Barnbarnspassning 1.

Att passa Maja, 4, och Calle, 2, är inte så enkelt alla gånger.
Det är närmast så att det är de två ungdomarna som bestämmer
och själv tvingas man hänga med i diverse upptåg, som man
kanske inte hade räknat med. Men då gäller det att använda list
och psykologi.
Som när man går till McDonalds.
Först ska man nämligen till lekrummet, som ligger i ett hörn längst
in i lokalen och består av en rörkonstruktion där små människor
kan krypa runt. Exakt hur vet jag inte, för vuxna personer kan inte
ta sig in i byggnationen. Men emellanåt syns de små i ett titthål och
de hörs hela tiden. Det svåra är att få ut dem, så att man äntligen
kan stoppa i sig dagens lunch. När denna är intagen, rusar barnen
tillbaka till lekrummet och det är nu man behöver list och psykologi
för att slippa stanna på McDonalds resten av dagen.
Så efter en stund säger jag: Kom ut nu, så går vi och köper glass!
Det funkar perfekt. Hver gang.
–Jag vill ha en Piggelin! säger Maja.
–Jag vill ha en Piggelin! säger Calle, som ofta har samma synpunkter
och önskemål som storasyster.
Med glassarna i munnen på de små, går vi mot lekparken bakom
(eller är det framför?) Konsthallen. Här plockar Maja löv. Hon har
tydliga talanger för att bli en duktig florist redan innan hon når
tonåren och sätter ofta ihop tjusiga buketter av vad hon än kan
plocka hemma i vår trädgård. Löven lägger hon i kartongen från
McDonalds, som hon tog med sig när vi gick.
Efter besöket på lekplatsen drar vi oss mot barnbarnens bostad ett
par kvarter bort. Det är en promenad som en vuxen klarar på fem-
sex minuter, men nu gäller andra regler och dessutom ska vi gå in
på Triangelns köpanläggning igen, för att köpa plåster. Men det
blir stopp redan innanför entrédörren, när Maja upptäcker en
bijouteributik och gärna vill lura med sig farmor in där för att ta en
titt på sortimentet. Calle och jag sätter oss på en bänk och väntar.
Vi lovar också Maja att ta hand om hennes lövsamling.
Efter en stund kommer en mycket gammal man med käpp och slår
sig ner på bänken.
–Jag heter Calle, upplyser Calle honom. Det gör han alltid. Och så
visar han kartongen med löv för den gamle mannen.
–Vad ska du med så många löv? undrar mannen.
–Det är Majas, svarar Calle och vänder upp och ner på kartongen,
så att alla löven faller ur och de flesta hamnar på bänken. Den
gamle mannen blir lite orolig och flyttar lite på sig, så att ett av de
största löven hamnar under honom. Det fastnar tydligen bak på hans
byxben, för när han sedan säger hej då och ger sig iväg, så sitter
lövet där och det lossnar inte när han går. Så ni som såg en gammal
man med ett stort grönt löv strax under rumpan, behöver inte längre
undra hur det kunde hamna där.
Till slut når vi barnbarnens hemadress och det har varit ett par
händelserika timmar. Maja är så trött i hissen att hon lutar huvudet
bakåt och råkar placera det på STOPP-knappen.
Den funkar. Hissen stannar mellan två våningar.