Hos Bilprovningen.

Svensk Bilprovning var en fasansfull institution när man hade sin första bil, inköpt på bakgården hos en bilhandlare som hade sina skapliga försäljningsobjekt parkerade framför den stora kåken och sina oklanderliga årsmodeller inomhus i en påkostad lokal med skyltfönster.
Polaren och jag hade fått tips om en stor amerikansk glidare som stod på bakgården. Det var en Pontiac av efterkrigsmodell, visserligen från tiden närmast efter kriget, men i alla fall en modell med automatlåda, ruskigt bekväma soffor och kromade detaljer från motorhuven upp mot vindrutan, där kromränderna försvann, för att sedan dyka upp igen och breda ut sig på bagageluckan.
Det var en fantastisk bil, som vi skulle kunna driva omkring i över hela sommaren och en bit in i hösten. Då skulle den eventuellt tvingas klara kraven från den nybildade Bilprovningen, som nu skulle godkänna alla bilar för att de skulle tillåtas rulla på vägarna.
Vi var inte säkra på huruvida Pontiacen skulle klara sig, så vi bestämde oss för att sälja den efter några resor med damsällskap till såväl Köpenhamn som Oslo. Vi sådana tillfällen kunde man övernatta i bilen, som hade väl tilltagna mått om det var två smidiga ynglingar som trängde ner sig på golvet och överlät sofforna till damerna.
Vi hittade en köpare från Kvibille, en tuffing som hade några kompisar med sig in till stan för att övervaka köpet. En provrunda på stans raggarstråk räckte för att han skulle bestämma sig.
Vad  han aldrig fick veta, var att Bilprovningen skulle underkänna bromsarna, belysningen, avgasrören, styrsnäckan och blinkerslamporna på höger sida. Detta sa vi inget om.
Straffet blev, för min del, att jag åkte på dyra smällar på alla mina kommande bilar fram till jag belönades med en leasingbil av företaget där jag jobbade. Detta innebar bl a att jag inte längre behövde ens tänka på att besöka Bilprovningen. Jag kunde byta till en ny bil varje gång det blev dags för en besiktning.
Men säg den glädje som varar. Nu har verkligheten hunnit ikapp oss.
Så Blondinen och jag tvingades ta en tur ut till vischan, där en av Bilprovningens anläggningar numera är anlagd. Och visst hittade dom fel på Blondinens lilla svarta Peugeot. Handbromsen tog bara på vänster sida och blinkersljusen, på såväl höger som vänster sida ovanför framhjulen, hade bleknat. "De måste bytas", sa han. "Men det behöver ni inte komma hit och visa." Därefter upptäckte han att handbromsen inte fungerade på höger sida. "Det måste ni fixa och komma hit och visa!" sa han.
Och vi fixade en tid hos den lilla verkstaden några kvarter hemifrån, fick ny broms och det var bara att köra ut på vischan för att visa hur laglydiga vi är.
Så fort jag hade stannat bilen flög bilrprovaren fram och pekade på blinkersljusen. "Ni skulle ju byta lamporna! De ska ge orange ljus, inte blekgrått!" sa han. Ni får komma hit igen!
Kan någon förklara för mig varför lamporna måste blinka i orange färg? Är det för att det är snyggare? Eller är det för att Bilprovningen måste hitta på saker att gnälla om?
Oranga blinkerslampor!!! Dumheter, säger jag. De flesta har ju dessutom slutat att blinka när de ska svänga, så varför måste vi ha blinkers över huvud taget?