Första besöket på nya IKEA

Under en lång följd av år vägrade jag att åka till IKEA. Jag bojkottade hela idén med varuhuset som säljer halvfabrikat.
Jag vill inte snickra ihop möbler själv. Jag vill ha färdigbyggda möbler när jag köper dem. Jag vill inte skruva och muttra.
Jag vill dessutom slippa att åka till tippen med tomma pappkartonger.
En sak till: jag avskyr stordrift, köer, p-platser på 200 meters avstånd och hyllor som heter Billy. Vem fan är Billy?

Så jag bojkottade IKEA i flera år. Frun fick åka dit i sällskap med väninnor. För man åker inte gärna solo till IKEA. Man behöver någon med sig, annars kan man gå vilse.

Efter flera års bojkott, kände jag mig tvingad att åka med frun vid ett tillfälle för ca ett år sedan. Det var precis lika rysligt som jag mindes det. Så jag lät meddela att jag återupptog bojkotten. Den varade tills nu, veckan efter invigningen av nya möbelvaruhuset vid Svågertorp. Frun ville dit och kolla soffbord. Vi har inte lyckats hitta något i stans övriga möbelbutiker.
Och jag tänkte, dumt nog, att det är väl ganska tomt därute en måndag förmiddag. Folk ska ju vara på jobbet och har man inget jobb, så åker man väl inte och handlar möbler?

Vi hamnade i en bilkö redan på vägen mot P-platsen. Vi fick leta länge efter en tom ruta. Till slut hittade jag en, längst borta från entrén i rad B2. Så det var bara att småskutta mot dörrarna i regnet.

Inne på varuhuset skulle man åka rullband upp till nästa våning. Men där hade man inget att göra, så man fick fortsätta upp en våning till. Där möttes man av en levande dragspelare, som, på sitt enkla och i sammanhanget rätt tänkta sätt, underhöll alla nerifrån kommande. Sedan vandrade vi in i anläggningen och det var då jag undrade hur det kunde finnas så många människor där. Väldigt många var så små att de satt i
barnvagn, lika många var deras mammor, många i sällskap med sina systrar eller väninnor, många var nyblivna pensionärer och resten vet jag inte var de kom ifrån, men många pratade danska.
Man fick följa en snitslad bana för att hitta rätt väg. Man måste därför hålla koll på pilarna på golvet. Missar man en enda, kan man börja gå i en cirkel, som det inte går att komma ur. Så i denna trängsel med barnvagnar, mammor, systrar, väninnor pensionärer och danskar, måste man hela tiden leta efter pilar på golvet. Detta gör att man missar mängder av möbler, lampor, dricksglas, prydnadsföremål.

Man går inne i en gigantisk labyrint, man får bara glimtar av dagsljuset utanför, hittar man en fönsterruta kan man se att det regnar på en parkeringsplats, man går vidare in i labyrinten, trängs, svettas, ser en och annan skylt där det står "FRAMTID fläktkåpa 7495:-" eller något annat upplysande. Man vet inte hur långt det är kvar på den snitslade banan eller var soffborden finns, man vill bara ut, ut, ut så fort som möjligt och har man tur hittar man en skylt där det står "Genväg till toaletter och utgång". Man kastar sig hejdlöst åt denna skylt, så att man inte föses förbi möjligheten att komma ut av barnvagnar och pensionärer som slaviskt följer pilarna på golvet.

Genvägen går via ett enormt varulager, eller om det heter hämtlager, man vet inte exakt åt vilket håll man ska gå för att komma ut, man chansar och hoppas. Långt borta anas något som ser ut som en kassalinje, en rad av kassaapparater med långa köer vid var och en – det måste vara åt det hållet man ska gå för att komma ut.

Utmattad når man målet. Dagsljus! Regn! UT-skyltar!
Det är egentligen ett fint soffbord vi har.
Kanske lite 80-tal, men det kan väl bli modernt igen när man minst anar det?