Kan man åka buss i Malmö?

Senast jag tog mig fram med buss i Malmö var någon gång under 70-talet.
Jag skulle ta mig från Limhamn till Djäknegatan och hade fått instruktioner om var hållplatsen låg där resan skulle börja och sedan var det "bara att hålla utkik" och hoppa av på en ankomsthållplats.
Bilen var på verkstad, annars hade jag aldrig hamnat i den här situationen.
Men när bussen passerade Konserthuset och fortsatte rakt fram på Föreningsgatan, insåg jag att den inte kom i närheten av vad jag hade tänkt mig. Så jag plingade, hoppade av och promenerade tillbaka till den där stora gatan som går upp mot kanalen och sedan heter Djäknegatan. Hittade också en hållplats och insåg att jag kunde komma rätt utan att behöva promenera. Och så kom det en buss och föraren ville ha betalt.
-Vadå? sa jag. Jag har ju en biljett, jag har bara inte kommit fram dit jag ska!
-Du måste köpa en ny biljett på den här linjen! blängde föraren.
-Sällan! sa jag och gick och satte mig. Sedan plingade jag när jag kände igen mig och visste att jag var ungefär framme. Bussen stannade. Men det öppnades ingen dörr där bak där jag tänkte gå av. Det öppnades bara en dörr allra längst där framme där föraren satt.
Jag var tvungen att gå genom hela bussen. Och när jag var framme vid dörren, stängde gubben den rakt framför näsan på mig och tvingad mig att betala en biljett för den korta lilla resan från Föreningsgatan. I detta ögonblick bestämde jag mig för att aldrig mer åka buss i Malmö.
Men nu har jag gjort det igen. Var tvingad att få in en ny vindruta på Chryslern och försäkringsbolagets samarbetspartner var en bilglasfirma borta på Lundavägen. Åkte dit på förmiddagen och fick besked att det gick att hämta bilen vid tretiden.
-Du kan åka buss när du har lämnat in bilen, sa Blondinen, som själv hade lånat ut sin lilla käcka bil till Fotografen, en av sönerna som den här veckan behövde en bil i tjänsten. Jag kan följa med och visa dig, sa hon också.
Hon insisterade helt enkelt. Hon var övertygad om att jag aldrig skulle komma hem utan ledsagare under bussresan. Och så stod vi där vid en hållplats på Lundavägen och jag försökte tyda de skyltar som fanns på stolpen. Det var inte lätt. Det är lättare i tunnelbanan i metropoler som London, Paris och New York att tyda hur de olika linjerna samverkar och bildar ett mönster för resenärerna. Men jag förstod att vi måste byta buss på Gustav Adolfs torg.
Sittplats fanns inte. En hårdrockare och jag delade ståplats och vid varje hållplats kom det på nya märkliga figurer som ersatte de som steg av. Bussen körde omvägar hit och dit och stannade till t o m vid Centralen, innan den på nya omvägar lyckades leta upp torget. Där skulle vi byta.
-Hur gör man? frågade jag. Hur vet jag var Fyran stannar? Här finns ju stolpar överallt! Vilken är vår?
Blondinen hade koll. Hon drog med mig till platsen där Fyran gjorde sitt torgstopp. Och när vi klev ombord på en enormt lång grön buss, var det bara vi som skulle till Limhamn. En hel buss för oss själva! Vilket slöseri! Naturligtvis borde de ha ersatt vår jättecontainer med en liten käck 12-sitsare eller nåt sådant. Varför kör de omkring med tomma bussar när det inte behövs.
Promenaden från hållplatsen till vår gata var lång.
–Du, sa jag. Jag tar en taxi när det är dags att hämta kärran. Det här går ju inte. Man får promenera och trängas och reta sig på att ha en egen tom buss hela vägen till Limhamn.
Och så bestämde jag att det får räcka med bussåkande för min del.
Det är inte min grej, liksom.