Hitchcock eller Tati?

Skulle träffa en bekant på Svågertorpstationen, som nu används igen, i alla fall som en hållplats för dem som kommer med Pågatåg från Ystad. Vilket var precis vad min bekant ämnade göra. Han skulle bli hämtad av en kollega i bil.
Att jag tog mig till Svågertorp i ottan, berodde på att min bekant skulle leverera ett paraply, som jag hade glömt vid ett besök i Ystad några dagar tidigare.
Så jag anlände kl. 09:06 till stationsområdet. Tåget skulle komma kl. 09:09.
Och det var nu jag kände mig som i en Hitchcock-film. Stationen var helt öde, hela området var ödsligt. Den enda människan jag såg var en busschaufför. Kl. 09:07 rullade han iväg med sin buss helt enligt tidtabell. Underligt, tänkte jag. Varför går bussen två minuter innan det kommer ett tåg? En typisk Hitchcock-detalj.
Ödsligheten trängde sig på. Den lilla butiken var stängd bakom låsta dimmiga glasväggar. Alla dörrar i stationsbyggnaden var låsta. Allt var tomt. Stationen verkade död. Den enda bilen på parkeringsplatsen var min. En lätt sommarvind fick några dammkorn att lätta från betonggolvet inne i den inglasade promenaden till perrongerna 1 - 4. Långt under mina fötter fräste fyrhjuliga fordon förbi i full fart på motorvägen mellan Malmö och Köpenhamn. Mellan körfälten låg järnvägsrälsen rak och elegant i solljuset, men öde, alldeles ödsligt, inte ett tåg i sikte varken väster- eller österut. Jag var ensam, infångad i en glasgång, där mina flyktvägar var rulltrapporna ner till Perrong 1–2 eller 3–4 eller att springa i glasgången söderut, över den norrgående motorvägen... men varthän? Var hamnar man på den sidan? Att ta mig samma väg tillbaka som jag kom, skulle vara omöjligt. Där stod plötsligt en stor svart skugga, en skugga av en man i motljus mitt i gången. Skuggan blockerade gången för mig. Jag tvekade... skulle jag ta mig ner till perrongerna? Och i så fall, vilken skulle jag välja? Just som jag tänkte detta, upptäckte jag ett blåskimrande tåg som sakta och ljudlöst rullade in mot stationen vid perrong 2. Är jag räddad? tänkte jag. Tåget stannade och en enda man klev ur. Det var honom jag väntade på. Han promenerade lugnt mot rulltrappan, fick syn på mig och viftade glatt med mitt paraply.
–Här var det ödsligt, sa han, när han kom upp.
–Ja, sa jag, det känns som Hitchcock.
–Eller Tati, svarade paraplyleverantören och vinkade på den svarta skuggan, som längre bort i entrén väntade på sin passagerare.