En blodig hobby

En gång i tiden var jag intresserad av sportfiske.
Det var på den tiden då man kunde stå på piren i Grötvik utanför Halmstad och se stora stim av näbbgäddor komma farande, så att havsvattnet nästan såg ut att koka. Längs hela piren stod sportfiskarna, vars spön sprätte iväg alla sorters blänkande drag samtidigt och alla fick napp på samma gång.
Det var bara jag som aldrig fick något. Men jag väntade alltid med att kasta tills stimmet hade passerat. På så sätt slapp jag allt besvär med fisken.
Då och då sökte jag större utmaningar och drog iväg på tuffare äventyr än de man kunde uppleva i Grötviks trygga hamn. Jag hade fått tips om ett ställe norr om Steninge, där inte ens de tyngsta veteranerna någonsin fick glädjen att hala in ett saltstänkt byte.
Man skulle promenera tvärs över en kohage och så småningom komma till en strand innanför en liten ö. I sundet däremellan kunde man i teorin ana att en och annan torsk letade sig in och sen virrade runt där ivrigt sökande efter utgången mot Kattegatt. I praktiken var det aldrig någon fisk överhuvudtaget som hamnade i detta vatten. Och det var precis ett sådant fiskeställe jag var intresserad av. Här riskerade man aldrig att få något på kroken, något som då måste avlivas och rensas på läskiga inälvor.
Alltså ett perfekt ställe att göra sina kast på.
Vi kom dit i den ljusa sommarkvällningen, Blondinen och jag, i vår lilla vita sportbil med taket nedfällt. Hon skulle sitta på en sten i vattenbrynet, för att beundra mina fiskekonster och samtidigt få lite skymningssol i ansiktet.
Vi promenerade rakt över kohagen. Korna var där. Stora som kolonistugor. De gick aldrig på toaletten, de använde hela hagen. Vi fick kryssa mellan kladdiga högar. Blondinen gnydde lite över detta, men hon förstod samtidigt att jakt och fiske ingick i ett naturligt mänskligt beteende och att man måste ta naturen som den var.
De stora kossorna glodde på oss som om de aldrig hade sett folk förut.
Efter ett avancerat kryssande i hagen, kom vi till slut fram till strandkanten. Vi insåg hur vacker naturen var i detta halländska landskap. Blondinen slog sig ner på en stor ste och riktade ansiktet mot solstrålarna, medan jag monterade på ABU-rullen, drog fram linan och hakade på en pilk. Jag tror att det var en pilk. En sorts drag i alla fall. Tungt och silvrigt.
Sedan tog jag av skorna, för att vada ut en bit och därmed komma närmare de eventuella torskarna.
Detta var ett misstag.
Efter ett par steg, kände jag hur det brände till på vänster stortå. Jag tittade ner och såg hur vattnet snabbt färgades rött vid mina fötter!
Glas? Spik? Rakblad? Gammal krok? Istapp? (Det var kallt i vattnet!)
Tankarna virvlade medan vattnet blev rödare och rödare. Hur lång tid tar det tills allt blod har lämnat kroppen? Kunde det bli aktuellt att döpa om Kattegatt till Röda havet?
–Hjälp! ropade jag i riktning mot Blondinen. Hon fattade snabbt vad som hade hänt och fiskade (!) upp en näsduk, som jag virade hårt runt stortån. Sen hoppade jag på ett ben mellan kossor ooh mockor, med stöd från min dam. Hon fick dessutom bära fiskeutrustningen.
–Du får köra, sa jag. Och så slog jag mig ned i högerstolen och lade upp den skadade foten mot vindrutan. Lasarettet nästa. På vägen dit hann jag tänka på alla följdsjukdomar inklusive amputering och blodförgiftning. Eller värre.
På akutintaget skulle man uppge "närmast anhörig", så jag förstod ju hur kritiskt läget var i detta nu.
Jag blev inlagd på en sal med skylten "Operationsrum 2" på dörren. Där fick jag ligga i en evighet och vänta, medan tankarna drog iväg åt olika håll.
Till slut kom det in en läkare i vit rock.
–Hur står det till här då? undrade han och jag försökte bita ihop och berätta om olyckan så tappert jag kunde. Han lyssnade och började vira bort näsduken från stortån, varv efter varv. Till slut var han inne vid tån, där blodet hade forsat ut för mindre än en halvtimme sedan. Han stirrade med uppspärrade ögon. Jag ville helst inte höra hans dom. Han tittade på nära håll också. Länge.
–Var någonstans blödde det? sa han efter en stund.
–Hela tån, sa jag. Är den kvar?
–Här syns inte ett dugg, sa han. Möjligen en liten prick.
–Jamen...
–Om du vill kan du ta en plåsterlapp där borta och sätta på den själv, så slipper du betala, sa han. Men jag tror inte att det behövs, för det syns ingenting.
Sen sa ha hej då och gick.
Efter detta har jag slutat fiska.
Man vet ju aldrig vad som kan hända.