Verkligheten överträffar dikten, 3

På den tiden bensinen var en lågprisvara, blev det ju en och annan bilsemester nere på kontinenten. Speciellt roligt var det när man hade en ny och läcker japansk bil, full med elektroniska finesser.
En sommar på den tiden bestämde Blondinen och jag att vi skulle ta en tur ner till Liguriska Rivieran i Italien, med de två barnen i baksätet, som för övrigt fylldes med serietidningar. Högarna omfattade allt från Bamse och Kalle Anka till 91:an och Läderlappen.
Den nya Mazdan hade inga fönstervevar. Det var bara att trycka på en knapp, så sänkte sig rutorna ner i sina dörrfack. Detta är naturligtvis inget att prata om idag, när t o m en vanlig Volvo har elektriska fönsterhissar som standard. Då var det snudd på science fiction.
Vad Mazdan saknade var däremot en A/C-funktion.
Och nere på kontinenten blev det inte varmt i bilen, det blev hett.
När vi rullade in i Pietra Ligure, tyckte baksätespassagerarna att botten var nådd. De ville ha luft. Och samtidigt tryckte de ner varsin knapp för att få ner rutorna.
Om det var för detta "samtidigt" som säkringen gick, det vet jag inte...
Men plötsligt stod vi där i Italien med två bilrutor nere och utan extra säkringar i handskfacket.
Skulle vi vara tvingade att köra hela vägen hem, på tyska Autobahn, med nerhissade rutor i baksätet? Eller skulle vi försöka hitta en bilelektriker i Pietra Ligure?
Och vad tusan heter "säkring" på italienska? Jag måste leta upp platsen där säkringarna fanns och ta fram ett exemplar att hålla framför näsan på den eventuelle bilelektrikern.
De fanns i en liten dosa under huven. Men de såg absolut inte ut som de säkringar jag dittills hade sett. Det här var något nytt. En platt svart mojäng med två kontakter, typ. Inte en sån där vit liten banan, som hade sett likadana ut sedan T-Forden. Nu hade japanerna hittat på något nytt.
Jag frågade, med min utmärkta engelska, på en mack om de kände till denna produkt eller om de visste om det fanns någon bilelektriker på Liguriska Rivieran. Mackgubben tittade konstigt på säkringen och skakade på huvudet. Men han pekade åt byns centrala delar och jag förstod i alla fall åt vilket håll jag skulle köra.
Efter en halvtimme hade vi genomsökt hela byn och vi tänkte ge upp. Då råkade jag, på en liten tvärgata få syn på en skylt där det stod ungefär Auto eletricitet eller något liknande. Hurra!
Jag stegade in i den värsta röra jag har sett. Här verkade finnas allt och lite till och detta allt var dessutom osorterat. Någonstans i röran skymtade en liten man med svart mustasch. Han kunde ingen engelska, så jag höll fram den lilla svarta plastbiten med två kontakter, han tittade och gav mig ett tecken som betydde att jag skulle följa med honom in i nästa rum.
Där inne var det om möjligt ännu rörigare. Men mannen gick fram till en stor pappkartong som var placerad på en hylla. Han ställde den på en liten disk och började rota i den.
Plötsligt sken han upp. Och så plockade han upp en liten ask av papp.
Han höll fram den som om han var guldgrävare och ville visa sitt oslagbara fynd.
Men det var inte därför som jag stirrade på asken, utan att begripa ett skvatt.
För på den lilla etiketten stod det bara ett ord: FLATSÄKRINGAR.
På ren svenska.
Och jag har aldrig fått veta varför.