Verkligheten öveträffar dikten, 4

Vi körde kustvägen från San Franscisco ner mot LA.
Alla hade rekommenderat den vägen. Istället för en rak sexfilig motorväg, fick vi en smal och slingrig byväg med hisnande skönhetsupplevelser.
Vi hittade t ex en dansk småstad som heter Solvang. Den låg vid en avtagsväg en bit bort och det var som att köra rakt in en by på Jylland. Alla skyltar hade dansk text, överallt såg man danska flaggor, man kunde köpa dansk glass i strut med både gräddbulle och sylt och det fanns både Tuborg och Carlsberg på caféborden som vi passerade.
Det finns säkert en förklaring varför Solvang existerar, men jag har ännu inte brytt mig om att ta reda på det. Vi gjorde nämligen ett annat fynd utmed kustvägen, som vi tyckte var ännu märkligare att stöta på.
Alla hade sagt till oss att man måste ta ett stopp i Carmel, den lilla kuststaden där Clint Eastwood var borgmästare. Så vi körde in i stan när den dök upp och det visade sig vara en ovanligt ren och välskött ort. Allting var prydligt. Alla byggnader, alla gator och alla trottoarer verkade vara uppsnyggade för att vi skulle komma. Det kändes nästan så.
Problemet var att hitta en ledig P-plats för hyrbilen. Jag körde gata upp och gata ner utan att hitta en enda möjlighet att parkera. Och trots att det var en liten stad med ett begränsat antal gator, så rullade vi fram och tillbaka i nära en halvtimme utan att kunna ställa bilen.
Till slut såg jag en ruta en bit bort på en av huvudgatorna. Nu! Det gällde bara att komma fram till den, innan någon annan fick syn på den. Och det lyckades. Men det sista jag såg innan jag rattade in bilen på den tomma rutan, det var en skylt som sa att P-rutan var reserverad för en kommunal tjänsteman av något slag.
–Vi struntar i skylten, sa jag. Vi låtsar att vi aldrig har sett den!
Så jag parkerade och vi klev ur bilen.
Det var då vi fick syn på en annan skylt. Och när vi såg den, så bara stod vi och stirrade utan att få fram ett ljud. Vi bara stirrade.
Skylten var en kopia av Halmstads stadsvapen med tre hjärtan.
För oss, som var uppvuxna i Halmstad, var stadsvapnet med tre hjärtan något absolut självklart. Hemma i Halmstad fanns ett konditori vid Stora torg som hette Tre hjärtan och här i Carmel fanns det tydligen ett litet värdshus med samma namn och samma symbol.
–Vi måste gå in och titta! sa jag efter en liten stund.
Och innanför dörren gick en servitris iklädd ett heltäckande förkläde, som föreställde den svenska flaggan. På väggarna hängde bilder från Halmstad. Hamnen, slottet, Norre port och några andra motiv drog våra blickar till sig.
Vi beställde köttbullar, för det var lunchdags. Och jag försökte få servitrisen att berätta varför det fanns ett värdshus som hette Tre hjärtan i Carmel och varför hon gick omkring iklädd den svenska flaggan. Något svar fick vi inte. Servitrisen log och sa att hon bara jobbade här och hon hade aldrig frågat chefen något om Tre hjärtan. Och att det var en svensk flagga som hade stått modell för hennes förkläde, det hade hon inte en aning om.
Chefen var inte där, han hade tagit ledigt just den här dagen.
Så där satt vi och åt köttbullar, som varken såg ut som eller smakade som köttbullar.
På Tre hjärtan, i Carmel, California.
Vid det enda stället i hela stan, där vi kunde ställa bilen, även om det var på en reserverad plats.