Bilsemester i Italien.

På den tiden bensinen var en lågprisvara, blev det en och annan bilsemester ner till sydligare länder. Speciellt roligt var det när man hade en ny och läcker japansk bil, full med elektroniska finesser.

En sommar på den tiden bestämde Blondinen och jag att vi skulle ta en tur ner till Liguriska Rivieran i Italien, med de två barnen i baksätet. Där satt de säkert skyddade av serietidningar i högar. Högarna omfattade allt från Bamse och Kalle Anka till 91:an och Läderlappen.
Den nya Mazdan hade inga fönstervevar. Det var bara att trycka på en knapp, så sänkte sig rutorna ner i sina dörrfack. Detta är naturligtvis inget att prata om idag, när vilken bilmodell som helst kan fås med elektriska fönsterhissar. Då var det snudd på science fiction.
Vad Mazdan saknade var däremot en A/C-funktion. Eller rättare sagt: det hade blivit dyrare om jag hade kryssat i det alternativet vid köpet. Kontinental hetta så gott som kräver A/C, det fick jag lära mig nu.
När vi rullade in i Pietra Ligure, tyckte baksätespassagerarna att botten var nådd. De ville ha luft. Och samtidigt tryckte de på varsin knapp för att få ner rutorna.
Om det var för detta "samtidigt" som säkringen gick, det vet jag inte. Den gick i alla fall och ingen vev fanns det.
Så plötsligt stod vi där i Italien med två bilrutor nere och utan extra säkringar i handskfacket.
Skulle vi vara tvingade att köra hela vägen hem, på tyska Autobahn, med nerhissade rutor i baksätet? Eller skulle vi försöka hitta en bilelektrisk firma i Pietra Ligure?
Och vad tusan heter "säkring" på italienska? Jag måste nog rikta in mig på att leta upp platsen där säkringarna fanns, plocka loss det trasiga exemplaret och hålla det framför näsan på den eventuelle bilelektrikern.
De fanns i en liten dosa under motorhuven. Men de såg absolut inte ut som säkringar brukar se ut. Det här var något nytt. En platt svart mojäng med två kontakter, typ. Inte en sån där vit liten banan, som hade sett likadana ut sedan T-Forden. Nu hade japanerna hittat på något nytt.
Jag stannade vid en mack och frågade, på min utmärkta engelska, om de kände till denna produkt eller någon bilelektriker på Liguriska Rivieran. Mackgubben tittade konstigt på säkringen och skakade på huvudet. Men han pekade åt byns centrala delar, så jag förstod i alla fall åt vilket håll jag skulle köra.
Efter en halvtimme hade vi genomsökt hela byn och tänkte ge upp. Då råkade jag, på en liten tvärgata få syn på en skylt där det stod ungefär "Auto eletricitet" eller något liknande. Hurra!
Jag stegade in i den värsta röra jag har sett. Här verkade finnas allt och lite till och detta allt var dessutom osorterat. Någonstans i röran skymtade jag en liten man med svart mustasch. Han kunde ingen engelska, så jag höll fram den lilla svarta plastbiten med två kontakter, han tittade och gav mig ett tecken som betydde att jag skulle följa med honom in i nästa rum.
Där inne var det om möjligt ännu rörigare. Men mannen gick fram till en stor pappkartong som var placerad på en hylla. Han ställde den på en liten disk och började rota i den.
Plötsligt sken han upp. Och så plockade han upp en liten ask av grå kartong.
Han höll fram den som om han var guldgrävare och ville visa sitt oslagbara fynd.
Men det var inte innehållet i asken som fick mig att stirra.
Jag stirrade, för att på askens lilla etikett fanns det bara ett enda ord: FLATSÄKRINGAR.
På ren svenska, alltså. Flatsäkringar.
Och jag kan fortfarande än idag fundera över varför denne lille italienske man i sin lilla verkstad på en liten sidogata i en liten by hade en grå liten ask med en etikett som enbart riktade sig till svenska läsare.

Flatsäkringar, var ordet.

Hur kunde det komma sig?