Tomt hål.

Det känns så nu.
Vi författare (i ironisk mening) hamnar ofta i ett tomt hål strax efter ett boksläpp.
Man har arbetat hårt de senaste veckorna (d v s jämfört med normalt, inte jämfört med hur gruvarbetare, diskare och andra med stränga kroppsarbeten jobbar på obekväma arbetstider). Man har blivit fotograferad, ställt upp på två intervjuer, hjälpt till att skriva PR-texter, svarat på samtal från förlaget, vikt en hel kväll åt ett party med speciellt inbjudna VIPS och säkert en hel del annat som man förtränger.
Allt för att boken ska få den uppmärksamhet som den behöver för att folk ska bli nyfikna och fråga efter den i bokhandeln.
Medan man befinner sig i hålet, kan man inte göra så mycket.
Själv tänker jag ta med Blondinen till Cypern och sitta där en vecka och titta på regnmolnen. Vi åker snart.
Men dessförinnan kommer jag säkert att jobba på ett eller annat sätt med boken.
Idag gick jag t ex in på Malmö Bokhandel för att se hur den var framskyltad i butiken. Jag gick en runda och letade, men kunde inte hitta den.
Så jag tilltalade en dam bakom en disk och frågade efter "Mina möten med de kända och en okänd". Det syntes lång väg att hon inte hade en aning om bokens existens. Sedan började hon klicka på tangenterna till en dator, hon studerade skärmen och såg fortfarande osäker ut. Men så lämnade hon disken och gick till en hylla under skylten "HUMOR", där jag redan hade konstaterat att den saknades.
–Nä, vi har inte fått den än, sa hon. Den kommer nog vilken dag som helst! tillade hon på ett sätt som antydde att hon inte hade en aning om boken ens var beställd.
–Då kommer jag in i nästa vecka, sa jag på ett sätt som visade att då skulle jag vara på Cypern. Sedan gick jag in i hålet igen.
Då blev jag nästan påkörd av en cyklist på gatan. Det var ingen vanlig cyklist. Han hade en stor pakethållare där bak. Den var konstruerad av en korg i stål och full av prylar. Frampå cykeln fanns en annan paketanordning och överst låg en oljemålning föreställande en vit by som klättrade upp en bergvägg med gröna inslag. Cyklisten såg att jag tittade på tavlan.
–Du får den för 20 spänn, sa han och bromsade cykeln tills den stannade. 20 spänn!
–Nja, sa jag. Den passar inte in hemma hos mig. Jag har bara moderna grejor på väggarna...
–20 spänn, sa han och höll fram konstverket så att jag kunde läsa signaturen.
Jaques Eichborn... Jaques Eichborn bodde tvärs över gatan när jag var grabb hemma i Halmstad. Min far köpte flera av hans oljemålningar. Vi såg honom ofta när han promenerade iväg med ett antal tavlor under armen, iväg för att hitta köpare. Han var också känd för att han ibland målade ett motiv på en fyrkantig masonitbit och målade ett annat på baksidan.
–20 spänn, sa cyklisten. Men jag gick sakta vidare ner i hålet och undrade hur många hål Eichborn hade hamnat i under sin karriär.
Hur kommer man upp?
Bara genom att komma på en idé för en ny bok. Har man bara kommit på idén, är det ingen brådska med att genomföra den. Den kan ligga och guppa i skallen i några år och hålet är täppt.