Verkligheten överträffar dikten, 2

Grötvik i Halmstad är en liten småbåtshamn och ett
klipplandskap, där man förr såg massvis av nöjesfiskare,
som fick upp torsk och makrill när de provade sina
kastspön varje kväll efter jobbet.
Jag tog med mig Blondinen dit en afton efter att ha tjatat
på min far om att han skulle låna ut ett speciellt spö till
mig. Han jobbade med marknadsföring av bl a fiske-
utrustning och hade fått hem ett amerikanskt sexkantigt
mjukt träspö, som det bara fanns ett exemplar av i Sverige.
Han behövde det för att fotografera det för en katalog.
Efter tjat i en halvtimme fick jag låna det exklusiva spöet
och när vi var framme vid piren i Grötvik, monterade jag på
en ABU-rulle, trädde i linan och satte ett blänkande drag
längst ut. Jag ville lära Blondinen lite fiskekonster, så jag
sa åt henne att titta på spöändan längst ut i själva kast-
ögonblicket. Då borde hon förstå principen för ett elelgant
kast. Sen kastade jag. Och sen såg jag hur hon fäste
blicken på en punkt en bra bit ut i Kattegatt.
–Du skulle ju titta på spöändan! sa jag besviket.
–Det gjorde jag, sa hon. Den ligger ju där ute!
Jag tittade på det tvådelade spöet i min hand. Jag hade
bara nedre delen. Övre delen var borta! Och linan var av!
–Va? Vad har hänt? suckade jag.
–Inte vet jag, sa Blondinen. Du kastade iväg halva spöet!
Det var ett hemskt ögonblick.
Farsans exklusiva sexkantiga träspö var nu bara ett halvt
spö. Den andra halvan låg på havets botten någonstans.
Borta för evigt. Vad skulle jag säga till honom? Hur skulle
han få fram katalogen i tid?
Dessa och flera andra frågor svepte igenom min skalle.
Jag slog mig ner på en sten vid havet och tänkte. Men
jag kom inte på en enda vettig tanke.
–Äh, det går väl att fixa fram ett nytt spö? sa Blondinen.
–Det var deadline för plåtning imorgon, suckade jag.
En vacker kväll i Grötvik hade förvandlats till ett rent
helvete. Det skulle inte bli roligt att komma hem med ett
halvt spö.
–OK, vi får ta smällen, sa jag och reste mig för att samla
ihop grejor och ta en kort promenad till bilen.
Då hördes ett rop utifrån havet.
Jag tittade och fick syn på en sportdykare i full utrustning.
Han hade två gula tuber på ryggen och stort cyklopöga i
ansiktet. I sin ena hand höll han något som på avstånd
såg ut som en pinne. Med denna i luften började han gå
på osäkra steg in mot land. När han närmade sig, såg
jag att han hade stora simfötter att balansera med.
–Är det här toppen på ditt spö? sa han när han hade
klarat hela promenaden. Jag satt på en klippa där ute
och såg när du kastade. Och jag tänkte att jag skulle leta
litet på botten där den här landade, fortsatte han och
räckte fram spödelen.
Jag såg förmodligen ut som en fågelholk.
Blondinen bara log och tog emot toppbiten.
–Nu har jag sett både hur man kastar ut och får tillbaka
en bit spö, sa hon. Det verkar ju enkelt.