Min enda SM-final.

Så här när ett nytt år har börjat, har man som vanligt fått i sig massvis av onödig information om idrottens superstjärnor och deras kämpainsatser i jakten på nya rekord.
Vi blir påminda om deras insatser på arenorna hemma och borta och det ägnas lika mycket utrymme om hur de tränar inför sin stora final, antingen det gäller en lokal DM-titel eller de riktigt stora titlarna i VM- eller OS-tävlingarna.
Och man blir naturligtvis imponerad när man läser om hur mycket tid, svett och tårar det krävs för att toppa formen inför det stora avgörandet.
Själv har jag bara gått till final en enda gång och då gällde det SM-finalen i piprökning, en gren som man sällan hör talas om nuförtiden.
Men då, det var väl någon gång under 1960-talet, visades bilder och reportage från finalen i hela den svenska pressen och dessutom i Rapport på TV.
Och det krävdes träning även i denna gren. Jag ingick i ett träningsläger som hade sitt högkvarter på F14 i Halmstad. Där fanns bl a en väderstation som hölls öppen dygnet runt, och framför allt när vi hade nattpass blev det mycket tid över för att träna.
Det gällde att hålla fyr på 2 gram tobak, Greve Hamiltons blandning, så länge som möjligt. Det svenska rekordet låg på strax över en timme och vi på väderstationen var ofta uppe och nosade på 70 minuter när vi tränade.
Och vi tränade stenhårt.
Jag tänkte aldrig på det då, men i efterhand har det slagit mig att ju mer vi tränade, desto sämre kondition bör vi ha fått. Allmäntillståndet bör ha pekat på sämre och sämre värden hela tiden. Vi skiljde oss därmed från övriga SM-finalister, oavsett vilka grenar man än jämförde med.
Finalen gick på Stadshuset i Stockholm, i samma lokal som man arrangerar Nobelfesten.
Ljuset släcktes i salen, 100 finalister tände samtidigt sina pipor och sedan gällde det bara att hålla fyr. Slocknade pipan, fick man lämna sin plats på podiet.
Efteråt blev det stor fest på Skansen, det delades ut pipor och tobak till oss SM-finalister och nästa dag gick tåget hem till Halmstad. Tågbiljetterna betalades av tobakstillverkaren. Alla måltider likaså. Var man SM-finalist, så var man väl omhändertagen.
När vår lilla grupp från Väderstationen anlände hemma i Halmstad, blev vi intervjuade av Hallandsposten.
Det var inte så dumt att vara SM-finalist, faktiskt.
Nu lär dock piprökning inte finnas kvar som tävlingsgren i Sverige.
Men enligt rykten tävlas det för fullt i Danmark.