Ännu en Austin-story.

Jag hittade en grå T-shirt i en garderob idag. Stora och feta bokstäver i grönt  och lila bildar ordet AUSTIN tvärs över bringan.
Javisst, ja. Den köpte jag under första resan till Austin någon gång på 1990-talet.
Den är så snygg att jag aldrig näns använda den.
Jag minns inte var jag köpte den, men det var förmodligen på en av de stora shoppingmallarna utanför stan. Det finns en mall i varje riktning. Inne i Austins centrala delar finns det inte så mycket att välja mellan för de köpsugna. Butiksgatorna är få och ser lite tragiska ut. De längtar efter kunder.
Blondinen och jag åkte i en gul taxi en kväll. Chauffören uppfattade att vi var utlänningar och undrade var vi kom ifrån.
–Sverige? sa han. Då vet jag en som ni måste träffa! Min frisör! Han älskar att tala svenska.
Vi fick en adress och letade upp frisersalongen dagen efter. Den låg  på Femte gatan, det var 35 grader hett och vi borde naturligtvis ligga vid poolen i skuggan tills det var dags att kolla kvällens musikaliska utbud. Man brukar kunna hitta runt 100 ställen med levande, och bra, musik. Allt finns i veckans nummer av The Chronicle.
Men vi cyklar till en frisersalong och hittar en gammal man, runt 75, som klipper en lika gammal kund.
Jag går fram till frisören och säger:
–Är det du som tycker om att prata svenska?
Han tittar upp, förvånad, ler och säger på ren svenska:
–Jajamänsan!
Och sen letar han i skallen efter ord och fraser som han ger oss med en ålderdomlig småländsk accent.
Han berättar, med ett och annat engelskt ord som utfyllnad, att han är född i Austin. Mamman kom hit från Sverige i början av 1900-talet och han var bara sex år när hon dog. Och då slutade man prata svenska i barndomshemmet. Men Leonard Gustafson, som han hette, har ända sedan barndomen försökt behålla sitt modersmål.
Han ville visa oss saker. Han bjöd med oss på en biltur ett par dagar senare. Hans fru Wanda var också med på turen och de tar oss till ett område som är skyltat New Sweden, ca en timmes bilresa från Austin. Leonard kör oss till en kyrkogård, där vi upptäcker att det bara finns svenska namn på gravstenarna. Här vilar Swenson, Lundgren, Bengtson och massor av andra svenskar som utvandrade från Småland till Texas. Leonard kör vidare till en kyrka, som är skyltad med Swedish Lutheran Church. Han vill presentera oss för prästen, men han är i New York och hälsar på sin dotter.
–Nu åker vi till Lund! säger Leonard. Och snart passerar vi en stor silo, dekorerad med ordet LUND i stora versaler.
Och nu börjar en cirkus, där vi har huvudrollen och där Leonard tar oss från gård till gård där det på varje ställe bor svenskättlingar och minst en på varje gård talar svenska. Vi träffar familjer, där alla blir nyfikna på oss och alla vill ge oss något att ta med hem till  Sverige. Leonard knackar inte ens på dörrarna, han bara öppnar och går in och alla känner honom och hälsar honom välkommen.
På en gård trodde jag att vi hade gått ett steg för långt, när vi klampade rakt in i kvällsmåltiden. Mannen i familjen försvann, när han hörde Leonard berätta vilka vi var och var vi kom ifrån.
Men efter en stund kom han tillbaka och ville bara tala om att han bytte kläder till finkostym, och det brukade han göra när det kom fint besök, sa han.
Blondinen och jag glömmer aldrig denna tripp från Austin ut över prärien till ett helt litet samhälle befolkat av idel svenskättlingar.
Det var för musikens skulle vi reste hit.
Men vi minns smålänningarna lika mycket.