Min fotbollskarriär.

Alla killar som kommer från Halmstad har spelat fotboll i antingen HBK eller Halmia.
Det finns massor av andra lag i stan, men de ligger i divisioner som knappast syns på tidningssidorna när de redovisar matchresultat och senaste tabellen. Lagen i träsket heter Leikin, Alet, Örnia, Nyhem och allt var det är och det är här alla grabbar som inte klarar det tuffa klimatet i HBK och Halmia hamnar. Ja, de är väl  inte så stöddiga i Halmia efter alla osynliga år, men nu är de plötsligt lite i ropet och finns i år i en division där man kan få lite publicitet.
Jag var själv halmian från början, men så gick HBK upp i Allsvenskan och jag böt fil på direkten, Och det kändes rätt. HBK var ett riktigt lag, ett lag med riktiga fotbollsspelare. Halmia var mer snygga dräkter och hade inte ens ordet fotboll i namnet: ISH står för Idrottssällskapet Halmia, HBK betyder Halmstads Bollklubb. Det är skillnad det.
Själv började jag min karriär i Timmermansgatans FF, ett sjumannalag som hade grusplanen på Brunnsåkersskolan som hemmaarena. Här spelade vi ett oändligt antal matcher mot ett lag som bestod av grabbar från Estland. De hade kommit till Halmstad i en flyktingström som uppstod när Sovjetunionen behövde större utrymme för sina arméer på andra sidan järnridån. Och vi kallade dem för Fridhems BK, för de bodde i en stor gammal trävilla i Fridhemsparken. Varje gång vi slog dem, cyklade jag in till Hallandsposten, steg in på sportredaktionen med bollen under armen, och meddelade resultatet till tjänstgörande journalist, som såg till att detta noterades på sportsidorna dagen därpå. De få gånger vi fick stryk, struntade jag i att lämna resultatet. Tyckte väl att det var estländarnas grej att ta hand om inlämnandet någon gång.
Jag stod i mål. Det var mest av bekvämlighetsskäl. Man slipper ju springa några längre sträckor, när man är målvakt.
Vår enda bortamatch gick i Heagård. Där fanns ett lag med grabbar i samma ålder som oss. För att fira matchen, oavsett hur den skulle sluta, bestämde vi att vi skulle skaffa enhetliga tröjor. Problemet var att de kostade pengar. Då sa någon att man kunde sälja lotter och lotta ut kaffepaket.
Idén var utmärkt. Vi sålde lotter till kvarterens alla hemmafruar och fick ihop pengar till tröjorna. De räckte däremot inte till att köpa kaffe, så vi strök vinstutdelningen. När någon frågade om de hade vunnit, så sa vi bara att dragningen var inte klar ännu.
Vi cyklade till Heagård, kämpade oss upp för den långa backen, trampade förbi flygflottiljen och kom fram till ett gäng bondgrabbar som hänvisade till en gräsmatta där det gick ett par kor och betade. Så vi fick börja matchen med att fösa in korna på en annan äng. När spelet väl kom igång, visade det sig att Heagårdsgrabbarna var proffs. De vann med 4-0.
Men de hade inte några enhetliga tröjor, så det var ju vi som var proffsigast.
Timmermansgatans FF självdog, men några av oss fortsatte våra karriärer i andra lag, lag med riktiga tränare, som spelade matcher i seriesystem och fick känna på hur det var att spela med en domare på planen. Jag vågade mig inte ner till Alevallen, som borde vara det rätta med tanke på den korta vägen från Timmermansgatan. Men istället blev det BK Start som höll till ute på Öster.
Där upplevde jag min mest avlägsna bortamatch, som spelade mot ett lag från Snöstorp.
HBK vågade jag aldrig söka mig till.
Och karriären tog helt andra vändor, mest inom korpfotbollen.
Mer om det en annan gång.