Svårt att hänga med på Casinot

Malmös casino är flott och ligger snyggt inbäddat i en park mitt i stan. All personal verkar drillad i Las Vegas och möter dig med idel leenden och frågor om du behöver hjälp.
Och hjälp behöver man.
Att försöka spela på de moderna armlösa banditerna verkar lika komplicerat som att sköta ett atomkraftverk. Förr, när det fanns enarmade banditer, drog man i spaken och antingen fick man tre körsbär eller någon annan symbol i rad eller så var det en blandad kompott som stannade i displayen. Fick man tre likadana symboler, så rasslade det till i skålen på automaten när vinsten betalades ut. Blev det en jackpot, så kunde det rassla hur länge som helst och ibland räckte inte skålen till.
Rasslet från vinster runt om i lokalen skapade den specifika casinokänslan och man upplevde att det gick att vinna. Det hördes hela tiden.
Nu är de moderna blinkande automaterna så komplicerade att man bör ha ingenjörsexamen av något slag för att spela och istället för rasslande spelmarker kommer det ut ett ljudlöst kvitto om man vinner.
Jag tog med mig Blondinen till casinot när hon fyllde år häromdan. Vi har pratat länge om att åka till Las Vegas en gång till, men ett besök på casinot i Malmö blir ju trots allt lite billigare. Och så kunde man kolla en show som hette "Classic Vegas", medan man fick i sig en trerättersmeny. I nöjespaketet med show och mat ingick också tre spelmarker á 20:-/st.
Showen hade inte platsat i centrala Las Vegas, om man säger så. Möjligen längst ute i en förort, där stan övergår i ren öken.
Inte för att sångaren Michael Starman, misstänkt lik schlagersångaren som kallade sig Günther, var dålig. Tvärtom, han sjöng helt OK, men det blev lite karaokestämning i och med att det inte fanns ett levande 12-mannaband på scenen och att baletten bara bestod av två hysteriskt benviftande tjejer.
Och när han gjorde sitt Elvisnummer, borde han kanske ha fyllt upp den vita dressen med några kuddar. Nu påminde han visuellt mer om en flaggstång än om Elvis.
Efter showen vandrade vi runt i de exklusiva lokalerna, försökte fatta t ex skillnaden mellan Three Card Poker och Caribbean Stud Poker eller varför jag inte fick spela med mina 20-kronorsmarker på vissa roulettebord.
Vi försökte också vinna i en av de blänkande banditerna, tillkallade personal för att få en snabbkurs i hur man skulle tolka alla knappar och reglage och trodde efter en stund att vi hade fått tillräckliga baskunskaper i automatspel. Så jag matade in en hundralapp i en springa och så tryckte vi på några knappar som vi trodde var adekvata. Men det fanns tydligen massor av fällor att ramla ner i och hundralappen var slut i ett nafs.
Då letade vi upp ett roulettebord där mina 20-kronorsmarker var välkomna och tre minuter senare var de slut.
Blondinen, som fick en liten exklusiv pappersbag full med presenter eftersom hon fyllde år, hittade inte bara spelkort, en liten fiffig tändare och annat fint, utan också fem omärkta men guldglittrande spelmarker i påsen. Så när mina 20-kronorsmarker var slut, frågade hon en av de hjälpsamma casinotjejerna hur mycket hennes exklusiva spelmarker var värda.
Tjejen tittade på dem, log och sa:
–Det där det är chokladbitar! Mycket goda, faktiskt.
Sen gick vi ut och vinkade till oss en taxi.