Kortfattat.

Har märkt att mina bloggar tenderar att bli långa.
Jämför jag mig med andra malmöitiska bloggare, så är mina rader många, många fler, trots att de är lika långa.
Ta t ex humoristerna Åke Cato och Gunnar Bernstrup. Deras bloggar är ofta exemplariskt kortfattade. Mina verkar vara skrivna efter principen "betalt per ord", men eftersom ingen betalar något för bloggar, så är den förklaringen orimlig.
Jag fick en gång i tiden lära mig hur man kan skriva kortfattade men slagfärdiga texter.
Då gällde det reklamtexter. Eftersom ingen egentligen vill läsa reklamtexter, är det bäst att hålla dem så korta som möjligt. Då finns det liksom en chans att man får några läsare. Och dem ska man med dessa korta texter övertyga så till den milda grad att de går och köper en ny Subaru eller ett paket Flora. Är detta möjligt?
En annan teori är att skriver man intressanta, underhållande och lättlästa texter, så kan de vara hur långa som helst. Denna teori gäller även reklamtexter. Och jag har skrivit några stycken som fyllde en helsida i det gamla morgontidningsformatet med ord.
Men jag tror ju, när jag tänker efter, att en blogg ska vara kortfattad. Det finns ju några miljoner andra ställen här på nätet som är värda att utforska. Varför ska jag då försöka hålla fast en läsare så länge som möjligt? Varför skriver jag inte snabba och korta texter, som t ex Bernstrups och Catos? Det måste ju vara mycket bekvämare också. Men blir ju klar på några minuter. Ändå envisas jag med att skriva vidare och vidare.
Det är konstigt: när jag var grabb och började läsa böcker, så undvek jag romaner för att de var så långa. Däremot lånade jag varenda kåserisamling jag kunde hitta på biblioteket. Jag slukade Red Top, Kar de Mumma, Cello och senare Jolo. Korta, välskrivna och innehållsrika kåserier blev min litterära uppväxt.
Och nu sitter jag här och bara skriver vidare.
Hade jag varit som Bernstrup och Cato hade jag varit färdig för längesen och snart varit klar med ett korsord också.
Nä, det är bäst att sluta för idag.