Charter hit och dit

Idag för en vecka sedan kom jag hem från Cypern.
Jag är i grund och botten helt ointresserad av turistorter vid
Medelhavet, charterresor och hotell "direkt på stranden".
Ändå ligger jag på en solstol minst en vecka varje år, vid en
pool full av engelsmän eller tyskar samt några svenskar,
norrmän eller danskar. Det är min fru som drar oss dit, hon
älskar sol och bad och hinner inte komma hem förrän hon
planerar nästa tripp.
Jag åker med av bara farten, kan man säga.
Och jag fick nog av turistresor redan under 1980-talet, då
jag blev ombedd att skriva en resebroschyr för Scandinavian
Touring. Sedan bytte jag arbetsplats och fick uppdraget att
skriva en tjock resekatalog för Vingresor, inte bara en gång
utan två år i rad. Och när jag bönade om att få slippa ett tredje
år, hamnade jag rakt in i produktionen av en katalog för ett nytt
uppstickarföretag i charterbranschen, som jag har förträngt
namnet på.
Det värsta var att reseföretagen tvingade iväg mig till alla
deras resmål, för att jag skulle få "uppleva atmosfären på ort
och ställe.
–Jamen, alla turistorter ser ju likadana ut, alla hotell är lika
varandra och solstolarna vid poolen kommer från samma
tillverkare! Låt mig få slippa åka...
Men det blev Rhodos, Kreta, Aten, Mallorca, Gran Canaria,
Teneriffa och Formia och Gaeta på italienska fastlandet.
En gång hade jag med mig en guide som körde bil i 180 på
en slingrande grusväg på Rhodos. Plötsligt tvärnitade han så
att gruset yrde runt vår cabriolet, han slängde in backen och
gasade på för fullt och tvärnitade igen framför en byggnad.
–Titta nu här, sa han och pekade. DETTA ÄR GREKLAND!
Han pekade på en gammal gråhårig man med långt vitt skägg.
Vid hans fötter vilade en svart katt. Mannen satt på en träbänk
bredvid en dörr och han lutade sig en aning framåt mot en
träkäpp. Han stirrade på oss, vi stirrade på honom en liten
stund och sen gjorde min guide en rivstart och vi fortsatte
att känna på atmosfären.
En annan gång gällde det Turkiet, där det hade varit oroligt
i flera år och därför svårt att sälja som turistland.
–Jag vet, sa jag. Vi gör ett uppslag med vackra bilder och en
lockande bildtext – men vi nämner inte ordet "Turkiet"! Vi ser
till att läsarna blir nyfikna och får dem att längta till något som
de inte vet vad det är!
Och istället för att skriva rubriken "Välkommen till Turkiet",
skrev jag "Välkommen till Morgonsolens land". Bildtexter
gjorde resten av jobbet. Turkiet blev en succé.
På Kanarieöarna hade jag med mig en projektledare, som
tog arbetsresan som en extra semester. Han träffade en
journalist som han var tenniskompis med sedan länge och de
hyrde omedelbart in sig på hotellets grusbana, köpte så många
ölflaskor de orkade bära och sen spelade de resten av dagen,
medan jag och en fotograf letade motiv. Framåt kvällen var de
försvunna båda två och fotografen och jag bestämde oss för
att åka till en berömd krog i Las Palmas för att käka middag
efter en lång het arbetsdag.
När vi kom fram till krogen, parkerade vi bilen och gick fram
till entrén. Där blev vi stoppade av en dörrvakt som sa att det
var fullbokat på restaurangen. Medan vi diskuterade läget,
hörde vi en bil komma in på parkeringen bakom oss. Sedan
small det till lite oroväckande och saken blev inte bättre av att
det kom en navkapsel rullande mot våra fötter. Den lade sig
till ro framför dörrvakten som stirrade på den med stora ögon.
Två män i mörkret närmade sig entrén som om ingenting hade
hänt. Det var projektledaren och journalisten. De blev inte ett
dugg förvånade över att se fotografen och mig och dörrvakten
gjorde inte minsta försök att hindra dem från att komma in.
–Tjena! sa projektledaren, innan han och journalisten försvann
in på krogen.
Fotografen och jag fick nöja oss med en enkel bodega.
Under en annan resa till Mallorca, fick jag bo på ett nybyggt
jättehotell "direkt vid havet". Här fanns massor av finesser, bl a
en egen intern turistradio, som kunde höras någon timme varje
dag på alla rummen. Den sköttes av artisten Mia Adolphson
och bl a intervjuade hon nöjda semesterfirare.
–Hur får du alla dessa människor att ställa upp? frågade jag
henne efter några dagars lyssnande.
–Säg det inte för någon, svarade hon, men det är jag själv
som gör alla rösterna...
Hon visade sig vara en fenomenal röstkonstnär och lyckades
med vilken dialekt som helst.
Något sådant fanns inte på Cypern i förra veckan.
Men rummen var i alla fall luftkonditionerade. Jag frös så att
jag skakade på nätterna och stektes i 40-gradig hetta på
dagarna.
Nästa år ska vi resa till Mallorca, säger frun.