Mardröm och verklighet.

Det är inte ofta jag drömmer mardrömmar.
Men häromnatten hände det.
Jag körde bil på motorvägen och höll 130, som brukligt. Men den här gången fick jag oväntat blåljus i backspeglarna och blev prejad av en polisbil som eskorterade mig till ett stort parkeringsområde. Det vimlade av polisbilar, en helikopter steg mot skyn och P-platserna var ockuperade av idel fortkörare. Jag blev anvisad en plats av en snut, som sa att jag skulle sitta i bilen och vänta. Sen gick han bort mot en liten träkåk.
-Vad är detta? sa jag till närmsta granne, en karl med en Audi.
-Det är det nya sättet att ta hand om oss som inte kan hålla hastigheten.
-Vad händer?
-Du får snart se.
Och så kom det två poliser fram mot mig och den ene talade.
-Du har kört i 130 på en 110-sträcka. Men med våra nya regler behöver du inte böta.
Istället ska du få köpa den här boken och du måste läsa den här, innan du får köra vidare.
Han visade en tjock bok som hade titeln "Våra trafikregler samt hur de ska efterlevas".
-När du har läst boken, går du bort till det lilla huset där borta och blir förhörd i en timme. Och boken kostar 1.999 kronor. Vi tar kontantkort.
Kan man vakna av kallsvett, så var detta ett sådant tillfälle.
Jag berättade om drömmen för musikmannen och fotografen.
-Det låter lite som Nordkorea, sa fotografen.
-Det måste vara något du har kvar i skallen sedan du besökte Öst-Berlin, sa musikmannen.

Öst-Berlin. Javisst, ja!
Jag var kommenderad till en mässa i Väst-Berlin och blev lite nyfiken på hur det såg ut på andra sidan järnridån. Så jag tog U-bahn och kom upp på den kommunistiska sidan av muren. Det var en konstig resa. Några minuter från neonljus, bilköer, varuhus, lyxkrogar och allt annat som vi är vana vid i väst, till dystra gator med propagandabilder om DDR i de stora skyltfönsterna, varuhus utan varor och små stinkande bilar som då och då passerade. Här kunde man ju inte vara, det kändes skrämmande på något sätt. Så jag gick till tunnelbanestationen och skulle växla tillbaka de östtyska pengarna jag tvingades ta med mig in på östsidan.
-Det går inte att växla våra pengar till andra valutor, sa tullaren. Och ni får inte ta med er några av våra pengar till väst. Ni måste köpa något medan ni är här.
Jag fattade ingenting.
-Här finns ju ingenting att köpa! sa jag och såg hur tullaren fnös.
-Du milde! skrek han. Gå tvärs över gatan, där finns en fantastisk souvenirbutik!
Jag hittade bara skräp. Köpte till slut en bok som förhärligade "Der Palast der Republik", ett skrytbygge från 70-talet, som visade sig vara så bemängt med asbest att det knappt gick att riva.
Boken står fortfarande oläst i min bokhylla.
Drömmen hade kanske hämtat inspiration från detta besök i en verklighet som man knappt tror är sann, när man tänker tillbaka.
Jag vaknade i alla fall innan jag hade börjat läsa 400 sidor trafikregler.