Lejon på taket.

Har jag berättat den sanna historien om när jag råkade få en livs levande stor och tung lejonhanne på biltaket? Ja, det har jag, men aldrig här på bloggen.
Blondinen och jag var på hemväg från en bilsemester i Europa. Det var på den tiden man kunde tanka bensin utan att bli utfattig.
I Holland tänkte vi oss en övernattning, för att få en lagom tripp till Sverige dagen efter. Och vi hamnade på ett motell i Arnhem. Vad gör man i Arnhem?
Det enda vi hittade var en djurpark där man fick köra med bil in bland djuren. Det gällde bara att ta sig förbi alla säkerhetsgrindar. Men det gick och snart var vi omringade av nyfikna apor. Alla övriga djur tycktes ha gått och gömt sig. Sakta tog vi oss vidare mot en ny spärr. På andra sidan fanns värstingarna, de livsfarliga bestarna.
Snart såg vi en stor lejonfamilj vid sidan av vägen. I en informationsfolder hade jag läst att om några djur närmade sig bilen, då skulle man absolut stanna. Självklart. Annars kunde man ju köra på bestarna eller köra över deras ungar.
Så jag stannade. Och då tog den stora lejonhannen några steg rakt fram mot bilen, slängde upp en labb på motorhuven och gjorde ett elegant hopp upp mot taket. Så där satt vi plötsligt med ett lejon på taket. Och det var ett tungt lejon. Taket buktade av tyngden.
–Man skall absolut inte stanna, sa Blondinen som hade hittat infobladet.
Vad skulle vi göra nu? Köra ut ur parken med ett lejon på taket? Vänta på att hannen behagade hoppa ner? Vi väntade. Omgivna av lejon som glodde på oss. Och en jätte ovanför oss. Det började bli varmt och svettigt i bilen och ingenting hände. Jag satte på vindrutespolaren, vars två strålar sprutade iväg vattnet ända upp på taket, när bilen stod stilla. Men det hade ingen effekt.
Plötsligt kom det rullande en slags minibuss full med japaner. Vi blev fotograferade av minst ett dussin kameror. Och bussen stannade absolut inte.
Svettiga och obehagliga till mods satt vi där i minst en kvart. Flera bilar kom rullande, alla fotograferade oss. Till slut kom en safarijeep med personal från djurparken. En modig man lät öppna en smal dörrspringa, där han kunde fösa ut ett långt spjut med vassa spikar i ändan. Han såg till att lejonet fick spjutet i ryggen, så att det snart tog ett hopp ner från taket. Jag var omedelbart klar för start och alla lejon i parken flyttade på sig, så att vi kunde köra ut genom en säkerhetsspärr utan att ha ett lejon på taket.
Bulan i taket var emellertid kvar. Den fanns kvar även när jag några veckor senare skulle byta bil. Och det verkade inte som om någon hos bilhandlaren kollade taket när de inspekterade bilen.
Några veckor senare såg jag bilen i Limhamn. Den stod på Järnvägsgatan med en ung tjej vid ratten. Hon väntade på någon och jag såg på långt håll att den rejäla bulan i taket fanns kvar. Så jag kunde inte låta bli att knacka på rutan, för att berätta storyn för henne. Sakta och med misstänksam blick vevade hon ner rutan.
–Ja, ursäkta, sa jag, men har du undrat varför du har en bula i biltaket?
Hon bara tittade på mig, ännu mer misstänksamt.
–Jo, sa jag. Där har legat ett lejon!
Tro inte att hon blev glad för upplysningen.
Hon bara gapade, stirrade, slog på tändningen, lade in ettan och gjorde en rivstart.
Sen såg jag aldrig bilen fler gånger.