Full koll.

Vi bildade en jazzklubb i Halmstad när jag var runt 17-18.
Playhouse Jazz Club.
Vi var en osalig blandning. Ett par konstnärer med skägg och pipa. Några kostymknuttar. Flera musiker som spelade i dansorkestrar, men hellre ville spela jazz.
De flesta var i 30-35-årsåldern, jag var yngst och inte en enda medlem var tjej.
På jazzklubben spelade vi intressanta LP-spår, som ivrigt kommenterades av självutnämnda experter och tyckare. Vi bjöd också in de lokala musikerna som tyckte om jazz att titta in och improvisera tillsammans med likasinnade. Så där satt vi i en källarlokal under Stadsbiblioteket och diggade halländska versioner av låtar som Art Blakey & The Jazz Messenger hade legat på listan i Down Beat med. Charlie Parker, Horace Silver, Miles Davis och Gerry Mulligan var andra namn som hade fått höra sina låtar på halländska, om de hade tittat in.
Jag borde egentligen inte sitta i en källare och lyssna på jazz. Jag var för ung.
Jag borde hellre hänga på ett fik där en jukebox vräkte ur sig Elvis, Jerry Lee, Gene Vincent, Buddy Holly och Eddie Cochran.
Och det var precis vad jag gjorde. Fiket hette Lilla stugan och låg i ett mörkt hörn nere vid Nissan, borta vid Norre katts park, ett hörn där det bara samlades raggare som kom i sina stora amerikanska bilar. De flesta hade en skivspelare i framsätet, där man kunde trycka in 45-varvare. Så det hördes rock´n´roll hela tiden, både inne på fiket och ute på gatan. Det var den här musiken jag köpte när jag hade råd att köpa en EP eller en singel.
Raggarna hade en klubb som hette The Lucky Devils. Jag fick inte vara med, för jag hade ingen bil.
Jag borde egentligen inte hänga vid fiket heller. Jag var för ung.
Egentligen borde jag hålla till på caféet längre upp mot Stora torg, där alla läroverkselever, i alla fall gymnasisterna, stannade till en stund innan de cyklade hem för att läsa sina läxor. Där åt man en bakelse och lyssnade på franska visor i jukeboxen med en tjej som kallades Sparven, diskuterade vilken film man skulle se på lördag eller vilka böcker man skulle låna på Biblioteket. De flesta som var där, både killar och tjejer, hade duffel. Ibland tjatade några om att man borde bilda en förening, där man kunde träffas och bjuda in författare eller poeter som kunde svara på frågor, läsa sina dikter eller en bit av sina senaste böcker. Men det blev aldrig någon förening.
Jag brydde mig inte, för jag hade redan innan jag upptäckte caféet hoppat av plugget och börjat jobba som dekoratör i en stor matt- och gardinaffär strax intill.
En av de unga manliga expediterna hade just köpt en gammal amerikanare. Han hade kostym på dagarna och svarta jeans på kvällarna.
Jag hade kostym på kvällarna när jazzklubben var öppen, jeans när jag tog en sväng ner mot raggarfiket och duffel de gånger jag tittade in på caféet.
Det gällde att vara flexibel om man skulle ha full koll.
Och det gällde att inte fastna i ett läger.
Så tänkte i alla fall jag, när jag köpte en LP med Thelonious Monk där han spelade Round About Midnight och visade att ett piano må vara ett piano, men det är den som spelar som bestämmer hur det ska låta. Jag köpte också en LP med Jerry Lee Lewis, som visade samma sak.
Men vad den där Sparven visade, det fattade jag aldrig.