Hemresan (uppdaterad)

Var uppe i Halmstad idag igen, lördag alltså, för att i en annan bokhandel signera böcker. Det är alltid lika roligt, för det kommer alltid för mig okända personer som läser mina kåserier i Hallandsposten.
Jag tog tåget den här gången också. Men det gick inte lika bra på hemresan som i förra veckan. När vi började närma oss Lund, hörs det plötsligt en röst i högtalarna.
–Vi måste tyvärr meddela att Lund blir slutdestination för det här tåget. Det är fel i banan på sträckan Lund–Malmö, som gör att ni som ska till Malmö eller vidare söderut, måste fortsätta resan med buss.
Jaha. Det var ju ett dystert besked. Men det blev värre.
För plötsligt stannade tåget mitt ute i den svarta ödemarken och Rösten hördes igen. Nu meddelade den att vi hade fått en röd signal. Vi skulle bli tvingade att stå stilla i 15 minuter. Men sedan skulle vi få ytterligare ett liknande stopp.
Så där satt vi, ett fullsatt Öresundståg, med passagerare som borde vara hemma nu, istället för att sitta ute i den svarta ödemarken. Och precis som när man åkte med billiga charterbolag en gång i tiden, fick man besked av diverse slag, som emellertid hade det gemensamt att de skulle hålla oss passagerare hoppfulla om att alla problem snart skulle vara lösta. Men klockan gick.
Ingenting hände. Alla bara väntade. Snart skulle vi sitta i en buss på väg mot Malmö.
–Undrar hur mycket en taxi kostar från Lund till Malmö, sade jag plötsligt med en ljudnivå som hördes av alla de närmsta sörjande.
–300 kronor, sa en liten piggögd yngre dam, till på köpet festklädd.
–Det är det värt, sa jag. Det tyckte hon också. Och plötsligt var vi ett helt gäng som kunde fylla en minibuss för en hundring per man och därmed komma iväg på stubinen så fort tåget hade stannat vid stationen.
Vi hittade en minibuss, som visade sig köras av en rallyförare från något avlägset land österut. Men han tog oss in till Malmö C på nolltid.
Sedan fortsatte jag i en egen taxi för att komma hem, äntligen.
När vi var nästan framme, upptäckte jag att min mobiltelefon var borta.
-Vad har du för nummer? sa chauffören som gillade att sladda med bilens bakända i alla kurvor på isgatorna. Han slog numret och vem svarade – om inte taxigubben från Lund. Han stod kvar vi Börshuset och väntade på att telefonen skulle ringa!
–Jag har telefonen, sa han.
–Var finns du? sa jag.
–På en trappa, sa han.
–Var finns trappan? sa jag.
–Mittemot ett vitt hus, sa han.
Jag gav mobilen till ägaren och sa att jag inte förstod.
Han pratade med Lundakollegan på ett främmande språk och begrep tydligen något som jag inte förstod.
Så det var bara att vända med taxi nr 2, när vi var så nära slutdestinationen att jag kunde se vår grind.
Taxametern tickade glatt vidare och i Savoyhörnan fick vi vänta vid rött ljus, innan vi kunde svänga in mot Börshuset.
Då sa det pang, mitt huvud rycktes till mot nackskyddet och chaffisen svor på det där språket, som jag inte riktigt kunde identifiera.
Bakom oss stod en skakig taxichaufför, som på sitt modersmål uppblandat med svenska förklarade att det var halkans fel.
–Stäng av taxametern, så går jag och letar upp min telefonräddare, sa jag.
Han stod på Centralens trappa mitt emot Börshuset. Jag gav honom 100 spänn i hittelön.
–Vad är "hittelon"? sa han.
Min krockskadade taxi kom snabbt för att fortsätta resan som inte var betald.
Jag kom hem till Blondinen, som med två barnbarn i huset verkade helt slut.
–Du kan inte ana vilken cirkus här har varit, sa hon.
Så jag tyckte inte det var någon större idé att prata om hemresan.