den i en förpackning som sedan får ett extra omslag av tunn genomskinlig plast, som är nästan omöjlig att få bort utan verktyg, som till exempel en vass kniv.

En vanlig tablettask, typ Läkerol, går inte att öppna i vissa lägen.

Sitter man på bio och blir sugen på en tablett, så missar man en stor del av filmens intrig. Istället tvingas man att koncentrera sig på att försöka hitta den tunna plastremsa som ska öppna omslagsplasten. Den är svår att hitta i dagsljus. I mörker finns det inte en chans. Till slut får man använda tänderna och bita sig in i asken.

Vad ska detta vara bra för? Finns det ett konsumentbehov av omslagsplast? Varje gång man har varit i butiken och handlat fylls sophinken av plast, omslagsplast som växer när det tas av, och man försöker trycka ihop det till en liten boll. Men så fort man släpper den lilla bollen får den oanade krafter och sväller upp till sin egen tredubbla volym.

Det finns förresten andra moderniteter som jag retar mig på.

Har du råkat ut för den moderna toalettpappershållaren på offentliga toaletter? En elegant designad väggmonterad plåtlåda med plats för två rullar. När den nedersta är slut, ramlar den översta ner ett steg och det är dags att stoppa in en ny.

Säkert rätt tänkt av formgivaren, om det bara fanns någon som fyllde på. När jag kommer, finns det alltid bara några decimeter kvar av den enda rullen i plåtlådan. Men häromdan hade jag tur. Var ute med Blondinen i bilen och hade en stund känt ett trängande behov av ett toalettbesök. Vad skulle jag göra? Vad fanns det för alternativ ute i Malmös södra förorter?

–Vi går in och tittar på en ny bil, sa jag, när jag såg en skylt längre fram på gatan. Där finns nog en kundtoalett!

Så vi kom in i en bilhall där det stod en stor amerikanare i förgrunden och jag kände att jag måste försöka uppfattas som en seriös kund, innan jag frågade efter toaletten. Så när det dök upp en säljare inledde jag samtalet med en fråga.

–Är den inte lite liten?

–Tja, den här storleken är ju den absolut vanligaste på en bil idag, sa säljaren.

–Jaha, sa jag. Men det är väl en V8:a?

–Nä, det är en V6-motor i den här modellen.

–Då får det vara, sa jag. Har ni en kundtoalett?

På toaletten fanns en väggmonterad elegant designad plåtlåda med två rullar.

Men när man skulle ha ut en bit papper, revs det sönder av plåtlådans konstruktion. Allt man fick tag i var en liten skrynklig sönderriven remsa.

Jag försökte gång på gång. Det var nog tyngden från den översta rullen som gjorde att den nedersta inte kunde rulla runt som en pappersrulle är tänkt att göra. Den segades fast och när jag drog i den lilla ändbiten jag kunde komma åt, sprack det ömtåliga papperet. Till slut stack jag in en kam i springan och petade sakta ut centimeter efter centimenter. Det tog lika lång tid som att få upp en Läkerolask med omslagsplast i biomörker. Men det fick duga.

Utanför, i bilhallen, försökte säljaren under tiden få Blondinen att inse att det räckte med en V6:a. Hon sa efteråt att hon inte hade en aning om vad han pratade om.

–V6, är inte det ett tuggummi? sa hon. Ett sånt där som är inplastat så att det är omöjligt att öppna asken om man inte har en kökskniv i närheten?

–Precis, sa jag.

     

(Först publicerat som kåseri i Hallandsposten, nov. 2012.)