Min fotbollskarriär, del 2!

Timmermansgatans FF lyfte liksom aldrig.
Vi höll till på grusplanen, som aldrig var riktigt plan. Den kunde lika gärna kallas en grussluttning. Bolllen rullade lätt ut mot Skepparegatan och stoppades då av ett rutnätat galler, som måste forceras varje gång någon sparkade ut bollen till gatan. Gick spelet åt andra långsidan var det inte alls samma fart på bollrullandet.
Och vi spelade alltid med samma motståndare. Estländarna från Fridhems träkåk. Några andra lag i närheten, från Skånegatan, spelade sina matcher i Alet. Det tyckte vi var för långt hemifrån. Det var ju i alla fall tre kvarter bort.
Och så ville man ju ha lite organisation och utbildning. Ett riktigt lag att spela i. Någon påpekade att BK Start, långt bortom Centralstationen på andra sidan Nissan, kunde vara en bra fortsättning för mig. Visserligen var det flera mil, kändes det som, till deras hemmaplan, men man blev väl omhändertagen.
Jag beslöt mig för att chansa och fick träna med ett pojklag. Träna och åter träna. Aldrig någon viktig match. Och när det till slut blev debut, gick matchen bortom Snöstorp, långt ute på vischan.
Jag tyckte det räckte. Jag beslöt mig för att fotboll var inte min grej. Karriären var över. Jag trodde att vi skulle få spela mot HBK:s pojklag på Örjans vall. Förmatch. Med publik.
Och så blev det en bilresa till vischan bortom Snöstorp för att spela mot ett bonnalag till. Nä, det fick räcka.
Det räckte tills jag, som vuxen, flyttade med hela familjen till Malmö.
På annonsbyrån där jag hade fått jobb, snackades det mycket fotboll. Och jag fick pikar för att jag höll på HBK. -Nu kan du ju se MFF:s alla hemmamatcher, då glömmer du snart Halmstads BK! sa dom.
En vårdag kom en av byråns originalare, det heter så, och frågade om jag spelade fotboll.
-Vi har en egen reklambyråserie med lag från tio av de största byråerna. Matcher på Limhamnsfältet klockan åtta på morgonen varje fredag. Ska du vara med?
Klart jag ville vara med. Vi hade egna dräkter och anlitade riktiga domare som normalt blåste i sin pipa i division VI eller VII. Men de kunde sina saker och man blev utvisad om man protesterade mot deras domslut.
Vi hade en liten babykille som jag skulle passa på mornarna i tiden mellan frun gick till sitt jobb och barnflickan kom hem till oss. Det var därför jag fick komma med barnvagn till matcherna och babyn skrek i högan sky när nappen ramlade ur munnen. Han tycker fortfarande inte om fotboll.
Det gör inte heller den målvakt som fick hoppa in i våra motståndares lag eftersom ordinarie var sjuk. Han hade spelat en gång i tiden i ett division III-lag och kom otränad men full av entusiasm för att hålla nollan. Och det var vårens sista match, sen började en lång härlig sommar, så han tyckte att han hade haft tur som fick vara med och kicka lite boll. Sa han, innan vi hade börjat.
Så blåste domaren igång oss och vi drev upp ett vasst anfall, där ingen av motståndarna hann med i svängarna och där målvakten fick kasta sig ner mot marken där fullt av fötter och ben trycktes mot varandra i en enda härva och där målvakten plötsligt hördes skrika av smärta så att det hördes till både Limhamn och Bellevue.
Det fick bli ambulans, ett gipsat ben och en förstörd sommar för en målvakt som bara ville ha lite kul med en boll och några reklambyråkillar som lekte fotbollsspelare. Min karriär fick sig en knäck.
Jag gick över till badminton.