Samtal med polack.

Sitter i köket. Vid andra sidan bordet sitter en man från Polen, som hjälper mig med ett enklare målningsarbete.
Jag trodde det skulle vara klart för två dagar sedan.
Det blir inte klart i morgon heller.
–Spackla, måste spackla. Måste torka, sen spackla igen, säger polacken. Han pratar mycket och på svenska, men blir det några längre utläggningar är det inte mycket man förstår.
Vi dricker kaffe, det är en kaffepaus med pepparkakor.
–När blir det klart? frågar jag. Vet du det?
–Måste torka, sen slipas igen. Sen spackla.
–Men när ska du börja måla? undrar jag.
–Kommer tillbaka i morgon, slipa, spackla, torka. Inte spackla, inte bra.
Jag inser att det kommer att ta tid. Ett litet enkelt målningsjobb, som jag hade tänkt fixa själv. Det var Blondinen som övertalade mig.
–Vi ringer Lech, så slipper du, sa hon och jag tyckte det lät sympatiskt.
Varje dag han har kommit, har han gått fram och inspekterat sitt jobb.
–Inte bra, säger han. Slipa mera.
Jag försöker att få igång ett samtal som handlar om annat än att slipa.
–Hur ofta är du i Warszawa?
–En och en halv miljon, svarar han.
–Ähh...?, svarar jag frågande. En och en halv miljon? Du menar... ja, vadå? Folkmängden i Warszawa?
–Gdansk mycket mindre.
–Men brukar du åka till Warszawa? Är det kul där? Nöjesliv? Bra musik? Det är ju en stad i Köpenhamns storlek, så där finns väl en del? Finns där bra restauranger?
–Gdansk mycket vackrare. Vid havet.
–Så då ska man inte ta sig till Warszawa då, säger jag långsamt och tar en pepparkaka medan spacklet torkar.
–Mycket bilar. Kör i 80 på gatorna mitt i stan.
–Jaha, hej vad det går...
–Ja, men kommer tillbaka i morgon. Slipa, spackla, torka.
Jag vet inte när det blir klart.
Ingen vet. Det tycks hänga på spacklet.