Bilstranden.

När jag var ung och grön och farsan hade köpt vår första bil, tog vi ofta små rundor i omgivningarna när han kom hem från jobbet.
Första sommaren med bil öppnade helt nya perspektiv och framför allt hittade vi en strand där man fick köra bilen ända ner till vattnet: Ringenäs, norr om Tylösand och Frösakull. Så dit körde vi ofta och tog ett kvällsdopp. Fina sommarsöndagar åkte vi dit på förmiddagen för att få en bra plats, där vi både kunde parkera bilen och placera ut badlakan och matkorgar.
Det dröjde inte länge förrän hela stranden var full av bilar. De stod i dubbla rader utmed strandkanten. Det var nog mest lata Halmstadsbor som körde hit, för man slapp ju de långa promenaderna från en P-plats uppe i strandskogen och man slapp ta sig över de höga dynerna som måste passeras om man ville ner till vattnet. Så värst många turister hittade inte hit. De allra flesta nummerskyltarna på bilarna var N-märkta.
Två incidenter på den här stranden fick farsan att sluta köra hit.
Den ena drabbade honom när han skulle spela fotboll med mig nära vattenkanten. Jag hade tagit med mig en gummiboll och vi började sparka den fram och tillbaka. Efter ett tag drog jag iväg en rökare rakt ut i havet och farsan satte upp farten och sprang efter den. En bit ut i vattnet föll han handlöst och skrek av smärta.
–Vem fan är det som kastar sten? ropade han. När han försökte resa sig upp, kunde han inte stödja sig på högerbenet. Det bara vek sig. Och han hade ont.
Vi fick packa ihop våra grejor och placera oss i bilen. Farsan var den ende som hade körkort, så nu skulle han köra med högerbenet ur funktion. För att gasa måste han trycka ned högerbenet med hjälp av högra handen, som han placerade på höger knä. Hur han tänkte bromsa, vet jag inte. Men hem kom vi och farsan tog en taxi till sjukhuset, där han gipsades på grund av avbruten hälsena. Där gick den sommaren. Jag fick cykla ner till Brottet istället, när jag blev badsugen.
Den andra incidenten hände off season, på hösten när stranden låg ödslig och tom. Vi åkte dit för att morsan skulle få övningsköra den nya Opeln. Farsan tyckte det var ofarligt på en plats utan andra trafikanter. Men han hade inte räknat med den bäck som bred och fin rann tvärs över stranden. På somrarna var den inte mycket till hinder för bilarna, men nu var den lite djupare och bredare än vanligt.
-Bara kör, sa farsan. Det är bara att rulla över!
Men morsan valde att av någon anledning få motorstopp mitt i den cirka två decimeter djupa bäcken. Där satt vi nu.
-Jag får ta över, sa farsan och både han och morsan klev ur, med genomblöta skor och strumpor som följd. Och när farsan försökte komma loss, borrade bakhjulen sig allt djupare ner i bäckens botten. Snart stod bilen som fastgjuten och det var totalt omöjligt att få den ur fläcken.
Långt borta på stranden stod två karlar vid en liten eka, som de tydligen skulle ha ut i havet för en fisketur. Vi hade passerat dem tidigare. De hade en bil också, så farsan promenerade iväg för att be om assistans.
Efter ett tungt arbete fick karlarna upp Opeln på fast mark, de belönades med några tior från farsans plånbok, morsan ville inte fortsätta sin körlektion, bilen behövdes spolas undertill och farsan vägrade i fortsättningen att köra till Ringenäs.
-Man vet ju inte vad som händer när det är tal om tredje gången gillt..., sa han.
Och nu är det bilförbud på stranden sedan många år tillbaka.
Synd, för jag gillade den där Los Angeles-känslan att köra bil på en badstrand.
När jag fick körkort, egen bil och tjej, blev det en tur till Ringenäs varje kväll efter jobbet hela badsäsongen.