När verkligheten överträffar dikten

Två gånger har jag varit med om händelser som tycks mig nära
nog övernaturliga. Hur kunde de hända?
Den ena utspelade sig i Tylösand, där vi var ett gäng tonåringar
som solade en lördag i de allra största dynerna, en bit bort mot
Frösakull-hållet.
Plötsligt säger en kompis: "Jag har tappat min guldring!"
Jaha. I en jättelik sanddyn! Gonatt, liksom.
Han surade naturligtvis. Att leta skulle ju vara som att söka efter
en... ja, en nål i en höstack. Han surade hela kvällen.
En vecka senare tog han och jag våra moppar och gasade på mot
en ny lördagseftermiddag i Tylösand. Det var ett sådant väder.
Av en slump hamnade vi i samma sanddyn som för en vecka sedan.
Vi kollade brudar och solade.
–Din ring, sa jag. Den måste ju finnas här. Du satt där och då borde
du ha högerkardan här.
Jag stack ner handen i sanden och krafsade lite och... kände nåt
som inte var sand... nåt som knappt vägde nånting, men som ändå
måste vara nånting... Jag tittade i min hand och där låg den.
Ringen!
Vi bara gapade. Vi kunde inte fatta det. Till slut bara skrek vi rätt ut
i luften, så att hela Tylösand tycktes stanna upp.
Det var overkligt, men det hände.
Är du nyfiken nu på den andra händelsen, så får du vänta på nästa
blogg...