En osannolik replik.

Det hände sig en gång i tiden att vårt kylskåp lade av.
Medan vi väntade på leverans av en ny uppsättning kyl och frys, stod det gamla skåpet i köket som en uppmaning till kreativa lekar för yngste grabben, Andy, och hans kompis. De tyckte tydligen att kylskåpet kunde vara en rymdkapsel och installerade en batteridriven belysning i skåpet. Sedan kunde de turas om att göra månlandningar.
När kompisen inte var på besök, hände det mer än en gång att Andy satte sig i skåpet med en Kalle Anka-tidning och ett glas saft. Sedan satt han där inne tills han hade läst färdigt serierna. Frun tyckte inte riktigt om det. Hon var rädd att luften där inne skulle ta slut, även om dörren aldrig var fullt tillsluten.

I samma veva hade vi fått nya grannar. Villan på andra sidan staketet befolkades plötsligt av en läkarfamilj med två stora och väldresserade söner, en stiff hjärndoktor och hans fru, som i alla fall försökte att vara trevlig och kunde tänka sig att utbyta en och annan mening, om vi råkade vara ute samtidigt i våra trädgårdar. Men det blev alltid lite stelt. Och doktorn lyckades för det mesta undvika att komma på samtalsavstånd.

Det hände dock att han tvingades hälsa på oss och utbyta en och annan synpunkt på vädret eller något annat allmängiltigt. Men även detta tog slut.
Slutet kom en dag, då vi hade lyckats få det nyinflyttade paret att stanna upp, hälsa och påbörja ett slags innehållslöst samtal. Då kom plötsligt min fru på vad yngste sonen hade för sig. Så hon vände sig bort från grannfamiljen och ropade mot ytterdörren en bit bort:

–Andreas! Sitt inte för länge i kylskåpet!!

Därefter blev det aldrig några fler samtal över staketet.