Heter alla danskar Preben?

Första gången jag var på Jernbanecafeet, det var redan före brotiden, kom jag från andra hållet.

Jag hade varit med en fotograf långt inne på Vesterbro för att hitta det farliga Köpenhamn. Det farligaste vi mötte var en full grönländska, som försökte hindra oss från att komma in på ett café. Hon vevade med nävarna som en boxare, men jag blev inte ens rädd. Hon gick i flugvikt, min matchvikt är lätt tungvikt. Fotografen blev mer skrämd av en stor dansk, som kom fram och sa att "här är det inte någon bra idé att komma in med en kamera". Va? Det var ju ändå bara ett vanligt grönländskt café. Undrar vad de har för sig där, egentligen?

Efter några sådana små äventyr långt inne på Vesterbro, drog vi oss bort mot stationen.

Det var då vi hittade Jernbanecafeet.

Och det som drog oss in var den snygga neonskylten. "ØL" stod det, "ØL" i eldrött. Verkligen vackert. Enkel estetik på hög nivå. För säkerhets skull är ordet kompletterat med "BIER" alldeles under, så ingen behöver tvivla över vad som serveras innanför dörren. Vad jag däremot tvivlar över är om BIER är danska eller tyska.

Vi gick naturligtvis in och upptäckte det som egentligen inte alls finns mer än i viss underhållande litteratur och i sommarens revyskådespel på diverse utomhusscener: där finns det danska gemytet.

På Jernbanecafeet fanns det. Det märktes redan efter fem minuter. Och jag har kollat flera gånger sedan dess. Det finns varje gång man är där. Hvergang.

Jernbanecafeet är som en scen i en dansk filmkomedi, där danskarna vill måla ut sig själva som glada och trevliga gamänger med ett djupt inre.

Hit kommer brevbäraren i sin röda uniform efter dagens postrunda och han känner de flesta närvarande. -Hej Preben! ropar han och nästan alla heter Preben, för nästan alla hejar tillbaka.

Här kan man hitta en filosof som sitter och mumlar för sig själv och ingen lägger sig i. Eller så är han inte filosof, utan bara en vanlig skäggig man, som har beställt ett eller två glas mer än han tålde och nu försöker komma fram till om han ska sitta kvar eller gå hem.

Det är en uppgörelse mellan honom och han själv.

På Jernbanecafeet kan man dessutom fortfarande höra Otto Brandenburg från en jukebox.

Eller så kommer man när man har Musikaften med artister, som aldrig har fått beträda de stora scenerna. Här underhåller de med danska visor som alla danskar känner till. En man utklädd till kvinna har en tjock notbok med sig och väljer oavbrutet vilken visa han/hon ska sjunga nästa gång det blir hans/hennes tur. Orkestern består av en pianist och en man som slår takten på ett litet trumset. Ibland sjunger pianisten själv en visa och han klarar det utan att lägga ifrån sig sin rykande pipa, som visan lång dinglar i ena mungipan.

Till Jernbanecafeet kommer gamla och unga, kvinnor och män, danskar och nu också fler och fler svenskar.

Från att ha legat lite bakom Köpenhamns turiststråk, har plötsligt cafeet hamnat strategiskt rätt. För nu åker svenskarna tåget hem och då är det inte Nyhavn som är sista hållplatsen. Nu går många tvärs igenom stora stationshallen, ut genom bakdörren och tar sikte mot neonskylten "ØL".

Och de som gör detta, kommer in i en miljö och i en gemenskap, som åtminstone jag själv inte har upplevt någon annanstans i hela Danmark.

Jernbanecafeet är precis som den bild vi svenskar har och alltid har haft av Danmark.

Bättre än så här blir det aldrig. Och något liknande finns naturligtvis inte i Sverige.