En underlig kväll i Göteborg.

Rolling Stones spelade på ett gammalt nedlagt skeppsvarv ute på Hisingen i Göteborg.         

Det var en av deras sista spelningar på en lång Europaturné och Jagger & Co ville avtacka sin turnépersonal med en privat fest innan gänget splittrades. Så de hyrde nattklubben på det gamla klassiska hotellet vid Götaplatsen, där bandet bodde, och de instruerade hotellpersonalen att bjuda in en DJ och ett antal tjejer från stan, så att det kunde bli tjosan disco också.

Blondinen och jag hamnade på denna fest eftersom vi är goda vänner till en välkänd popstjärna, som alla dörrar står öppna för.

Festen började lite trevande. De inbjudna Göteborgstjejerna samlades i små grupper innan turnéfolket började droppa in och ingen visste riktigt vad som skulle hända. Men det var fria drinkar i baren. Stones bjöd.

Vår vän popstjärnan fick inte vara i fred och drogs hit och dit av branschfolk som ville prata. Till slut hämtade han sin dam vid vårt bord, drog iväg nånstans inne på hotellet och vi såg inte mycket av dem under resten av natten.         

Men nattklubben blev alltmer befolkad och förväntningar låg i luften. Alla väntade förstås på Stenarnas entré. Och vi zippade på små drinkar och stoppade i oss ett och annat potatischips, då vi helt oväntat fick besök av en äldre och något ovårdad herre med risig kalufs. Han gick ostadigt rakt fram mot vår soffa och utan att tveka slog han sig ned bredvid mig. Han hade ett glas whisky i högra kardan.

–Hi! sa han och skyltade med ett garnityr, där det såg ut att finnas en hel del att göra för en tandhygienist. Han flinade och sa något som inte gick att tyda, men han log med hela ansiktet och verkade helt ofarlig. Förmodligen var det inte hans första drink, den som han hade i handen.

Att han valde att slå sig ned just vid vårt bord, fanns det ingen bra förklaring till. Antagligen var det slumpen som fick honom att ta sikte på oss och vi kunde inte göra något annat än att gilla läget och hoppas att den rufsige gamlingen inte skulle ställa till med några besvär medan han satt kvar.          Blondinen tittade med misstänksamhet i blicken på honom och viskade i örat på mig att hon inte kunde begripa hur gubben hade lyckats ta sig in i festlokalen. Han passade helt enkelt inte in i gänget. Hur kom det sig att en lodis hade lyckats ta sig in här? Jag förstod det lika lite. Men efter hand som tiden gick, tyckte vi i alla fall att vår nye vän verkade snäll och oförarglig. Han var åtminstone inte direkt obehaglig, när man väl hade vant sig vid doften. Den stora frågan var hur länge han tänkte sitta kvar vid vårt bord.

När ett stilla sus fyllde luften längre bort i lokalen, förstod vi att Stones anlände. Och nu började festen på allvar. Discjockeyn höjde volymen och dansgolvet fylldes oväntat snabbt.

Den gamle mannen vid vårt bord flinade och gungade huvudet i takt med musiken. Han såg ut att trivas och ibland sa han något till mig, som inte gick att tyda. Men det hördes i sluddret att han pratade engelska, så jag började misstänka att han trots allt hörde till turnégänget.

–Han är nog en slags roddare, tänkte jag. En sån som drar fram elkablar till scenen eller snickrar eller nåt. En turnéjobbare helt enkelt. Han verkar inte att ha någon att snacka med, men man begriper ju inte vad han säger!

Gubben drack upp sin whisky och tittade förvånat på sitt tomma glas. Sen gav han det till mig och sa något. Jag förstod inte vad han menade förrän han repeterade något som lät som ”kän joou fix me ånodder wån?”

Jag tyckte lite synd om honom, en ensam engelsk gubbe utan vänner i ett främmande land som heter Sweden, och utan att veta hur man får tag i en gratis drink på en flott bar. Så jag nickade och sa okej och började tränga mig fram till bardisken.

När jag var tillbaka vid soffan satt den gamle mannen och log mot Blondinen och han sken upp ytterligare när jag räckte honom whiskyglaset, som jag hade balanserat fram med i trängseln utan att spilla en droppe. Onekligen en prestation och han tackade och skrattade.

Han verkade vara i fin form och tycktes inte sakna något, mer än ett par tänder i överkäken. Jag tänkte att han nog kunde ta vara på sig själv och att jag inte tvunget behövde agera daddysitter, eller vad man skulle kalla det.

–My son is here somewhere, hörde jag plötsligt att han sa, så tydligt att jag inte kunde missa repliken. Jaha, tänkte jag, och undrade varför sonen inte tog hand om sin gamle farsa.

–Fine, sa jag och skålade försiktigt med min torra martini.

–Ska vi inte dansa? undrade Blondinen.

–Jo, men vänta lite. Jag ska bara försöka höra vad det är som min nye kompis försöker säga!

–Can you find my son? hörde jag plötsligt att han sa, och jag svarade att det var nog inte så lätt i den här röran.

–Ah! sa gubben. Here he comes!

Och utan förvarning stod Keith Richards vid vår soffa. Keith Richards!

Han flinade åt oss och han flinade åt gubben som tydligen var hans farsa, böjde sig ned och frågade hur han mådde. De skrattade och snackade, Keith dunkade gubben i ryggen, nickade och pekade på mig.

–Is this guy takin´ care of you? sa han.

–Yeah, he´s fine! svarade gubben.

Och Keith tog mig i handen och tackade med ett stort smil för att jag hade tagit hand om hans far.

–He´s old! sa han med ett flin. I´ve better take him up to his room!

–Oh, svarade jag. Let him stay if he wants to. We will support him!

Keith log, tog min hand igen, tackade och sa något till gubben. Sen vände han sig till mig igen.

–I´ll be back in a short while... thanks again!

Så vi satt kvar, försökte prata lite med gubben och märkte att han var trött. Efter en stund lutade han sig djupt mot ryggstödet i soffan medan huvudet föll tungt mot bröstet. Han somnade.

–Nu kan vi väl inte dansa? sa Blondinen. Ska vi sitta här och vänta på att rockstjärnan kommer tillbaka?

–Ja, det är nog bäst... Jag lovade ju att vi skulle se till honom.

Så där satt vi på en kokande nattklubb, tittade på folk och passade Keith Richards farsa.

Och det hände mycket annat denna underliga kväll.

Hela historien finns i min bok "Mina möten med de kända" (Roos & Tegnér), som kom ut 2009.

Där finns många andra historier om oväntade möten med både världsberömda stjärnor och inhemska lokala celibriteter.