Värsta flygresan.

Läste i kvällsblaskan om den store krönikörens flygrädsla.
När jag en gång i tiden var tvingad att flyga t/r Malmö-Stockholm varenda vecka, insåg jag att det äntligen var dags att försöka bota min flygrädsla. Men hur gör man det?
Jag tänkte ut en egen strategi som innebar att jag började intervjua alla frekventa flygresenärer som jag kände om deras öden och äventyr i luften. Ingen hade något dramatiskt att erbjuda. Alla hade de flugit i åratal utan att upptäcka något fasansfullt eller ens något som fick dem att kippa efter andan.
Dessutom åkte jag över till Kastrup en dag och satt och tittade på flygplan som startade och landade oavbrutet. Och så tänkte jag att så här ser det ut på tusentals flygplatser jorden runt. Till slut var Kastrup inte mer märkvärdigt än en bussterminal.
Och så började jag flyga. Lite pirrigt de första gångerna, men snabbare än jag trodde var det inte konstigare än att åka buss.
Ibland skakade det lite. Ibland uppstod luftgropar. Några gånger var det svajigt att landa i halv storm. Men det bekom mig inte. Jag löste korsord.
Värsta flygresan jag har gjort var mellan Las Vegas och Grand Canyon i ett litet 8-sitsigt plan med kvinnlig pilot. Strax efter vi hade kommit upp i luften började planet att kasta sig hit och dit och ramla ner i den ena luftgropen efter den andra. Då utbröt det panik ombord. Och det var inte bara en passagerare som började kräka. Men värst var det för en engelsman som blev totalt panikslagen och skrek i högan sky. Hans två medresenärer var också likbleka men något mera samlade. De bad piloten att vända och lovade att ersätta alla oss andra för våra biljettkostnader.
Så piloten styrde tillbaka till Las Vegas och vi fick våra pengar tillbaka av engelsmännen. Under hela den här resan var det bara jag och piloten som var lugna och opåverkade av den tydligen väldigt obehagliga turen.
Jag gick tillsammans med henne mot entrédörren till den lilla vänthallen och i dörrhålet möttes vi av en manlig pilot, som frågade henne "How was the flight?"
-"Short", svarade hon.
Det trista var att vi aldrig fick se Grand Canyon.