Jazzklubben

Det arrangeras aldrig några popgalor nuförtiden.
Det var det enda vi gjorde under 1960-talet i Halmstad.
Och det började med att vi startade en jazzklubb som fick heta Playhouse.
Med denna höll vi till i en källarlokal under Stadsbiblioteket. Lokala musiker spelade i skenet från stearinljus. Det kom två-tre dussin jazzintresserade för att lyssna en gång i månaden. Men vi som bestämde, fick större planer. Och utan att refleketera över konsekvenserna, anlitade vi först Mr Acker Bilk och sedan Kenny Ball & His Jazzmen från London för två konserter. Då hyrde vi stans stora och flotta teaterlokal, som rymde 950 åskådare. Så många kom det dock inte. Noga räknat blev inte publiken större än 254 personer och föreningen Playhouse stod plötsligt med stora skulder istället för med en beräknad vinst.
Hur många lokala musiker vi än tog till källarlokalen under Stadsbiblioteket, så skulle de aldrig kunna spela ihop så mycket pengar att det räckte för att betala skulderna från konserterna på teatern. Det hjälpte inte ens med att börja sälja lotter på Stora torg.
–Det är pop som gäller, suckade vi. Jazz är ute. Med lite pop kan vi betala skulderna.
Det var därför som jazzklubben Playhouse började arra popgalor.
De första gångerna engagerade vi alldeles för dyra Tio i Topp-band, så det gick inte mer än knappt ihop. Gager, lokalhyra, vakter, annonser – allt kostade pengar. Skulderna i kassan rörde sig inte. De låg kvar.
Det såg visserligen ljust ut före konsert nummer två. Vi sålde biljetter i mängder och fick in pengar som skulle räcka en bra bit in i skuldhålet. Men så började popgalan och publiken visade sig vara vild. De flesta ställde sig upp i de sammetsröda fåtöljerna och två bänkrader tålde inte att ett stort antal popälskare klättrade över ryggstöden för att komma närmare sina idoler. Några kom i kläm och spydde. Trasiga ryggstöd och totalförstörda teaterfåtöljer åt upp vinsten. Skulderna blev kvar.
Dessutom förbjöds popgalor på teatern fortsättningsvis.
–Vi fixar en rhythm´n´bluesgala, sa någon vid ett av våra krismöten. Ingen i Folkets hus vet vad det är för nånting.
Jodå, en r´n´b-gala gick bra. Det var bara popgalor som skulle undvikas.
Och vi bokade några lokala popband som ingen i Folkets hus-ledningen kände till.
Visserligen bokade vi Jean Lundéns också och någon i ledningen borde ha reagerat på detta. För ingen av grabbarna i bandet kunde visa sig på stan utan att orsaka hysteri. Jean Lundéns med Sigge Lindkwist var lika stora i Halmstad som Hep Stars med Svenne Hedlund var i Sverige. Ändå var det ingen på Folkets hus som reagerade.
–Vi kör samma låtar som vanligt, sa Sigge. Och biljetterna såldes rekordsnabbt, varenda en.
Teatern var utsåld, jazzklubbens kassör började så smått tindra med ögonen.
Men varken publiken eller vi arrangörer visste vad som väntade.
Sigge Lindkwist var sjuk! Kunde inte komma. Låg i sängen.
Jag, som skulle vara conferensier av någon anledning, fick veta detta en timme före galan skulle börja. Vad skulle vi ta oss till? Jean Lundéns utan Sigge var som ett Gyllene Tider utan Gessle. Och nu var det försent att ställa in och erbjuda pengarna tillbaka. Det var bara att köra på, låtsas som ingenting.
Och de okända lokala banden ångade på inför en publik som bara väntade på något helt annat. Sigge.
Till slut var vi framme vid kvällens höjdpunkt.
Jag fick darra mig fram i rampljuset och upplyst också av en stor spotlight meddela att Sigge tyvärr låg hemma i sängen.
Först blev det alldels tyst. Sen kom buropen. Flera tjejer började gråta. Lynchstämningen var påtaglig när resten av bandet, med inhyrd sångare från ett annat av stans popband, började spela. The show must go on.
Detta blev jazzklubbens sista arrangemang. En kalkongala.
Men vi räknade kassan och insåg att nu behövde vi bara sälja lotter i tio månader till, så skulle Playhouse Jazz Club vara av med alla sina skulder.
Och under tiden kunde vi då och då bjuda in lokala jazzmusiker till källaren under Stadsbiblioteket.